Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Min morfar talade om efter sin farfar, att det var en skogsrå, som kom till en hustru och bad efter mjöl. "Det ska du få", sade hustrun, "om du kan lära mig, vad jag ska göra med den tjuren, som inte stannar hemma om nätterna. " Jo", svarade skogsråa, "du ska ge honom vittanlök, hacke-ben och peckesten. Hon gav sin man detta, och sen stannade han hemma om nätterna. På kvällen kom skogsråa på fönstret och skrek: "Hade jag vetat detta, så skulle du inte ha fått någon råd av mej". Skogsråa har inte något manfolk, som hon kan komma till, och för det är hon så farlig efter karlar. När hon fick makt med en karl, så ville hon ha honom var natt.
Aitelaim och Löijå kyrkor
Byggmästaren af Aitelaim (Etelhem) kastade en sten mot Löijå kyrka och den hann tre fjerdedelar af vägen och ligger ännu nära landsvägen, just i »striket» (riktningen) till Lye. P. Ronander.
Kung Gustaf och Dalkarlarna
När Kung Gustaf I tågade ur »Dalar'» med Dalkarlarna och gick mot Danskarna, bar hvar karl sin »trysa» (trädruska); då fienden ej så lätt skulle se dem. Danskarna trodde det var skogen, och Svenskarne segrade. P. Ronander. [I marg.]: (Mac Beth!)
Hungersnöd på Gotland (Rone)
Capten Livverans från Stockholm strandade i råg-tiden kanske 1761 på »Lä'-grunds-årdi» vid Rone hamn med 2000 tunnor råg, som icke blef sjö-skadadt. Landshöfding Dalman skref till redaren i Stockholm och fick lof att köpa hela lasten för 2 Rd. tunnan till det hungrande Gotland. Pastor i Rone, Per Åkerman (kyrkoherde 1741-72), predikade, att »hafvets märglösa rygg hade bringat skeppet på refvet Landet till bärgning!» — Kungörelse gick ut; och ända från Bunge kommo då Bönder till Rone att köpa säd. År 1775 och 1776 var gruflig hungersnöd på Gotland; men år 1777 (då man skref tre »sjau» till års-tal) var härligt och godt år. P. Ronander.
Åren 1760 och 1788 (Rone)
Omkring år 1760 var det så varmt redan tidigt på våren, att kalfvarna voro utsläppta på bete och rågen hög-vuxen och i ax. — Men Pingstdagen vardt ett stort snöfall (d. 16:de maj), att man då reste i kyrkan på släde, äfvenså annan dagen; men när man då skulle resa hem, var allt en stor vattu-flod. Säden vardt nedslagen och det växte knä eller ny växt på rågen. År 1788 började full vinter sju veckor före jul; man körde på snön öfver sju alns höga buskar. — Rone-boarne måste då fara efter vatten, som ej fanns i gårdarne, i Djaup-träsk i Rone-myr. — Vintern räckte till den 6:te April. P. Ronander.
Presterna freds-domare
Doctor Israel Åkerman, pastor i Rone, var så vördad af allmogen, att han, liksom många andra prester den tiden, på sin kammare af-dömde de fleste rätts-tvister mellan Bönderna, som ej heller vågade eller behöfde gå till Tings. — Stundom måste den dömde plikta med vin till kyrkan. Thomas P:n Gullgarde i Rone, f. 1780 [död] 1858.
