Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Prästen uti Bro-Sten-kalm
En Präst red engång vägen fram förbi Bro-stenkalm åt Bro kyrka till för att hålla mässa. Men som vägen lärer varit osäker för röfvare, var han beväpnad med bössa som han laddat på vanligt sätt. Då han just var på vägen jemte stenkalmen, fick han der inne höra en underlig musik och dans med glädje och stoj upp i taket såsom vid ett gladt bröllop. Prästen förskräcktes; men hade väl ändå velat undersöka förhållandet, derest han hade haft tid; men han måste nu skynda till Gudstjensten i Bro kyrka. Sedan han der förrättat mässan och utdelat Herrans Nattvard, beslöt han på återfärden närmare se efter hvad som kunde påstå i stenkalmen, hvarför han fylde nattvardsvin som så nyss var läst öfver i en flaska, omladdade för all säkerhet sin bössa med sina väst-knappar som voro af silfver, gaf sig åstad och kom snart till sten-kalmen, den han fann öppen och hörde nu åter den glada förunderliga musiken. Han steg dock oförfärad ner prästklädd med flaskan hos sig och bössan i hand, och kom snart nere i kalmen till en stor jerndörr, hvilken stod öppen. Han stälde sig bakom densamma och såg in i den underjordiska salen genom dörr-»sprangen». Han såg då derinne en otalig mängd bröllops-gäster, brud och brudgum, som i yraste glädje, under sång, lek och musik, svängde omkring ett stort silfver-kar, som han tyckte var fullt av öl eller mjöd, och deri små guldmått flöto. Då gästerna dansat en stund, togo de sig en klunk av guldmåtten och så till dansa igen tills de åter drucko. Så fortfor det länge; men nu drog Prästen fram sin vinflaska, tog ur korken och kasta den oförmärkt ner i silfver-karet: och trollen dansade och drucko som förut, men i allt ystrare och högstämdare glädje, och högre skallade musiken. Men då de en stund dansat om och drucket af det sålunda tillblandade mj ödet, blefvo trollen allt mer glädjedruckna, allt vildare tills de slutligen blefvo helt yra och rasande, så att de nu alldeles betagne och förvildade störtade rasande mot hvarandra, slogos, betos och refvo ihjäl hvarandra. Den vilda mördande striden fortfor så länge tills bara en gammal kärring var öfrig lefvande. Kärringen gick då ensam kring och beklagade sig för sig sj elf : »Så länge har jag nu varit här att nio ekar efter hvarandra växt upp ur jorden, åldrats och ruttnat bort, nu skulle min dotter-dotter stå brud, och här skulle blifva ett sådant väsen och en sådan olycka af för mina barn och hela min slägt!» Och nu gick kärringen allt ängsligare kring i den förfärliga bröllops salen för att utforska orsaken till denna olycka; men Prästen som fruktade att hon skulle få se honom, stack varligt fram bössan, laddad med silfver-knapparne, och skjöt så kärringen död på stället. — Och nu blef Prästen ägare till allt godset som trollen under otalda år samlat i Bro-stenkalmen. N. Westman.
Utalskog-Fasåker i Alskog
Tre man gingo i mörka natten dit ut att gräfva skatt; men under det att de gräfde, blef det allt ljusare: stjernorna lyste, månen lyste, och de tyckte snart ock att solen sken, men allt så underligt. — Men de gräfde i alla fall modigt på, och träffade snart en ofantligt stor flis, under [hvilken] de då kunde veta att skatten låg. — Men då sågo de hastigt fyra stycken små troll, som reste upp en galge dervid, och sade sins emellan: »Hvaim skall vör nå takä af daim — — dän mä raudä stick-myssu?» — Då blef den Bonden het om öronen, som hade röd stick-mössa, glömde att tiga, och utropade: »Jo, i helvete skall Er fa ta', u inte mig!» — Och dermed skred flisen på sida för spaden, och allt försvann; och de stodo alla tre i kolmörkret. And. Söderdal.
