Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Man satte ut mat till tomten varje dag. Man brukade alltid ha gröt till kvällsmat och varje kväll skulle tomten ha gröt på en särskild trätallrik och denna skulle sättas uppe på loftet över bakugnen. Istället skaffade tomten till huset när det behövdes något till folk eller kreatur och detta tog han från andra. När det slaktades till jul, skulle det göras en bit särskild korv till tomten som kallades tomtens korv. Denna skulle tomten ha julafton.
Sten, klufven
Nära vid Öivide i Eskelhem är en rund Stensättning, hvaruti man hittat en guldvagn. — Dervid en Sten, på hvilken en kämpe gned (slipade) sitt svärd, hvarpå han, för att pröfva dess egg, klöf den med ett hugg. Laura Öivide. Koncept från 1864 finnes i S 40 0, s. 43.
Sten, klufven
Nära vid Öivide i Eskelhem är en rund Stensättning, hvaruti man hittat en guldvagn. - Dervid en Sten, på hvilken en kämpe gned (slipade) sitt svärd, hvarpå han, för att pröfva dess egg, klöf den med ett hugg.
Vinet Midsommars-natten
Man säger att under midsommars-natten skall allt vatten bli förvandladt i vin. En dräng, som ock hört detta »af sägdom», gick ut en midsommarsnatt för att få erfara detta. Han lade sig derföre ned vid en källa just middnattstid på midsommars-natten och låg der alltjemt och smakade på vattnet för att få känna samma stund då vattnet blef förvandlat till vin. — Bäst han låg och smakade på käll-vattnet, vardt det förvandladt till vin; och drängen utropade då förundrad och glad: »Nu är allt vatten förvandladt i vin!» och med detsamma svarades det honom liksom ur luften: »Nu är också din syn förbi!» — och så vardt det ock: drängen var sedan den stunden blind för all sin tid. — Slut. C. Lindegren.
Jern-ringarna i Linde-berget
Vid Sandarfve i Fardhem är en bergknalle, Sandarfvekullen, och i Linde är ett dylikt berg, som kallas Lindeberget: mellan dessa bergkullar skall fordomsdags segelleden gått fram från Mästermyr. Äfven i Låjsta äro sådana kullar, som engång synes vara utsvarfvade af vattnet. — I Linde-berget skall ännu i manna-minne funnits jern-ringar sittande i berg-väggen, som det säges, för att folket der vid skulle kunna fastgöra sina skutor. — En Smed vid Osarfve i Linde skall ha' brutit de sista jern-ringarne bort ur Linde-berget. Albr. Ekholtz. [I marg. står]: Icke långt från Nyenborgs-Kastell — se följ. No. 766 — utvisades en jern-ring... Man uppgifver äfven att kringgående, som utlöper i Keldurs-myr, fordom gått närmare intill berget och att der varit rätta farleden, hvilket flere der varande djupa vatten-hålor tyckas besanna. Detta vattendrag förbinder flere myrar och går äfven till den största af alla, nemligen Mäster-myr, hvilken påstås fordom hafva varit segelbar. G. Alfvegren.
Fride-boarnas Giskeri
Låjsta socken ligger jemte de stora skogar, Låjsta-haid och andra, som stöta intill Hejde, Etelhem och Stånga; och innevånarne der, helst uti Fride gård, hafva i det längsta bibehållit sin hedniska öfvertro jemte den katolska bi-tron. I synnerhet var en hustru vid Fride, FrideMor, känd för allahanda onda konster: hon var en rätt »Trull-kärring», hade vissa ställen på Låjsta-haid, der hon under stora och gamla träd vid några vissa stackar trollade; hon hade »bjäru», hvarigenom hon alltid hade mycket smör och mjölk, och troddes kunna förvandla små barn till grodor. Fast hon var ansedd för en stygg och farlig kärring, var hon mycket anlitad med att bota, spå och trolla; hvarföre hon ock var mycket rik. — Hennes son eller soneson tros ännu kunna »derfvä» hästar. Efter henne är der nu en annan kärring, Hallonqvistskan, som spår i kort, botar menniskor och kreatur med örter af nio slag som hon samlar midsommars-natten. — Allmogen i Låjsta ville i det längsta bibehålla sina katolska helgonbilder, med hvilka de drefvo mycket »giskeri» och trodde att de af dem hade lycka för hela sin socken, för kreatur och annat; slutligen blefvo bilderna ändtligen satte upp på hvalfvet i kyrkan. — Under Danska tiden fruktade deras Prest så mycket för sina socknebarns onda konster och arghet att han flyttade från dem till Fardhem, och skref i någon kyrkobok efter sig: »då (16..) matte jag Söffren Madsen Kolding, för Gudi en fattig Sogneprest, flytte fra dem for deris skyld»; skrifvande det vådliga anklagelse-ordet af försigtighet med runor. Albr. Ekholtz.