»Mass» Änggarde i Rone
»Mass» Änggarde var en gammaldags stor-bonde i Rone på kung Carl XII: s tid. Han egde hela Änggarde eller 6/8 hemman och dertill 1/8 eller Träune tomt. Han var såsom en köpman der i socknen och handlade upp slipsten och bräder; fast då ingen brygga fanns på Ronehamn, utan bara en »bädd» att landa mot med båtar. — Han hade föga säd, (som den tiden köptes), men mycket »mjälk» och »smyr». Hans hushållning var klok och dugtig på allt vis: med så stort hemman, fyra »tjanstedrängar» och tre pigor, var han riker karl på både silfverpengar och stora silfver-pokaler. Han tillverkade ock mycket tjära, och kunde få sig 19 tunnor tjära i ett »såide». Men boskapsskötsel var dock hans hufvudsak, och han hade 24 kor; och han var så rädd om ängarne, att han gaf sitt slotterfolk den »bi-skedning» atticke slå marken »naugare än till ankålls», på det att kräken skull[e] få goda »'all-bajtår» och att ej »ladis-kulnen» (vår-kölden) och solvarmen skulle skada »ängs-anarki». — Godt om bin, honung och vax hade han ock; ty marken, ej så snålt och nära slagen, var fordom mycket blomster-rik. Då »Mass» en gång för en skeppare visade en stor silfverbägare, som var mycket oren och »unglig», tog denne oförmärkt (men på narri) klenoden med sig ombord, gjorde den ren och bjöd den sedan till salu åt egaren sjelf. Då handeln redan var uppgjord och Bonden redan ville ta' fram penningar att betala sin egen bägare med, sade skepparen ärligt förhållandet. En annan gång hade Änggarde-gubben tagit en mängd silfver-pengar ut till »sanden» (brunnen) att »vaskä» dem. När han det gjort, lade han penningarne att torkas dervid i solen och sig sjelf att sofva i gräset: då kom en »go'r vin» (god vän) och tog bort 16 Riksdaler; men gubben märkte ej förlusten förrän vännen kom med penningarne tilbaka och omtalade allt. Men under sednare åren af Kung Carl XII:s krig (om sommaren 1718) fick Rone socken tvenne påhelsningar af Ryssen, då gubben »Mass» Änggarde miste en hel mängd boskap. Men han blef deraf ej hvarken fattig eller nedslagen, ty söndagen derpå sade han på kyrkobacken: »Ryssen tok atten (18) kor; men här var lykkå hä träffte mig, för hade hä träfft nåken annen skejtare, hade di fange tjägä (fått tigga) i all sin täid!» Ännu hade han i behåll sex kor. Ryska flottan gick då (somliga säga 1714) till ankars öster om Rone-holmar å »Lä-grund» på lo famnar vatten. En Bonde från Getor i Rone var just då ute och fiskade och hade en gosse med sig i båten. Ryssarne kallade dem ombord för att få fisk. Ryska Chefen, som talade ren Svenska, sade då till Getaren: »Får jag behålla din gosse, skall jag göra karl af honom!» Men då bonden nekade, sade han: »Tacka du Gud om du slipper sjelf!» Begge behöllos om bord tills Ryssen haft sitt folk i land med båtar, plundrat och på »Strand-räum» tagit Änggarde Mattis's kor; hvarefter Getaren kom med sin gosse i land och Ryssen seglade bort. Thomas P:n Gullgarde, f. 1780, och P. P:n Ronander, f. 1791 (som voro bröder). Koncept till III: 236 i R 625: 3 (V) s. 97 (1859). Ryssen tog 1715 ell. 17 af Mass Änggårde i Rone 18 kor; då sade han på körk-backen söndagen der på: »Ryssen tog atten kor; men he var lykkå he träffte mi', för hadde hè träfft nåken annen »skejtare», hade han fat (fange) »tjägä» (tigga) i all sin tejd.» — Bonden hade in alles haft 24 kor. Egde hela Änggärde. Koncept till andra stycket finnes i R 625: 7, s. 61 (1855).
Hafsfrun och Bonden.1
Bonden låg ensam i båten långt till sjöss och fiskade. Om qvällen kom »Har-fräui» med en yxa i handen in till honom i båten. De blefvo snart »goda vinar» (vänner), ty hon var vacker som en dag och Bonden var ung; så att de sofvo hos hvarandra om natten, men om morgonen var hon försvunnen. Men yxan låg der qvar. Om sju år, just då kyrkfolket en Söndag gick ur kyrkan, stod Hafs-frun med sin sexåriga gosse der på kyrkogården. Gossen sade då till modren om de utkommande Bönderna: »Dä' är inte min far, dä' är inte min far», o. s. v.; men slutligen sade han om en bonde: »Men denne är min far!» Med honom följde då gossen hem, åt grufligt och blef snart både stor och stark. — En dag gick Gossen med en yxa, då Bonden frågade: »Hvad, har du fått min yxa?» Då sade gossen: »Är det Er yxa, så ären I ock min far!» och så var det ock. Nå, en dag skulle far och son rödja skogs: Gossen gjorde sig god tid, men först mot qvällen sade han: »Akta Er nå, far!» och så ryckte han upp det ena trädet efter det andra, och snart var marken rödjad; men han åt också förfärligt. — Snart skulle de tröska ote: Gossen tog då »hus-flakarna» (tak-sidorna) af ladan, gjord »val» (slaga) af »asarea» och tröskade så af all Bondens säd i ett »uppslag»; men han åt så grufligt, att fadren vardt förfärad. — Så skulle de gräfva en brunn: det uträttade Gossen snart med sina jätte-krafter; men fadren blef allt mer häpen för detta och för sonens fasliga mat-lust, som hotade att göra honom utfattig, så att han bara ville bli af med honom. Bonden sände nu sin son till kungen, som just då hade krig. Gossen ville gerna vara med i leken, men satte sig först ned på slagfältet i fiendens åsyn att äta sig riktigt mätt. När fiendens kulor då yrade kring honom, hotade han: »Sårkar, sårkar, kasten ej get-lortar i maten för mig!» Se'n slogs han tappert och Kungen vann slaget. — Men nu ville sonen följa hem med Bonden igen: derunder fick han se månen. Bonden narrade honom då att göra sig en stege för att ta' månen. Han klef också dit upp, blef der; och nu ändtligen blef Bonden af med sin och Hafs-fruns Son. P. Ronander.
