Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
Finn-Gubben
En man reste i främmande land och kom så till Finland. Der visste han ingen väg och gick i en stuga för att höra sig före. Han råkade der en gammal Finn-Gubbe, som sade till honom: »Här ifrån kommer du ej så lätt, med mindre du lofvar mig att taga min dotter till hustru!» Mannen var i sjelf rik och ville ej lofva taga Gubbens dotter, som voro usla och fattiga; hvarföre han begärde betänketid, men emellertid var han tvungen att vara der. Han sörjde inom sig mycket öfver allt detta, och försökte många gånger att ila derifrån, men hur han red och red i villande skog, kom han alltid på sin trötta häst om aftonen till den trollska Finngubbens stuga igen. Då han nu såg det var omöjligt att komma väl derfrån, måste han slutligen lofva Finn-Gubben att han skulle på utsatt dag återkomma och taga hans dotter till äkta. Nu viste Gubben honom vägen ur skogen och han kom omsider lyckligt hem. Men han gick jemt och sörjde öfver sitt nödtvungna löfte, då en Finne på hans hemort frågade honom om orsaken till hans sorg. »Hvad tjenar det till att säga det för dig», svarade han Finnen, »ty du kan ändå ej hjelpa mig!» Men slutligen sade han det dock. Finnen sade då att han nog skulle hjelpa honom bara han noga kunde uppge dagen och stunden då hans bröllop med Finn-Gubbens dotter borde stå. Ja, det sade han då, och när den dagen och stunden kom, satte Finnen, hans hjelpare, utanför dörren en balja full med vatten och blåste i vattnet upp en stor, stor bubbla, och sade: »Kom hit skall du få se!» Då såg den nödtvungne fästmannen i bubblan tydligt liksom i fjerran den trolske Finn-Gubbens hus och gård, der Bruden redan satt klädd och väntade sin brudgum, alla gästerna som voro församlade och Finn-Gubben sjelf som sprang och sysslade ut och in och var rysligt vred öfver den uteblifne brudgummen och hur han jemt sprang och tittade i en vatten-balja, han också. Men, när de nu sågo i bubblan Gubben komma ut ur stugan med en bössa, räckte Finnen (hans hjelpare) Fästmannen en bössa, som han hade till reds, och ropade brådskande: »Skynda dig, skjut nu Finn-Gubben genast i bubblan innan han hinner skjuta dig! — Fästmannen gjorde så: Finn-Gubben nedföll död och — han var fri. C. Pettersson, Thors i Bro.
Hau, hau, hau!
Då fiskaren en natt låg der och rodde in i »Hau-grönu», hörde han »granngifligen» att det i skogen starkt ropades: »Hau, hau, hau!» Och straxt efter förnam han ljudet af en häst, som i starkaste fart for fram genom vattnet och skogen uppåt Hau till så att det »dynade» i backen. L. Hägur. Koncept till III: 443 i S 40 m, s. 187 (1864). Hau, hau, hau! hästen — dynade i backen — g. vattnet — — o. upp åt Hau (vid Grönu). Tre man lågo olofvandes med brandbåt och jag-nät att fiska i HauGrönu. De hörde då att någon ropade: »Hau, Hau, Hau!» hvarvid ett spökelse red genom skogen och ned åt sjön så att de[t] gnistrade om hästskorna i strandstenarna och for norr ifrån tvärt öfver udden och öfver Hau-grönus hamn, så att det plaskade i vattnet; och så upp genom skogen åt Hau till. — Men de brydde sig om intet, fingo väl med fisk och hade ingen nöd deraf. Lars Hägur i Bunge. f. 1792. Koncept till III: 443 i R 625: 9, s. 17 (1868). Hau! — — Tre man lågo för att olofvandes m. brand o. jagtnät fiska i Grönu, hörde de någon ropade: »hau, hau, hau!» ridande så att det gnistrade om hästskorna i strandstenarna o. for norr ifr. tvärt öfver udden o. öfver Hau-Grönus vatten plaskade i vattnet o. så upp g. skogen åt Hau till. Men de brydde sig om intet — ty det ett godt tecken f. fisket — arbetade m. fisket, fingo väl m. fisk o. hade ingen nöd deraf.
