Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Min mor var född i Fredsberg i Järstorp. Där var två bönder i Fredsberg. De hade var sin tomte. Men företrädarna på de bägge gårdarna hade det så, att den ene hade tomte men den andre inte. Den ene var rik och den andre fattig. Den rike råkade förarga sin tomte. Han skrattade åt honom för han bar för lite. Då blev tomten arg. – Ja ska dra ifrå dek, sa tomten så får du se, hur det går. Och sen blev bonden utfattig.
Pigan vid Högbro
Vid Bössarfve i Björke var en piga, som blef hafvande och framfödde oäkta barn. Hon blef derföre ständigt förebrådd af alla »sina folk», hvarför hon slutligen i förtviflan tog allt det dyrbaraste hon ägde, sina silfver-pengar och skedar som hon knöt in i en duk, sitt barn på armen, och gick med allt till vattnet vid Högbro. Der kastade hon ner i vattnet allt sitt silfver, knöt duken om hufvudet och dränkte sig med sitt barn. — Ingen visste emellertid hvart den olyckliga tagit vägen med sitt lilla barn; men som hennes vålnad ofta mot stora helger visade sig på vattnet plaskande vid Högbro, sökte och fann man hennes lik der. Som hon ej för sin dubbla synd kunde komma i vigd jord, blef hon begrafven på Hammarsudd der i myren. B. S. Löfstadius.
De fem »Nunne-fruarna» i Roma
Sedan Roma-kloster var förstördt, vanhelgades bland annat den fordna Sakristian dermed att alla ladugårdens kalfvar inhystes der-städes. Men kalfvarna trifdes ej heller der, utan de dogo den ene efter den andre. — Om nätterna sågo ladugårds-pigorna fem »Nunnefruar» arm i arm i det klara mån-skenet vandra upp och ner i klostrets stor-gång. Dessa omtalade förskräckta detta för Gårds-fogdens Hustru, som ock snart derefter en natt fick en uppenbarelse af de fem Nunnefruarna, hvilke stälde sig i rad för hennes säng. Hon fick då en hotande tillsägelse af dem att bränna en kalf lefvande i en ugn, och att genast taga alla kalfvarna ur Sakristian. — Detta skedde; och snart derefter fingo pigorna den fordna »kalfve-lyckan» igen uti ladugården. Brita-Stina Löfstadius, född 1777 i Roma och död 90 år gammal på Slite (hos sin dotter Ulrika) i juni 1867. — Dotter af konstmakaren »Högbro-Jaku», som gjorde en maskin att flyga, men föll ned i närmaste humlegård. [I marg. står]: Obs. Talas alltid om »Nunnor» och icke om Munkar. Reuterdahl, Sv. K:s Hist. II. 1:a häft. p. 191: »fruarna i Sigtuna».
Den Helige Guds-mannen i Roma
Det var i fordna tider en Präst i Roma som var så helig att han kunde hänga sina handskar på »Sol-branden»; han kunde ock, då nattvards-gästerna trädde inför honom i altarrunden, se ned i deras hjertan och förnimma om de voro värdiga och beredda. — Engång hade en hans dräng gått ut på kyrkogården för att, klädd i ett lakan, skrämma pigorna. Gudsmannen blef af dessa utkallad för att mana bort spöket. Han frågade då syndaren om hans namn; men när denne teg, sjönk han ned till knäen. Wid andra frågan, då drängen ock teg, sjönk han ned till midjan; och då han äfven teg vid Prästens tredje fråga, sjönk han så djupt att hjertat kom under jorden. Då började drängen skrika och ropa och sade hvem han var. — Men Prästen sade då: »Nu är det för sent, ditt hjerta är redan under jorden och henne skall du till uppståndelsens dag tillhöra»; och dermed trampade han drängen på axlarne, och »satte honom så ned i jorden». B. S. Löfstadius.
Guld-gåsen i Roma-kloster
I muren af Sakristian uti Roma-kloster var, enligt Krönikan, en Guld-Gås inmurad, liggande på sju guld-ägg. Sju raska karlar skulle så en natt vinna den stora guldskatten, den inmurade guld-gåsen; men när de skulle ta' henne »blefvo de svage», och en förfärlig drake, såsom en lurfvig hund med vingar och glupande tunga, förde bort Guldgås och guldägg från klostret. Draken flyttade alltså skatten; och sade de bäfvande skatt-gubbarne att »de skulle finna skatten i vestra gafveln af närmaste kyrka». — I den nedbrutna muren i Kloster-Sakristian såg man sedermera sju hål i klara stenen efter de sju guld-äggen. B. S. Löfstadius.