Offer i Ringar efter de Små under Jordi
I gräset på ängar synas ringar efter de »Sma undar Jårdi», som dansat der. För att få bot för vissa sjukdomar, då man ligger ute på marken, blir hastigt sjuk, får skott eller så brukar folk lägga en silfverpenning eller slant till offers midt i ringen och så gå sin väg utan att nånsin mera se efter den samma. Andra bruka slå ut mjölk eller linfrö dricka eller salt i dessa ringar, äfvenledes för att derigenom slippa allahanda sjukdomar. C. Lindegren.
Skogs-trullet vid Trull-träsk
Lunderhaga-bonden skulle engång »branda» i sjön; men det började blåsa och blef otj enligt. Då gick han upp till Trull-träsk och gjorde der eld upp, för det var kallt på våren: och så slog han sig kull vid brasan. Men snart kom der en stor karl, naken, som lade sig j emte honom att värma sig, då hans stora ball skirade blank: det var ett skogs-trull. Sedan Lunderhagen en stund sett på det fula trullet, makade han ljustrejernet i elden, och när det var väl glod-radt, slog han det i trullets stora ball. Då for det af med rop och skrik: »Haita rok (träffade) Ei ballar tok!» och ut i Trull-träsk med ljustran sittande i pungen. Emellertid tog Lunderhagen brand-jernet i handen, gick ned till stranden och rodde bort till Lunderhage-ländingen. Men han hade ej hunnit långt från land, förr än skogs-trullet kom farande, ännu med ljustran uti hallen, då ljustre-staken släpade i burg-stenarne, ropade, hotade och skrek: och var det väl att Lunderhagen då var ett stycke undan. Jacob O:n Grodda, f. 1803. Koncept finnes i R 625: 9, s. 12 (1868).
Jägaren och Troll-hararna
En jägare i Fleringe ver engång ute och jagade, och han hade den dagen en ovanligt lycklig jagt: han hade redan skjutit flere harar, och slutligen såg han harar hvart han vände sig. Nu komma tvenne harar och sätta sig midt för honom: han lägger an, men skjuter bom! Hararna flytta bara litet på sig, han skjuter igen, men åter bom!! Han undrar då hvad fan det är för harar; då de rände mellan benen på honom och sätta sig åter ett stycke framför honom - skjuter, och så bom för tredje gången!!! Hararna springa nu sin väg och Jägaren efter, i hopp att kanske få slå ihjäl dem, som han ej kunna få skjuta. Hararna spände nu in i ett "tjåck" bland buskar och snår: Jägaren efter dem, och in bland stenar och stora hällar - hararna före och han efter in i berget. Det såg han nu i bergskymningen en port, som sprang opp för hararna, och han for in efter dem. - Der inne i berget satt en qvinna och spann, och hon hade så stora bröst, att hon kastat dem öfver axlarna; och der stodo nu de begge troll-hararna och diade. Qvinnan sade då till den häpne Jägaren: "Hvarföre skulle I skjuta på mina barn i dag?" - Skytten svarade: "jag visste ej annat än att de voro vanliga harar!" - "Ja, ja" sad' qvinnan, "denna gången skall I slippa; men kom inte igen en annan gång!!" - Och dermed så störtade Jägaren sig ur Berget, kom med möda sin väg, då ett fasligt skratt skallade efter honom i berg och skog; och han tordes alldrig mer skjuta på någon hare.
