Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ser en vitterbyggning
Det var en för bra länge sen som kom och gick vägen ner åt Meåfors, och då fick han si en stor byggning på vänster sida om vägen, och där var alldeles opplyst. Men inte finns det nån byggning där. Det var vittren.
Kallundar i Gråitlingbo
Katlundar i Gråitlingbo hade blifvit lärd, att, om han skulle kunna vinna någon skatt af trollen i Gullbacken, så skulle han rida dit på en häst, som var sadlad och på samma gång icke sadlad och han sjelf skulle dervid på engång vara klädd och icke klädd. Han rakade då först hästens svans, lade sadeln löst på utan att knäppa den fast, satte sig så afvig på hästen som skulle vara »fast» (oskuren) och höll i svansen, och var sjelf i bara skjortan samt hade ett »garn-skåite» (endast nät-linet) öfver sig. Sålunda utrustad red Katlunder till trollen i Guldbacken. Då han af högens invånare begärde dricka, bjödo de honom det i en bytta; men då han sade, att han vore van att dricka ur bättre kärl, bjödo de honom dricka ur en silfver-pokal. Men då han ej heller »nåjdade» (vara nöjd med) detta, kom man ändtligen fram med deras förnämsta klenod, en stor kostbar guld-bägare. I det samma slog han trolldrycken ut bakom hästen och flydde med sitt rof, guldbägaren, öfver kors-fårorna, som han försigtigtvis plöjt omkring högen. Oräkneliga troll störtade då fram under rop och skrik för att återtaga deras klenod och ropade till hvarandra: »Ta' i lycka, ta' i hank!» då andra svarade: »Här är hvarken lycka eller hank!» Andra troll ropade då: »Så tag fast i hästens svans!»» men då svarades: »Här är intet att ta i: dä jär rakadt upp i tässk!» — Sedan trollen lupit genom alla kors-fårorna, dem de ej kunde springa öfver, kommo de Katlundar allt närmare, då han »mä' näpp å nöd» fick störta sig af hästen in öfver ledet till de långa »Triorna» till Katlunds, der han lyckligen räddade sig; men hingsten blef ihjälrifven. Katlundar skänkte guldbägaren till Gråitlingbo kyrka ; men trollen höllo snart på att nedrifva ena gafveln i kyrkan (som ännu synes), då den skänktes till Bro kyrka. — Men när alla trollens försök att återfå sin guldbägare misslyckades, lofvade de att hvart 100: de år skulle alltid någon bli galen vid Katlunds; och nästa för jämnan är alltid någon sjuk der i gården. Carl Chemnitz, jun.
Husby-Gubben
En kärring gick med andra »folk» och plöjde i en åker vid Fardume i Rute. Hon tyckte då att några barn jemrade sig inne i Husby-hagen derjemte. Då hon nu gick dit in, fick hon icke se några barn, utan i stället en stor häst liggande vid en ris-hop; när hon gick närmare var det ingen häst heller, utan nu såg hon i stället der en faslig groda. All denna synvilla var tillställd af en elak skogs-byse, Husby-Gubben, som i lifstiden på orättfärdigt sätt tillsvurit sig grannarnas jord. Han skulle derföre till straff gå der och spöka till domedag i sina träskor, alltid med något af den tillsvurna jorden i sko-klacken. C. Sundahl. Midt i hagen bodde han i en sten-kalm; och om någon steg upp på den, blefve han »villad» och kunde icke hitta hem. C. S.
Flickan och Skogsbysen
Några barn voro engång ute för att »bädä bandar» till »tyning». De hörde öfver allt Bysen gnägga i skogen: de andra barnen blefvo rädda, men flickan bara skrattade och ropade åt Bysen: »Kanst däu na mi', Skogs-byse! så kum u kla mig!» — Bäst hon så öfvermodigt gycklade med Skogsbysen, gjorde han så mycket att hon föll raklång opp i elden, och brände sig och sina kläder rätt illa men då skall man tro blef det en glädje och ett gnäggande i skogen hvilket nära alldrig velat taga någon ända! Joh. Wallin, i Akebäck.
Bonden och Bysen
En gammal Bonde var engång nere i skogen och arbetade: han hörde Bysen skratta och gnägga rundtom kring sig, men man brydde sig om intet. När det då blef mot mörkningen, tog han sina doningar och vandrade åt hemmet. Snart såg han redan gården, der han bodde uti Akebäck, klef in öfver stettan i sin gård, steg in genom sin stugudörr och hängde sin mössa på stolpen i liggspisen. Det var mörkt i stugan; men Bonden kunde väl tro att Mor redan lagt sig, hvarföre han helt tyst »pallade» sig fram till sängen, strök ner byxorna och skulle sätta sig öfver sängbalken. Men i stället satte han sig hårdt ned så bar han var i en stickande hvass enesbuske, midt ute i vida skogen — det hade allt varit en synvilla! Och då började Bysen skratta och gnägga långt bort i skogen och ha' roligt åt den arme Bonden, som blef helt förargad och än mera villad, så att han ej förr än fram emot morgonen kunde hitta reda på sitt hem. Joh. Wallin, i Akebäck.