»Bytes-barnet»
En piga, som tjente, hade ett oäkta barn, hvilket hon tog med sig i marken, satte det ifrån sig och gaf det en knif att leka med. När hon kom igen, suto der två barn alldeles lika, och med hvar sin knif i handen. Modren tog då knifvarne från dem och räckte dem åt de begge barnen: hvart och ett af dem tog då hvar sin knif, men endast det ena kunde hålla sin knif fast; det andra tappade den. Pigan tog då det barnet, som höll sin knif detta var hennes eget. Det andra var trollens eller »bytes-barnet». Nils Jacobsson Båpparfve i Eista f. 1827 vid Rånnarfve i Öja. — — hennes barn hade ej knif med sig, men det var vant att leka med knif. Derföre, när hon fann de begge barnen, tog hon en knif och räckte åt begge barnen. Det ena barnet (som var hennes) tog genast knifven, men ej det andra (som var burtbytingen), som genast försvann. Cath. Bod. Östman, f. 1805.
Trull-skut
En karl kom till en rik lappgubbe i Finland, friade till hans dotter och fick ja, hvarpå gubben sade honom: »Om du på bröllopsdagen än är hundrade mil härifrån, kommer du om det är din [min?] vilja, hit!» — Så reste den unge mannen sin väg, men ångrade snart att han förbundit sig med lappflickan. — Hemkommen beklagade han sig allt häröfver för en karl, och denne lofvade att hjelpa honom från Lappens makt. Han ställde för ändamålet då fram ett embare fullt med vatten, sade friaren att se ned deruti och frågade honom tre särskilda gånger: (först) »Hvad ser du?» — »Jo, lappgubben går på sin gård och vrider sina händer.» (vidare) »Hvad ser du? — »Jo, bruden sitter klädd»; (och till sist) »Hvad ser du nu?» — »Jo, jag ser att bröllopsfolket samlas.» — »Ja så», sade trollaren hastigt, »ladda då din bössa och sigta på lappgubbens hjerta»; och nu, pang! small skottet. »Nå, hvad ser du nu då», sade trollkarlen?» — »Jo», svarade den unge mannen, »jag ser lappgubben ligga död på sin gård.» »Nå», utropade trollaren, »nu har jag frälst dig, min gosse! Det var »trull-skut», det. Mats L:n Hangre i Gothem, f. 98 (XII:19). Koncept till V: 129 i R 625: 11, s. 19 (1873). Trull-skut. Kom t. en Lapp (i Finl:d), friade t. h:s d:r o. fick ja. Lappgbn sade: är du 100 mil borta bröllopsdagen, kommer du — är det din vilja, hit. — Reste, ångrade sig. — En man s. ville hjelpa höö, ställde fram ett vattenembare o. frågade: Ser du ngt? Jo, Lappen går på sin gård o. vrider sina händer; — — bruden sitter klädd, — o. 3:0 br:sfålken samlas. Ladda då din bössa, o. sikta åt Lg:s hjerta — Pang! h:d ser du? L. ligger död på sin gård. — Då har jag frelst dig, min Gosse: det är trull-skott, det.
Troll-barnet 1
Det var en gång en flicka, som het Anna och tjente hos en prest för att se efter hans små döttrar. Dessa tyckte så mycket om henne der före att hon kunde alla möjliga lekar. Då de engång voro ute på marken och lekte, frågade Anna barnen om de ville, så skulle hon framtrolla alla slags djur, som funnos i verlden. Häröfver blefvo de mycket glada och nyfikna; hvar efter Anna gick bakom en buske och knöt en mängd knutar på sitt strumpeband. Och efter hand kommo nu alla möjliga djur fram; och här af hade barnen mycket roligt. Men när de kommo hem talade de om det; och nu måste Anna omtala allt för presten. Hon sade då att hon lärt trolla af sin mor. Presten kunde nu ej låta henne lefva längre; men bad henne, att, när hon dödt, hon skulle säga om hon blifvit salig eller osalig. Anna blef bål-bränd; och om natten derefter slog ett ris på fönstret. Då frågade Presten: »Blef du salig?» »Nej», svarade en röst, »jag blef osalig!» Elis.2 Bolin.