Biskops i Bunga
Denna bondegård, som nu alltid kallas Bäiskupps eller Bäiskuss och hvars egare nämnes Bäiskupur, skall vara trenne gånger ombyggd på olika ställen. Först i N.O. från den nuvarande gården, ett par hundra alnar från och söder om landsvägen till Fårösund, då den hetat Tåmta, eller i den äng, som nu kallas Tåmti, n., men blifvit ödelagd genom vådeld; och brända trädkol har man ännu nyligen hittat der i jorden. Och vid en stensatt brunn i närheten ses en sten, som Tåmta-folken klappat kläder på. — Andra gången byggdes gården S.V. om dess nuvarande läge och hette då Guta, uti en hage, som ännu kallas Gutabrunns-hagen, hvarest också ännu synas grundvalar samt en stensatt brunn; men ej heller der hade folken någon lycka, ty både folk och kräk vantrifdes der och dogo ofta, förmodligen af det fuktiga och osunda läget. Derföre flyttade man då gården och för tredje gången, nu upp mot backen, längre mot öster, hvarest den tiden var tjock skog; och som bonden då bodde vid (= bi eller bäi) skogen, kallades gården Bäi-skogs eller Bäi-skuss, d. ä. vid, invid skogen. Gust. Kellström. Möjligen har dock gården sitt nuvarande namn deraf, att en biskop skänkt det till det närbelägna s. k. Bungakloster eller deraf att någon gammal andelig bott der (?). S…
Slag vid Bunga kyrka
Vid Bunga kyrka skall fordom stått ett fältslag. För några år sedan (1857 eller 1858) borttogs den gamla norra kyrko-porten, hvars trädörrar voro sönderskjutna af fientliga kulor; och i en smedja vid Hägur fanns ett gångjern af den samma, hvilket syntes nästan af-skjutet. — De fordna målningar å kyrkans inre murar (Se: Min Berättelse till Kungl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien, 1856, målningarne 1-13) skola föreställa detta slag (!), menar gammalt folk. — (12/6 57) Gustaf Kellström, Skollärare i Bunge.
Helgona-bilderna i Bunga kyrka
I Bunga kyrka funnos fordom fyra Helgona-bilder, af hvilka en troddes föreställa S. Joseph, och flyttades under kyrkoherde Dan. Söderbergs tid af Tullvaktmästaren Alfvegren ned i dennes trädgård på Fårösund, hvarest de stodo många år och slutligen förstördes. — Om tvenne af dessa bilder, hvilka i grupp föreställde en sittande man med den andre liggande under fötterna, är den folksägen, »att tvenne bröder, Olof och Johannes från Bunga, i särskilda båtar begifvit sig till Stockholm med den öfverenskommelse att de, dit lyckligen framkomne, skulle låta förfärdiga ett bildverk till Guds hus i Bunge, hvilket skulle föreställa den af bröderna först ankomne sittande å helgonsätet med den sistankomne såsom fotapall liggande under den förres fötter: Olof kom först fram och Johannes sist.» — Men detta beläte föreställde väl t. ex. S. Olof med ett troll under fötterna. Lars Hägur i Bunge, f. 92, [död] II/to 68.
Hultungs-Pér
Wid Hultungs i Bunge, som ligger ensligt inne i djupa skogen, var i förra tider en Husbonde, som hette Per. Det var en stygg karl och illa känd och fruktad af alla; ty han var "klok", kunde "derfva" bössar och hästar. Slutligen blef han trött vid all sin ondskap han gjort, började gå och vurma tycktes vilja "gå i sté" och göra af med sig. Men han hade en gammal piga hos sig, som visste af hans grubblerier och hans själs tillstånd, hvarföre hon jemt gick att "passa ut honom". När Hultungs-Per då en dag varit läne borta, gick den gamla pigan ner i marken att söka reda på honom, då hon fick se att Per gjort fast en rännsnara i en stor ek, dit han redan klifvit opp för att hänga sig. Pigan ropte då till honom att han gör Guds skull skulle afstå från sitt onda uppsåt och stiga ner ur eken, just der Per hade bundit snaran att hänga sig uti. Hunden satt der och glodde med fasliga brinnande ögon; och det var den Onde sjelf som der satt färdig att taga den ogudaktige Pers själ bara den rann ur kroppen. När nu Hultungs Per fick höra det, blef han förskräckt, sprang ner ur trädet och lofvade att alldrig mer falla på så onda tankar; och när han då följde pigan hem och vände sig om, såg han också den store svarta hunden sitta gloendes efter sig. - Per blef derefter beskedligare och kristligare än förut och drägligare för sina grannar. - Slut.
Kämpa-Källingi, f. def
En "Kämpa-källing" i Burs bar i sitt förkläde en hop stora stenar, men förklädes-bandet brast; och der ligga (stå) de ännu i dag vid Sidges, söder om landsvägen.
Alandr i Burs och Trollet i skrinet
Bonden vid Alands i Burs hade på vinterdag varit i sta'n och hvilade med hästarne då han for hem halfvägs vid Körljaues i Vänge. Han tog fram mat-skrinet, öppnade det och tog sig en bit. Sedan detta var gjordt, reste han vidare. Men snart blef slädan så tung och hästarne allt mer trötta, så att han måste gå i jemte. När han ändtligen hunnit så nära hemmet som till sitt eget "änge", var slädan tung som sten och hästarne alldeles upptröttnade; hvarföre han spände från, gick med kräken till gårds och lät slädan och allt stå der öfver natten. När han dagen derpå gick dit och öppnade skrinet, sprang en svart hund (trollet) ur det.