Haffruen och Kinnare-Bonden
En Bonde från Kinnare i Lummelunda var en dag ute och fiskade på Martebo-träsk; men Bonden kom ej tillbaka. De letade efter honom i många dagar, men de funno honom icke. Det blef då en stor bedröfvelse i Gården, men han var och blef borta. Hans Enka, som sörjt den drunknade ett helt år, fick så friare, och beslöt att gifta sig för att få hjelp att bruka hemmanet; och redan var bröllops-dagen utsatt. Mellertid var Kinnare-Bonden från Träsket borttagen af Haffruen och skulle hos henne vara såsom betjent. En dag sade Haffruen till Bonden: »I dag skall din hustru vara brud!» — Bonden bad då Haffruen att han skulle få gå hem och se sin hustru brud. Haffruen tyckte ej synnerligen väl om hans begäran, men svarade dock: »Ja, du skall få gå hem då på några timmar, men du får ej gå längre än i förstugan; och kom snart tillbaka, eljest kommer jag och hämtar dig!» När nu redan alla gästerna voro samlade i Bröllops-gården och bruden var färdig, träder hennes förra man, som varit borta öfver året, in och helsar! Bruden ropar då till i förskräckelsen: »Hvad i Herrans namn kommer du ifrån? Jag trodde att du var död!» — Han talte nu om att han varit borttagen af Haffruen, och måst tjena henne. Det blef nu en hjertans glädje; och det första giftermålet skulle stå fast. Men som Kinnare-Bonden dröjde för länge vid hemmet, kom Haffruen med stort oväsen efter sin betjent; men hon kunde omöjligt komma åt honom för Prästen. Då blef Haffruen så rasande, att hon ville stjelpa byggningen omkull, men fick det ej; utan tog då verkligen spishällen ur spisen i stugan med sig, och satte den ner vid landsvägen jemte Kinnare »qvior», der stenen ännu står i dag, till en åminnelse. Och då sade hon: »Nu skall jag alldrig mer komma uti Marteboträsk!» -- Slut. J. Wallin Snaldarfve i Martebo.
Sjö-jungfrun
Det var en gång en gosse, som med sina fattiga föräldrar bodde i en skog vid sjö-stranden, vid hvilken han ofta fiskade. Han älskade musik, och hade alltid sin flöjt med sig, och när han hade tid, blåste han på den. Då han engång vid stranden i sin enslighet blåste på sin flöjt, syntes en skön jungfru på vågorna: håret var fullsatt med perlor och juveler och på fingrarna hade hon granna ringar; och dertill sjöng hon så vackert när han spelte, men när han slutade, gjorde hon så med. Engång beslöt han att gå närmare, men då var hon försvunnen. Natt och dag tänkte han på den vackra flickan. Snart stod han åter på stranden och blåste sin flöjt, snart syntes ock på vattnet sjö-jungfrun, som nu sjöng skönare, mera rörande och lockande än tillförne: ynglingen, allt mer eldad och förtjust af allt detta, hastade ner till vattnet att qvarhålla den sköna. Men när denna vände sig om för att fly till hafs, såg han att hon var ihålig bak! Han förskräcktes, all kärlek försvann och på länge blåste han ej på sin kära flöjt. Charlotta Börjeson, g. Elis. Bolin.
Haffrun sjunger
Ett fattigt »fålk», som bodde i skogen, hade en son. Denne gick ofta till stranden att fiska, och stundom hade han sin flöjt med sig, det enda han egde. En dag, då han satt och blåste det bästa han kunde, syntes i vattnet vid stranden en skön jungfru: hennes hår var fullsatt med perlor och på fingrarna hade hon granna ringar — ack, hvad hon var skön! Och dertill söng hon så ljufligt och han blåste bättre än han förr nånsin gjort, men när han slutade, höll hon ock upp med sjunga. Slutligen, betagen i den sköna varelsen, nalkades han henne, men — då försvann hon. Natt och dag tänkte han på den sköna flickan, och han sökte henne länge förgäfves vid stranden. Men åter en dag gick han ner till sjön att fiska: han fann henne då ej heller och han hade ingen lust att fiska. I stället började han blåsa på sin flöjt det vackraste han kunde: och straxt syntes den sköna flickan, och hon söng ljufvare än det ljufvaste i verlden. Men när hon söng så, att hon tycktes glömma allt annat, skyndade ynglingen bort för att omfamna henne, då, i det samma hon vände sig för att fly, såg han att hon var — ihålig bak: det var hafs-frun! Dermed försvann all kärlek hos honom, och det vardt länge innan han åter blåste på sin flöjt. Elisabeth Bolin.