Kärringen och skogen
Kärringen var gammal och sjuk och frågade skogen: »Skall jag liva eller skall jag dåi?» — »Dåi!» svarade skogen. Hon slagtade då sin ko, den hon ej längre skulle behöfva. — Men kärringen dog ej på en lång tid derefter. Då frågade hon åter skogen, men nu i omvänd ordning: »Skall jag dåi eller skall jag liva?» — »Liva!» svarade skogen. — »Tårkes däu, dä' matte däu ha' sägt mig förr!» utropade kärringen i förargelsen; ty nu lefde hon väl, men var »ko-laus». Deraf ordspråket: »Som man ropar i skogen, får man svar!» P. Ronander, Rone, f. 1791.
Bonden, som var gift med »Thors-pjäsku»
En Bonde var flere år lyckligt gift och hade tre barn med sin hustru, som han mycket älskade. — Men engång då det började »thorna», sade hustrun: »Nu är det min tid, nu skall jag ut, och jag tar hvad mig tillhörer!» Och dermed så slog hon af det ena barnet midtpå, for ut ur stugan och försvann — hon var »thors-piäsku». J. P. Enderberg, Tofta.
Haf-frun med guldfatet
I närheten af en »myr» metade några gossar i en å, hvilken de funno ganska full med fisk; men de fingo dock icke en enda. Sedan de länge förgäfves gjort sitt bästa med metet, trodde de att det var »något gale'» på färde och lagade sig att gå hem. — Men då fingo de se ett guldfat flyta på vattnet och snart derefter en vacker fru med korsade fötter sitta på vattnet, hafva guldfatet i skötet och kamma sig. Hon hade grannt, grannt hår och en grann, grann kam. Hon bad då gossarna om en obrukad nål, men de vågade ej svara af förskräckelse —, dock svarade slutligen den djerfvaste af dem: »Nästa gång vi komma hit, skall Frun få!» — Sedan fingo de mer fisk än de ville ha'. J. P. Enderberg.
Hap-fräui (skrifvet med p, icke med f eller v)
Hap-fräui (Haf-frun) »flyttar bo» fyra gånger om året, då hon hvar gång tager all fisk och alla sina barn med sig och hvilka då segla till sjöss på en bark med svansen till segel: förut äro de på landet och hafva namn af ekorrar. När hon flyttar, tager hon ock med sig sina kor och ung-nöt, hvilka hon ofta betar på landet ; dessa skiljas från annan boskap derigenom att de äro blå-strimmiga (=brannduga). — Med detsamma Hap-fräui flyttar, flyttar äfven all fisk med, »så att intet är att få vid den kusten der Hap-fräui är borta». J. P. Enderberg.
Bänd-Armen i Eista
Då en Bonde i Eista engång var utgången på and-jagt, fick han se en släpad stig i gräset, liksom, tänkte han, efter något kräk eller villebråd, som det traskat fram. Bonden följde nu ifrig spåret; men om en stund såg han till sin förskräckelse en hiskelig »Bänd-orm», eller en orm som bitit sig i stjerten och lopp som ett tunn-band, tjock som en skickelig såge-stock komma jagandes emot sig. — Jägaren vände genast om och flydde till skogs — »hvad hart du, hvad girt du!» —; men i detsamma slog den fasliga Bänd-Ormen efter honom med stjerten, men träffade i stället för Bonden ett friskt träd, som gick »afventvärt» som en rofva. J. P. Enderberg.