Herr Johan Hansson Herlitz
Johan Hansson Herlitz, var 1736 Stadskaplan i Wisby, utmärkt stor-sångare och messe-prest, lustig i sinnet, lycklig poet, och stod mycket väl hos sin Biskop, Dr Jöran Wallin, hvilken han nämnde år uppvaktade Julmorgon med »en vacker Julevisa», som för tillfället prydligen prentad, i dess sista stroph och såsom predikstols-vers af-sjöngs af skol-ungdomen ensam som dertill var af Herlitz inöfvad, då Guds församling blott hörde på, hvarefter Biskop Wallin trädde på predikstolen i Wisby Domkyrka och predikade första gången Otta för sina nya åhörare. Wid en Nyårs-helg ville Hr Biskop Wallin helt oförmodat ha' sin stads-kaplan att predika Nyårs-morgon — hvilket ej lärer varit vanligt, utan väl hört Biskopen sj elf till —; men Herlitz höll sig undan, gick om qvällen till Bullens källare (i f. d. Höökeska, nu Consul L. N. Enequists hus vid Sanct Hans gatan), och Klockaren med Biskopens befallning letade efter stadskaplanen kring hela stan, tills han ändtligen kl. 3/4 till 10 förmiddagen på Nyårsdagen fann honom på nämnde källare sittande nedhukad och, som det tycktes, rusig och sofvande vid ett bord. Dock lydde Herlitz den höga anmaningen och trädde på predikstolen i högmässan, då Biskopen sjelf satt i sin bänk. Uppkommen på predikstolen började den djerfve talaren med ett accomoderadt Bibelspråk sålunda: »Jag hafver supit och druckit hela natten och är full af the orenas och bolares vin!» Han utvecklade sedan sitt ämne och, såsom det säges, af den förskräckande början hafva såsom vanligt gjort en härlig predikan till allas förnöjelse och uppbyggelse. Då han sedermera blef Kyrkherre i Fole (der ännu hans minne lefver för hans slägt med allmän kärlek), bibehöll han städse sitt lustiga sinne: då engång några stadsboar och vänner oförmodadt inträdde under gudstjensten i Folö hvilka förut yttrat att de nog vid ett sådant tillfälle skulle bringa honom ur concepterna, började han till deras häpnad sålunda: »Hvilka underliga djur hafva i dag kommit i Fole kyrka!» och sedermera särskildt vändande sig till en af dem, som hade uniform, fortfor han: »Var det icke du som smidde spikarna till Christi kors?!» — Slutligen lämpade han alltsammans till en vacker och kristelig predikan. Herlitz var en hjertans god menniska, lustig till sinnes och tal, fast än han aldrig vägde orden; han var särdeles vänlig och god mot den fattiga Carolinen J. Nordal, som då redan gammal bodde i Weskinde och gästvänlig mot alla sina vänner, slägtingar och sockenboar. — Slutligen skadade han sig då han skulle klifva öfver en stetta i foten eller höften, hvilket han hade stor möda af till sin död. g. Pehr Nyberg, Kissling[s] i Fole, f. 1767.
»Myntet» vid Duss i Bro
Som nyss nämndt var, finnes ännu en gammal stor byggning af sten med tjocka murar, fordom starka och små gluggar, vid Duss i Bro, och denna byggning kallas »Myntet». — Der skall fordom bott en mycket mäktig man, som haft rättighet att mynta silfver och guldpengar. — Nu är gamla »Myntä» under ombygning och total förändring af ofvannämnde P. Fahlsten. Lars Lythberg, Qvie i Bro.
Helgedoma-rummet i Gulldrupe kyrka
Der förvaras en liten rödmålad Trä-dosa med reliqvier uti; endast en liten Benknota, förmodligen af ett finger eller tå, jemte tvenne smala pergamentremsor med påskrift: 1:0 »De sancta legione Thebeorum et Martyrum 2:0 De Sancto Vocifero confessore.»1 Till hvarje remsa är en gammal röd silkeslapp fastbunden; troligen hafva reliqvier deruti legat, hvilka, utom förenämnda ben, hafva förkommit. G. Alfvegren, p. 108. En mäktig Riddare bodde vid Hagelhairn som var så sträng att Sockne-prästen i Gulddrupe ej vågade börja messan förr än denne var kommen. Engång gjorde Prästen dock tvärtom: Riddaren kom sedan, sprang i vredesmod med draget svärd och dödade Gudsmannen för altaret, genom att ränna mordvapnet genom hans kropp, hvarvid ett ben gick ut genom ryggen, och satt på svärds-spetsen; och det benet — eller egentligen två små skärfvor — förvaras i en svarfvad träask af 3 Tunis höjd och 21/2 t. tvärdrag i röda lappar, jemte i en skinn (pergament)-rimsa med någon »skrifning» på. Nils Widdin, f. i Wänge.
Endre och Hejdeby kyrkor
Den ene jätten byggde Endre kyrka och en annan jätte byggde Hejdeby kyrka. Då Hejdeby-jätten tyckte att Endre kyrka var större och grannare än hans, vardt han vred och kastade en ofantlig sten efter Endre kyrka: han träffade verkligen, och derföre är Endre kyrka ännu i dag sned. Carl Pettersson, Thors i Bro.