Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
På midsommar skulle man ut o plocka "midsommarskost" av alla sorters blommor. Den gömde man sen, o om någon ko blev sjuk, fick kolik, så skulle man röka med den kosten, tända på o ha över ryggen på kon. Och om någon hade utslag, så skulle de ut o rulla dem i daggen på midsommar. Jag vet, att de gjort så här för inte så länge sen med en liten tös. Och hon blev ju bättre.
»Gudar!»
En Bonde kom engång nattetid öfver »Gudar», som ligger mellan Hamra Öja1 och Wamlingbo, och såg att det brann skatt der. — Han höll då ögonen stadigt på skatten, att ej förlora den; men då han just skulle gripa efter densamma, kände han något styggt, kallt om sina ben. Han bockade sig då ner, och fick se att en stor 4 eller 5 alns orm slingrat sig om hans fötter. — Men som han sålunda vände ögonen från skatten, var skatt, orm och allt försvunnet. And. Söderdal.
Lunderhagen i Fleringe
En Bonde vid Lunderhage var en dag i marken med sitt folk. Hvar de kommo, krälade det fullt med ormar; och på en stor eke-»stumblä» (stubbe) låg en särdeles stor orm. Lunderhage[n] gick då fram, tog sin yxa och högg ormen tvärt af och lät yxan sitta fast i stubben. När Bonden sedan gick hem med »sina fålk», kom en gråklädd gosse med röd stickmössa och ropade efter dem: »Far! kum u ta' yxi ör stumblän! men halld väl i skaftet!» och detta rop upprepade han tvenne gånger. Men Bonden svarade: »Ha' sitter bra nuck der ha' sitar!» — Hemkommen spände Lunderhagen för hästar och vagn, och återvände så dit igen. - Men då voro alla ormar försvunna, ekestubben förvandlad till en stor eke-kista, yxan satt der midt i henne, och en half silfver-sked låg på hvar sin sida; och hela kistan var för öfrigt full af silfver-skedar och annat gods. — Lunderhagen, som alltjemt lät yxan sitta i kistan, körde henne nu till gårds, tog hela skatten, och vardt en rik man och barnen efter honom. And. Söderdal, Rute.
Kalfvarna i »Vidanger»
En Bonde vid Djuves i Garda gick ned i »Vidanger», och såg der eld liksom efter tyning och en ny »tun», som han alldrig der förr sett, hvilken han klef öfver; och der innanför lågo röda brinnande kol på marken. Då han satt sig der ned för att värma sig, undrade han öfver allt detta, tills tvenne stora svarta och hvita kalfvar kommo och ville »byfflä» honom upp i elden. Då blef Bonden förskräckt, »karade» ut elden för att släcka den, och gaf sig i »störtelig» hast åt hemmet. När Djuvesen kom dit andra dagen, såg han till ingen eld, ingen ny »tun» och inga kalfvar: hade han dagen förut nänts kasta sin »slygdarknif» i elden, hade han ock säkert fått skatten för hvilken det brunnit der. And. Söderdal, Rute.
»Väinar-Tallen» (en stor Tall)
I närheten af »Väinar-tallen» i Alskog skulle finnas en stor skatt. Bittida en morgon gick en Bonde, som hette Erik (Mikkal)' från Sixarfve i Alskog, der fram, och såg vid brinken af en vatten-rännil stå en stor eke-kista, som var tom. Men Bonden kastade sin yxa der uti, och gick så hem, då han hörde ett stort rop och »syding» i skogen efter sig och kist-locket slog till med detsamma; och det var just då »soli braut» om morgonen. — Bonden blef väl något sjuk; men spände snart hästar före, och körde dit igen. Då var ekekistan helt full af silfver, guld och andra skatter, hvaraf Bonden nu satte sig [i] lugn besittning och körde hem till sitt. And. Söderdal, Rute. [I marg. står]: Trakten, upp mot Ala heter »Väinare». And. Söderdal. X. Guta-Ord, s. 8.
Häffride-Per i Burs och Nöt-skalarna
Denne gick engång förbi Siggdes Mass-gards-»bröju», och dervid lågo ungefär en »lops»-del nöt-skalar. Han tog och »stampade» deraf alla fickor fulla. När han var hemkommen på gården kände han i fickan och fann att allt var förvandlat uti häste-lortar. »Åh, hå!» tänkte han: »har det undergått förvandling, är det väl ej nötskalar, heller!» Inkommen i stugan, hade han alla fickor fulla af koppar slantar. And. Söderdal.