Kitteln i Aske-»gyl»
Mellan Broa lille-myr i Halla och Kloster-myren i Roma är en »gyl» (vatten-håla), som kallas Aske-»gyl». Der öfver »gylen» hängde i öronen på en stor eke-stock en ofantlig koppar-kittel, full med silfver och guld; dithängd »till klostrets upprättelse». — Engång skulle några djerfva karlar vinna skatten: de spände oxar före, men eke-stocken brast med stort brak, och skatten sjönk ned i Aske-»gyl», der han ligger till dome-dag. B. S. Löfstadius.
Hästen och Frälsaren
Frälsaren kona engång till en bred och djup flod, hvarvid en Häst gick och betade, då Vår Herre bad honom bära sig öfver. — »Jag har ej tid», sade hästen och betade. — »Nå», sade då Frälsaren, »så skall du få den dom att du jämt skall äta, men aldrig bli mätt!» — Och därför äter hästen ännu alltjämt dygnet om. Anna Maja Björklund, f. 1818. Koncept finnes i R 625: 12, S. 41 (1881) .
Varfvet vid Roma-kloster
N.O. om Roma-kloster sticker den herrliga »Nordar-äng» på en land-tunga ut i »Älne-myr» (Helene-myr). På norra sidan om denna äng är ett ställe, som än i dag kallas »Varfvet», der kanhända klosterfolket fordomdags byggt och haft sina farkoster på den då segelbara myren. Mellan Klostret och Nordar-äng voro efter hvarandra flere stora dammar och fisk-»pärrkar». De nedre äro längesedan tillgrodda och blott den öfre är ännu qvar. — Der vid »Varfvet», der nu är åker, åt Guld-åker till norr i Nordar-äng, brast engång ur djupet opp en källa med så starkt flödande vattenstråk, att ingen mensklig makt kunde stoppa den, och man fruktade snart att den alldeles skulle för-dränka hela klostret: man trodde nemligen att »källan gick tvärt igenom jorden ut till Amerika». — Men en man, som »visste mer än andra», tog en silkes-dyna och en guld-käpp och stoppade dem ned i hålet: och dermed blef källan ock stoppad och Roma-kloster frälst. B. S. Löfstadius.
Munke-gången i Roma kyrka
Norr bakom altaret i Roma kyrka påstår man att under de lösa bräderna och mellan de stora stockarna som der ligga, skall man ännu kunna se riktiga trappor som leda ner i en djup gång. — Der skall nemligen ha' varit en Munke-gång, hvilken gick under jorden en half fjerdings-väg bort till Gutvalla eller Roma Munke-kloster; och på hvilken osynliga väg de fromme Munkarna haft sin tysta vandring till Roma kyrka. Kristen Björkander, Klockare i Roma.
Ormen och Pigan
En piga var engång gången ned i marken att mjölka kräken, det hon då ock hade gjort, kände sig derefter tung och sömnig, ställde »spannarna» med mjölken vid sig i en buske och lade sig att sofva vid en »brya». — Sedan hon sofvit en stund styggt och oroligt, vaknade hon med plågor och hufvud-yrsel, fann då till sin förskräckelse att det ena mjölk-»spannet» var nära till hälften utdruckit och såg med det samma en stor orm, som med mjölk-fradga om munnen sam bort på vattnet i »bryan»: hon förstod då att ormen »kastat sömn» på henne, under det hon sofvit, och genom munnen krupit i och qvalt henne sedan han tömt halfva mjölk-»spannet». — Pigan var sjuk en lång tid derefter. B. Timgren.
De Små under Jorden
Wid Stenstugugårds i Wiklau stod från forntiden en ruin efter någon ödekyrka eller »Munkahus», som nu var halft ombyggt och begagnades till bryggarhus. Då qvinfolken der en gång stodo och bryggde (eller malade), kom der fram till dem, ehuru dörren var stängd, en liten qvinna, som frågade »om ej granns-mor kunde låna henne en brygg»bunn» (-kar). Bondhustrun blef »haj» (häpen); men tordes dock ej neka: och den lilla qvinnan utpekade hvilken bunn hon ville hafva. Så snart qvinfolken gått ur brygghuset, var bunnen borta. Dagen derpå återkom den lilla qvinnan, steg in i hvardagsstugan och tackade för lånet. När de kommo ut i brygghuset, stod bunnen der åter, men »på lagg» emot väggen med ett par kannor dricka uti. Man rådgjorde nu om man skulle slå ut drickat eller icke; men Bonden sade: »Då Gud har skapat de Små under jorden så väl som oss, och då man ej gjordt dem något ondt, så böra vi ej heller försmå deras gåfva, utan vill jag försöka att smaka på deras dricka; i alla fall, skulle något ondt vara, är jag gammal och min tid ändå med Guds makt snart »lifd»! Och så drack Bonden och så de andra husfolken, och de hade alldrig någon nöd af det. — Slut. B. Timgren.