Bonden, som fiskade
En Bonde på När var engång ute och fiskade. Som han sitter, syntes ett barn jemte båten på vattnet. Då han trodde att det var spökelse, slog han det under kinden. Men han fick icke blott ingen fisk den dagen, utan derefter började hans kind just på samma ställe svullna; der blefvo flere stora knölar, som slutligen med en faslig värk gingo »till bålnings» (till bulnad) med flere stygga hål. Och sedan var han sjuk ett helt år. C. Chemnitz, jun.
Skepparen och Haffruen
En skeppare seglade engång i vilda hafvet, med god vind och för fulla segel. Men bäst det var, stadnade fartyget och stod tvärt stilla. Knapt hade skepparen och hans folk hunnit förundra sig öfver detta, förr än en ung skön qvinna kom opp på fartygets däck och begärde af Skepparen att få sig något salt. Skepparen, som nu kunde förstå att han hade sjelfva Haffruen på sitt däck, blef i början häpen, men sansade sig snart och lofvade henne att få det hon begärde, men frågade henne då hvari hon vill[e] att de skulle lemna saltet; då hon svarade: »Hifva det bara ut med skepps-sidan, så skall jag allt taga vara på det.» — Nå, sedan detta var så gjort efter Haffruens önskan, erbjöd hon Skepparen betalning derföre; men då han ej ville något emottaga för en så ringa ting, bad hon honom helsa på sig. Skepparen följde ängslig med Haffruen utför fallrepstrappan, och snart befann han sig med henne på breda och sköna marmor trappsteg, — och nu voro de redan långt under vågen i Haffruens rike, der allt var skönt och herrligt med trädgårdar, borggårdar och annat, och framför allt hennes granna kristal-slott. Hon bad honom nu stiga in, och han besåg der förvånad alla de sköna glas-salarna och de guld- och perle-smyckade rummen. Haffruen lemnade nu sina tjenare saltet, och dessa insaltade all hennes slagt af hennes kräk, som voro idel Ekorrar och Skator och andra skans djur. — Sedan gick hon vidare genom alla rum, då hon slutligen kom i en särdeles grann kammare på hvars golf stod ett litet vackert bord. När han närmare kom att betrakta det, såg han att i bordet stod nedstucken en liten blank synål och i denna var inträdd en fin silkestråd, som tycktes försvinna i kristall-taket. Han förundrade sig öfver allt detta, och frågade Haffruen hvarför det skulle vara ; då hon svarade: »Vid denna klena silkestråd är ditt fartyg nu bundet; men der-före att du så villigt gaf mig det jag begärde, skall du ej hafva någon nöd, utan åter komma till ditt skepp, och alltid sedan hafva god vind och segla med lycka!» — Och dermed så visste ej skepparen af något vidare; utan han befann sig snart åter ombord på sitt fartyg, som nu åter gick sin jemna gång för fulla segel, han kom snart lyckligt hem med skepp och gods, och seglade sedan alltid med lycka och framgång. Joh. Wallin, Akebäck, Wisby och När.
Svarta kattor om bord
En skeppare seglade med sitt fartyg i sjön. Han var alltid mycket stygg mot sitt folk. Om en natt fick folket på däck se alla rår och toppar fulla af svarta kattor. De blefvo häröfver så förskräckta att de ej tordes vara på däck: folket stängde sig inne i skansen och skepparen tordes ej gå ur kajutan, der det ock snart började spöka. Då skepparen då ej längre tordes vara ensam i kajutan, utan skulle våga sig på däck, blef han så förfärad att han föll ovigt tillbaka ner uti kappen. Men sedan försvann spökeriet. C. Sundahl.
Hvita Kattor
Man tror i allmänhet ej godt om hvita kattor: då de visa sig i mängd, tror man, att det är troll, som förskapat sig i denna liknelse. — I n.v. Apotheks-huset, hvilket länge stod såsom ruin och deruti förr voro många mörka hvalf och hemska gångar i murarna, såg man ofta helt fullt af dessa hvita kattor med brinnande ögon som man trodde voro troll och deras förskapningar. Mor Stenman, i Wisby.
Nissen, mjölnare
Nissen arbetade i en gård mycket flitigt och hjelpte »fålken» beskedligt: om qvällen buro de ner sädessäckar till handqvarnen i källaren, och om morgonen var det maladt. Engång fick pigan se Nissen, som var en liten grå menniska med röd mössa, men fasligt illa klädd och trasig. Hon sade det för sin mat-moder; och då man härnäst bar sädes-säckar ner, lade man nya vackra kläder på dem åt Nissen. Nu passade pigan ut Nissen: han märkte snart kläderna, mönstrade dem länge, vände dem hit och dit, klädde slutligen af sig och klädde sig i de nya kläderna. Derpå satte han händerna i sidorna och utropade: »Förr har jag varit en Siktare-dunk, en Siktare-dunk;» »Men nu har jag blifvit en sådan en munk!» - Sedan syntes Nissen alldrig mer till der i gården. Fru Osterman, född Berg.