Diger-Rör
Diger-Rör, som ligger mellan Garde och Lau, är 64 aln. tvärt-öfver och 174 steg (eller 220 aln.) i omkrets. Jakup Fålkedarfve i Garda umgicks med DigerRörsgubben och de voro goda vänner. Jakup skulle »tyna» kring Aikese-myr. När han tynt och blef hungrig och skulle spisa middag, så hade han eld på, som han »bäddä bandar bäi», och därvid stekte han också. Sedan lade han sig att sofva. Medan han sof kom DigerRörsgubben, en »kämpe», som het-ter Digur, och ville steka en hop grodor, som han fångat, vid samma eld; och han sade då: »Vitt däu fiska, Jakup?» — Men denne låtsade som han sof; då trollet frågade om igen. Då intet svar följde, sade Digur: »Inte vitt Däu nåke ha' — Och inte skatt Däu nåke fa!» hvarpå han sjelf började äta. Sedan bonden vardt »tåsstug», gick han till »råire» (Röret) och bad, att han skulle få rent vatten. Det fick han och drack, emedan trolldom ej rår på rent vatten. Derefter sade han: »Vattni var gudt, men käre' var dåligt.» — Då svarade trollet: »Ja, fickst Däu dåligt kär', så skattdäu fa bättar kär' o. bättar dricka, hjärnest du kumbar!» Andra dagen derpå gick Jakup och plöjde »kårs-furar» öfver myren. Då kom DigerRörsgubben till ledet, men kunde ej komma till bonden för »kårsi». — Tredje dagen sadlade Jakup sin häst och for till skogs. Snart blef han törstig och red så till Röret samt ropade: »Kumb äut mä' an gang dricke till mi'!» — Då kommo de med ett guldhorn, fullt med öl, som var brunt, och »skäum-fraggu» (f.def.) stod om det. Då han fick det, slog han det »yvar axli», sparkade hästen i sidorna »u glaid in yvar möiri». Trollet ropade in i röret: »Fålltare fyllingen »For av må' ore gyllingen » Då svarade trollen inne i Röret: »Tag i lycka, tag i hank!» men det svarades: »Dä finnes hvasken lyckå eller hank!» Och så kommo de ut så mangrannt, att de var »i stadu» = så tätt att de ej kunde röra sig. Men trollen måste löpa omkring kors-fårorna, under det att Jakup red tvärs öfver. När han kom hem kastade han sadeln af hästen och dref honom upp i socknen, men hornet kastade han upp i ett »flo-hau-gärde» och sj elf skyndade han in i sitt fasta hus och bommade till det. Då kommo trollen, skakade och lyfte det stora stenhuset och splittrade hela »vid-floi» rakt sönder, men flo-hau-gärde kunde de ej röra, emedan veden der låg i kors. Sedan alla deras försök att få hornet misslyckats, drogo de bort med rop och skri. Gullhornet var der i hans tid, men sedan fördes det norr i landet (i Bäl, der Böinde-Carl hade sett det); och på det stod åtskillig svårtydd läsning. Och kämpen Digur ligger begrafven i Diger-rör. I grafven är en kammare, som ligger i »nårdvästaste» hörnet. — En prest, Funk, i Garda, tog hela socknen med sig och äfven »Aitelaimar» samt spenderade på dem, för att gräfva i röret. Men då de kommit något ner deruti, började dels de uppkastade stenarne falla ned igen, dels kom der så mycket orm, att somliga af folket blefvo sjuka, så att de »togo laida pa det». Folkedarfven i Garda (1844, C. S.).
»Trull-kärringen» på Östergarns-holm
På Östergarns-holm äro sköna fisk-»lägar», och mycket folk är stundom der ute och fiskar. En tid var det såsom förgjordt: »folken» fingo ej någon fisk utom en kärring med sin dotter (som var mycket grann och högfärdig) som dagligen fick garnen fulla med fisk. Bönderna anade ej »något galet», och alldrig hvad detta skulle betyda. Men en morgon hittade en af dem en grann qvinfolks-sko med silfverspännen som satt fastnad i ett af hans nät. Nu föll genast misstanken om »trulldom» på den der kärringen och hennes högfärdiga dotter, som fiskat så lyckligt; och deras misstankar anmäldes för Presten. Denne sednare skriftade kärringen och hennes dotter så hårdt, att hon måste bekänna sin synd, att hon var en trull-kärring, som medelst onda konster och »Harfräuens» tillhjelp hade trollat all fisken till sig allena. Derpå blef både »Trull-kärringen och hennes doter dömd att mista nacken. Jens Jak:n Båta. Koncept till I: 974 i R 625: 1, s. 169 (1849). Trull-kärringen i Austrgarnsholm och hennes dotter. När andra fiskare och fingo intet, så fick hon - dotterns sko med silfverspännen satt i garnet.