Det dubbla Brölloppet
En flicka skulle gifta sig, och det innan kort; men hon hade ej tycke för sin käraste. När hon nu en dag satt i sina tankar, kom der en liten man in till henne och helsade goddag! »Hvad sitter du och grundar på så starkt», sade han vidare? — »Jo», sade flickan, »jag skall nu snart gifta mig, och jag är nu redan sysselsatt med att få allt i ordning till bröllop och bosättning; men jag tycker ej rätt om den jag skall ha». - »Åh», sad den lille Mannen; »bry dig ej om det — jag skall allt hjelpa dig till rätta: se här, tag emot detta lärftsstycke, och sy mig deraf 2:ne skjortor — jag vill tro att det godt skall räcka till och det öfriga skall du behålla för Ditt besvär; och sen skall du lofva mig en sak, och gör du det, skall jag skaffa dig all lycka: på samma dag som du står Brud, vill jag också vara Brudgumme. Mitt bröllop skall ske i samma rum som ditt, mina gäster skola ock der sitta till bords; men, ingen skall kunna se dem mer än du, för du skall bli klokare än alla andra och kunna se allt underligt och för andra fördoldt som sker omkring dig; — men allt detta med ett villkor: det nemligen att ej nämna härom ett ord för någon menniska eller att du ej skrattar om du skulle få se något ovanligt eller underligt förefalla.» Nå, den bedröfvade flickan lofvade allt detta, tog emot lärftstycket som var många I00:de alnar långt — och lagade sitt bröllop i ordning och hade sytt skjortorna färdiga. — När nu hennes bröllops-dagen kom, alla gäster samlade sig, Presten med kappa på och klockare redan voro der, och Brudgummen ledde bruden in i bröllopssalen, såg denna huru den lille Mannen, nu klädd som Brudgummen, också ledde in sin lilla Brud: der framsteg ock deras lille Präst och lille klockare samt hela brudföljet — men alla voro så små, så små — men ingen såg dem mer än bruden; men hon låtsade ingen ting. När man satt till bords, ölkannan gick, steken speltes in m. m., gjorde de Små på samma vis i bröllopssalen. — Men, slutligen då den lille Skaffaren skulle skynda sig öfver den höga tröskeln med en sopp-skål, snafvade han i hastigheten, och kom dervid att doppa näsan ner i soppskålen, och som innehållet var hett, gjorde han de styggaste miner: då kunde Bruden, som allena såg allt, ej hålla sig från att skratta. Men då hände ock genast Bruden en stor olycka: ett underligt dån hördes — hon skämde ut sig för hela laget, och då hon dervid i förargelsen och blygseln högt rodnade, kom den lilla Brudgummen fram och hviskade henne i örat: »Det var din egen skull — du visste det förut att något styggt skulle hända dig om du nämnde om det för någon eller skrattade åt oss.» - Dermed så försvann allt, den lille Mannen, hela hans bröllops-följe och det stora rara lärfts-stycket; och Bruden fick sålunda en bedröflig bröllopsdag, som inte heller sedan förde något godt med sig. - Slut. Fr. Sjöberg.
Kyrke-Wäti
Ungefär mellan Rute kyrka och Lergraf ligger en »wät», som kallas »kyrkä-wäti», der ännu finnes 2: ne sten-rör, emedan Rute kyrka der först skall hafva varit grundlagd, ehuru alldrig fullbygd; ty så mycket som socknefolket bygde opp om dagen, lika mycket blef åter nedrifvit om natten. Slutligen beslöt Socknemännen att der hålla vakt om natten för att utforska om det var elaka menniskor eller något »annat galet» som störde dem i deras kyrkobyggnad. De som höllo vakten fingo vid midnattstid till sin häpnad se tvenne stora svarta oxar, spända för en vagn, komma fram till stället; och dervid fingo de höra en röst: »lässa sten på vagnen och följ efter; och der som vagnen stadnar, der skall Rute kyrka stå!» Bönderna som vaktade förskräcktes och lässade sten på vagnen, då denna började skrida, dragen af de svarta oxarna, och folket följde häpna efter. När vagnen kom till det stället der Rute kyrka nu står, började oxarne att »rautä» (ropa, ryta, böla); och då de hade »rute», så försvunno både oxar och vagn, men stenen, som legat på vagnen, blef då liggande der Rute kyrka nu står; och kallas hon »Rute» efter oxarne, som, enligt sägnen, der hade »rute». — Slut. And. Söderdal.