Häst-plommonen
En Bonde vid Liffride i Rute gick en gång ner i skogen, och kom sig så till en vät, och der fick han se en mängd Häste-plommon (-lortar) flyta så siratligt på vattnet att de knappast vidrörde detsamma. Bonden, som väl kunde förstå, att det var något annat än några torra hästeplommon, fösade en hop af dem till lands med en stör och lade dem vackert i sin mössa, och gick så åt hemmet. Men då han med sitt fynd kom in i förstugan, hörde han ett sådant »jal» af folk der inne, liksom det vore full lekstuga. Men han tyckte då att det vore skam eller åtminstone kunde se besynnerligt ut att komma in i stugan med så ovanligt gods i mössan; hvarpå han nedsatte densamma med innehållet i förstugan och gläntade på dörren. Men derinne var tyst som sten och alldrig en menniska: då blef Bonden »haj» och vände sig om; men då var redan hela samlingen i mössan försvunno, som eljest, om han genast fått berga den in i stugan, hade blifvit honom en väldig skatt! — Slut. And. Söderdal, f. 1827 i Rute, Skollärare i Alskog.
»Aista-bro»
Man säger att Lergraf i Rute förr hetat »Aista-bro»; antingen det nu varit hela trakten deromkring eller blott sjelfva hamnen eller egentligen blott bryggan eller »bron» derstädes. And. Söderdal, Rute. T. ex. »ann Aista-bat» var en båt, som tillhörde vid Lergraf (And. Söderdals-Morfar) .
Blodiga och hvita tarmar
En Bonde, som hette Daniel gick engång öfver »Butarsgärde», då han fick se en underlig klarhet på himmelen och höra en stark »syding» i luften, hvaraf han märkte att draken väl flyttade sitt gods. Hvarför han ropte: »Gi' mi ett bit af det dera i Guds namn!» — då något ropte: »Ta', ta', ta'!». Det föll då ock verkligen ner något; och när han gick dit och såg efter, var det två stora bundtar »blodiga och hvita tarmar». — Fast han hemkommen blef sjuk, fann han snart att allt samman var guld — nemligen de blodiga tarmarna —, och att de hvita voro förvandlade till silfver. — Deraf vardt Bonden riker karl. And. Söderdal.
Troll-harar
I Sunderby-hage i Rute var en Bonde utgången för att lägga ut »äspe» (»har-äspe») — asp-qvistar för att dermed locka harar inom skotthåll fram för ett »sköjra» (skjut-koja), deri han i månsken brukade ligga för att skjuta harar. Men flere qvällar hade han sett harar, men då han sköt på dem försvunno de — de voro sålunda troll-harar; ibland såg han ock handskar och skor släpa långs åt jorden åt »äspet» till, hvilket allt så förskräckte Bonden att han blef sjuk deraf. Då hade någon rådt honom att lägga silfver i bössan och skjuta åt det, så skulle det försvinna. Följande qväll såg han väl icke samma syn; ty han hade nu åtlydt rådet och laddat med silfver, och fick i stället se nio harar på engång komma fram till »äspet», och en ibland dem större än de andra, som satte sig der neder under det de andra sprungo omkring honom. Men när han nu skjöt på den store haren, försvunno alla harar; och då han gick fram till »äspet», såg han inga harspår alls, utan blott ett litet af-långt hål i snön, deri låg ett menniskorefben, der den store haren hade sutit. En annan Bonde hade också lagt ut »äspe» för harar vid en snödrifva om vintern; men han hade intet ordentligare »sköjrä» än bara en enesbuske och en »falä», som han tog af ett led som var straxt dervid, som han satte sig på. När han nu sutit en stund vid enesbusken, kom en hare och satte sig vid »äspet»: han skjöt, men det klickade två gånger, och då skottet 3dje gången brann af, försvann haren, som troligen var en troll-hare eller »hare-vård», och han fick en örfil så att han trall ned i snödrifvan. Nu kände han en förfärlig tyngd öfver sig som tryckte honom allt djupare ned, då han i ångsten läste allt det vackraste han visste; men då det ej ville hjelpa, svor han i sin bedröfvelse rätt dugtigt, då tyngseln försvann och han kom sig på benen igen. Men harar fick han alldrig mer vid något »äspe», hvarest han än lade det ut. En annan gång skjöt också en Bonde på samma ställe med en silfver-knapp på en dylik »hare-vård», som straxt försvann. Men en lång tid derefter fick han se en liten underlig jord-hög af »ruckejord», och då han rörde i högen med sin käpp, fick han se sin knapp; men då han tog opp knappen, blef det af mull-högen en hare igen, som for af till skogs med gny och jemmer-rop. — Slut. And. Söderdal.