Helgona-bilderna i Bunga kyrka
I Bunga kyrka funnos fordom fyra Helgona-bilder, af hvilka en troddes föreställa S. Joseph, och flyttades under kyrkoherde Dan. Söderbergs tid af Tullvaktmästaren Alfvegren ned i dennes trädgård på Fårösund, hvarest de stodo många år och slutligen förstördes. — Om tvenne af dessa bilder, hvilka i grupp föreställde en sittande man med den andre liggande under fötterna, är den folksägen, »att tvenne bröder, Olof och Johannes från Bunga, i särskilda båtar begifvit sig till Stockholm med den öfverenskommelse att de, dit lyckligen framkomne, skulle låta förfärdiga ett bildverk till Guds hus i Bunge, hvilket skulle föreställa den af bröderna först ankomne sittande å helgonsätet med den sistankomne såsom fotapall liggande under den förres fötter: Olof kom först fram och Johannes sist.» — Men detta beläte föreställde väl t. ex. S. Olof med ett troll under fötterna. Lars Hägur i Bunge, f. 92, [död] II/to 68.
Eld mot Trull
Det var engång en stor Herre som hade ett grannt slott, i hvilket var ett rum, som alltid oroades af ett troll, som rustade der. Ändtligen ingick han aftal med en Soldat, som mot hederlig betalning åtog sig fördrifva trollet. — Soldaten lagade sig nu i ordning mot aftonen: han nedgräfde i en kolort trenne styckna små penningar, tog tvenne ljus och tvenne krit-pipor och gick in i det förtrollade rummet att vara der öfver natten. Nu tände han ljusen i deras tjockaste ända — ty man tror, att intet ondt då kan komma åt dem, d. v. s. släcka dem ut —, stoppade begge piporna med äkta god tobak och satte sig att läsa en gudelig bok. Vid midnattstid hördes ett förfärligt dån utanför huset, och in kom en gammal Gubbe med ett stort ärevördigt skägg. Soldaten stiger då upp, bugar sig och bjuder troll-gubben att sitta ned på stolen på andra sidan om bordet; hvarpå han sätter eld på sin tobaks-pipa och bjuder Gubben den andra. Men dertill lät Gubben ej öfvertala sig; ty icke kan ett troll röka! I stället uppsteg Gubben och frågade: »Men, hvad hart däu hjär till gärä?» — »Jag sitter här och aktar på mitt gods», svarade soldaten. — »Nå, hvar hart däu da dä pallä?» frågade Gubben. — »Kom och gå med mig så skall du få se», sade Soldaten. De följdes nu begge två ut för dörren (Soldaten med pipan i munnen för att dermed skydda sig för trollet), och han tog nu upp ur ko-lorten de ditlagda styfrarne, hvarvid trollet yttrade: »Hvad är dä' för lort; hm, kumm u ga med ini', skatt däu fa se hvad ja' har!» Då gingo de åter in i rummet, och nu började Gubben väga på en stor sten-häll i det flislagda golfvet och upptog der snart en stor koppar-kittel. Soldaten stod en stund och såg derpå; men tog så hastigt fram en stor »tåll» (slöjd-knif) och rännde den uti trollet och sprang derefter ur rummet. Om morgonen gick han med husets egare åter dit: de funno då en stor kittel full med guld och silfver samt ett ofantligt stort refben, i hvilket »tållen» var fastsittande. — Trollet syntes sedermera alldrig till i slottet, och Soldaten fick af Herren en hederlig belöning. A. Söderdal.