»Midt på Landet»
Vid Änges i Buttle, straxt söder om gården, stå tvenne stora kalkstenar, huggna i en sorts menniskoform, tätt invid hvarandra, kant i kant och i samma riktning, men af olika höjd; då nemligen den högsta är 6 alnar 8 Tum hög öfver marken, och den andra omkring 2/3 af densamme. — Dels säger man att någon Brud dervid under sin Brudfärd kört ihjäl sig; eller att tvenne Präster, som ridit kapp om ett Pastorat, der stupat med sina hästar —; eller ock, såsom det vanligtvis berättas om dessa tvenne stenar vid Änges, att tvenne snälla Landtmätare skulle hafva slagit vad om hvilken af dem, som noggrannast kunde utmäta midten på Gotland, och att de begge två så nära som vid dessa stenar skulle ha sammanträffat i deras mätning; och derföre så kallar man stenarne: »Midt på Landet.» — Stenarna sakna all inskrift och äro 6 å 8 Tum tjocka. Jacob Pehrson Änges, Buttle. Slutligen afgjordes, att den högsta stenen verkligen står »midt på landet». [I marg. står]: Linnes Öländska Res., s. 159. Gott. Resa (Smoland), s. 333. [Under illustrationen står]: Aftecknadt t. K. V. H. o. Ant. Akad, (31/12 63).
Bonden och »Thors-pjäsku»
En Bonde gifte sig och mådde mycket väl; ty han hade fått en hygglig qvinna till hustru, med hvilken han var mycket lycklig och hade flere barn. Men då han hade varit gift med sin hustru i sju år, var han en-gång med henne ute på marken och bärgade in hö; och då uppkom det ett förfärligt oväder, och åskan började gå. — Bondens hustru började då blifva grufligt ängslig, så att hennes hy förvandlades alldeles och svetten sprack ut på hennes ansigte; och vid den första torn-skrällen kunde ingen mera få någon makt med henne, utan hon börja ursinnig springa bort öfver ängen, hän under en gammal ihålig ek. Knapt hade hon med tjut och låt kommit dit, förrän Bonden såg att hon var ihålig bak: det var »Thors-pjäsku» — och åskan slog till med en förfärlig knall i eken; allt insveptes i rök och dam, och Bonden såg alldrig mera af sin hustru, som narrat honom så illa och var sjelfva Thorpiäsku. Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge. [I marg. står]: Bonden vid Bara i Etelhem gick under åska ut på trappan för att »visa bort thornspjäsku», men slogs straxt af »thornet» i hufvudet, hvarmed alla benen i hans kropp voro söndermalade, så att han dog på - blixten. A. Kollberg, f. 1804, landtmätare. [Koncept i R 625: i1, s. 66 (1874).] På Fårö band man en sax på ryggen af små barn, som gingo ute under åsk-väder. A. Kollberg.
Bonden, som fiskade ensam
En Bonde brukade flitigt stranden, och han hade en så god fiskelycka att alla förundrade sig deröfver och afvundades honom; men han ville alldrig vara i sällskap med andra på sjön, utan fiskade alltid ensam. — Men han hade en »snidig» dräng, som undrade öfeer detta, och stälde engång så väl till att Bonden måste ta' honom med sig i båten, och så kommo de ut på sjön. Då de nu voro ett godt stycke från land, blef det ett fasligt brus i vattnet, och snart kom en så skön qvinna uppå vågorna. Bonden blef ej förfärad, utan han steg ned med haffruen, ty det var hon, och drängen följde efter: snart kommo de på de grannaste gröna marker och kommo så in i Haffruens präktiga kristall-slott under vattnet. — Drängen var ej länge der förr [än] han åter befann sig i båten igen, som då var full af den grannaste fisk hvarmed han ock kom lyckligt i land; men Bonden, som sålunda förrådt Haffruen så att två ögon till hade fått se hennes rike under vattnet, syntes alldrig mera till på den gröna jorden. Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge.
Gute-Gubben
Vid Gute i Bäl bodde fordom en mäktig och rik Bonde; men han var ock derjemte snål, och ej noga karl i att öka sin egendom. — Nu gick hans ägor på långt när ej ner till hafvet i öster, ty derfrån stängdes han af Boge socken; och gerna ville han ha ett stycke af stranden der, för att få sig mera skog samt del i fiske och den viktiga släke-tägten. Då gaf han sig i gräl om skogsstycket ända ner till sjön med Bogeboarne, snålheten bedrog visheten och han svor sig till hvad han eljest ej kunnat få med rätta. — Men efter Gute-Gubbens död fick hans själ alldrig någon ro; utan såsom en skogs-Byse hör man honom, helst mot stora helger och stark köld, tjuta och jemra sig nere kring Tjeldare marker; hvilket sednare hemman genom Gutegubbens orättfärdighet ock blef skild ifrån Boge socken. Kristen Kristensson, vid Tjeldare i Boge.