Trollet och Spelemannen
Det spökade hos en Bonde, så att »folken» alldrig fingo någon nattro. — En rask speleman erbjöd sig då att fördrifva Trollet. Han kröp då om aftonen med sin fiol med sig in i ugnen. — ty öfver bränd lera kunde ej Trollet komma honom till skada. Bäst det var om natten, visade sig Trollet under mycket dån och oväsen: snart lyftade det undan spishällen, tog fram en himlande stor koppar-kittel, och satt så der och räknade sin silfverskatt. Nu började spelemannen spela i ugnen: trollet lyssnade, tyckte att det var roligt och började dansa på stugugolfvet; men straxt tystnade fiolen. Då häfde trollet en knäpp-näfve silfverpengar in till spelemannen i ugnen, då denne började spela och trollet till att dansa. Åter tystnade fiolen: trollet offrade åter ett par näfvar silfver-pengar. Då blef det straxt nytt spel och så en ny dans; och så gick det allt j emnt hela natten, tills solen började bryta, då Trollet låtit narra från sig hela skatten till spelemannen, och syntes sedan alldrig mera af der i gården. And. Söderdal.
Drängen i Aspen och Trollet
En rik Bonde, som i lifstiden hade sin kista full med silfverpengar, dog ändtligen, då slägtingarne med ifver skyndade att bemäktiga sig hans silfver skatt; men kistan var till deras förvåning tom! De trodde då att Gubben hade före sin död nedgräft skatten någonstäds i gården; hvarför de, då de lade Gubben i likkistan, blindo en »skäll» (lamm-skälla) om ena benet på Gubben, att de skulle höra hvart han skulle gå och spöka om nätterna och sålunda finna hans gömda skatt. Gubben kom snart från kyrkogården spökandes om Thorsdagsnätterna och skramlade med sin »skäll», men så snart han kom i gården och merkte att någon var vaken der, gick han sina färde igen. En dräng klef då opp om Thorsdagsnatt i en hög asp i gården för att se hvad Gubben kunde ha' sig före. Gubben kom verkligen, merkte ingenting och började gräfva under asken [!], fick snart opp sin skatt och räknade: »ett, tu — ett, tu» m. m. Drängen blef dervid så förskräckt, dels för Trollet, dels derför att det skulle gräfva i kull hela asken [!], att han i ångsten sprang läck i vattengången. När gubben kände verkan af det oförmodade sommar-regnet, flydde han förskräckt tillbaka till sin kyliga bädd på kyrko-gården, och drängen fick sålunda Trollets stora silfver-skatt. — Slut. A. Söderdal.
Den döda Frun, som dansade
En Fru var död, och man hade bisatt henne i kyrkan; men det spökade der så förfärligt. Hvarj e morgon såg man att kistlocket var rubbadt, och, då man tog af det, märkte man till sin förskräckelse att likets nya silkesstrumpor voro alldeles utslitna. Dessa utbytte man då emot nya; men morgonen derpå voro de åter uttrasade. — Då blefvo menniskor utsatta att vaka för liket; men just vid klockan 12 somnade de, och morgonen derpå var åter kistlocket rubbadt och likets strumpor utslitna. Nu beslöt en son till den döda att sjelf vaka i kyrkan: han lyckades hålla sig vaken, och klockan tolf om natten kom en hemsk man in i kyrkan, gick fram till kistan och tog af locket, då den döda steg opp ur likkistan och började förfärligt dansa om med honom. När sonen såg detta, ropade han: »Fru moder! Jesus Kristus skall oss uppväcka på den yttersta dagen, — Han och ingen annan!» Då släppte den hemske nattvandraren den döda, hon lade sig trött ned i likkistan, der hon sedan fick ro. Lars Snovallds i Alskog, genom A. Söderdal.