Trollet och Brödet
På Stenkyrka kyrkogård gick engång ett Troll en natt ut för att spöka; men lemnade hålet efter sig öppet till grafven. Gick så en Tiggare öfver kyrkogården, och stoppade ett bröd, som han bar under armen i hålet, och gick så in till klockarens att der få hus öfver natten, hvarunder han hörde huru Trollet illa gaf sig på kyrkogården, för det kunde ej vid hane-gället komma tillbaka till ro igen i grafven. När nu klockaren om morgonen skulle gå ut och ringa, följde Tiggaren ut med på kyrkogården, då de ännu hörde Trollet ropa, och klockaren frågade hvad det kunde vara som gaf sig så illa; men Tiggaren teg. Nu gick denne bort till grafven och tog sitt bröd ur hålet; och då fingo de begge straxt se liksom en rök som surrade kring i hålet och sjönk så sakta ned i jorden och hålet föll till efter det igen. — Då berättade Tiggaren att det var Trollet som nu först kunnat komma ner i grafven sedan han tagit brödet bort; och att han om natten sett det uppkomma på samma sätt, eller såsom en rök, men då straxt fått svepning på sig och farit af ut genom kyrkogårds-luckan. J. Wallin.
Spelemannen och Trollen
I en gård, hvarest alla, gamle och unge, voro utdöda (af pesten), spökade det grufligt, ingen tordes dit och alla hus och egor voro förfallna och öfvergifna: men i den stora tomma stugan dansade alla dessa döda hvar natt. — Men en modig speleman tog sin fiol, gick dit en qväll för att se hur det kunde vara der i de dödas gård och för att få ett äfventyr samt att möjligen vinna lycka. Men när det mörknade kröp han in i ugnen med sin fiol. Och det dröjde ej länge förr än alla de döda »folken» kommo fram och dansade på golfvet; men då stämde spelemannen an i ugnen och de döde dansade allt lustigare, vildare, ty de tyckte väl derom. Slutligen gick den gamle fordne husbonden, som i lifstiden varit en mycket snål gubbe, fram till spisen, lyftade upp »gru'e-stenen», tog fram der sin penninga-kittel och sade till den raske spelmannen: » Spel mer!» samt kastade dermed en näfve silfverpenningar in till honom i ugnen. Och spelemannen han gjorde sitt bästa så att det »lummade» i stugan och de döde dansade som de voro rasande. Men så snart han höll upp med spelet, så ropade gubben: »Spel mer!» och kastade mera penningar in i ugnen till honom: och så fortfor det hela natten. Men ändtligen blef det morgon, solen rann upp och började lysa in genom fönstret, då alla trollen genast försvunno. Då var ock trollgubbens penninge-kittel tom och spelemannen trött i fingrarna. Men ugnen var så full af blanka silfver-penningar, att den raske spelemannen der knappt hade rum; och han fick så hela gården med hus egendom och allt. Christina Östman, Garda. Koncept till III: 556 i R 625: 5, s. 72 (1859). Folket, gamla o. unga voro (af pesten?) utdöda i en gård, der alla dessa döda dansade der hvar natt. En modig spelman gick dit (att ngt f.tjena). Gubben hade varit mkt snål. Spel-m:n kröp in i ugnen. Snart komo alla trullen o. dansade; nu spelte han i ugnen, lyftade upp »för-flisen», tog fram sin peng:e-kettil o. sade: »Spel mer!» samt kastade pengar i ugnen. Så snart han höll upp m. spela, sad G:n: »Spel mer!» o. kastade mer peng:r in. — Inan solen rann upp, hade spelm:n knapt rum i ugnen f. pengar. — Trollen komo alld. åter, o. han fick hus, gård o. allt.
Troll på vagnen
Broskogs-Nils på Fårö fick »trull» på vagnen. Då han genom högra hästens hufvudlag verkligen såg trollet, tog han ett af bakhjulen af, satte trollet under vagnsaxeln i stället och körde så hem. Först morgonen derpå gick han ut och såg en krokig gren sitta under hjulet. Detta satte han då åter på och sade till trollet: »Far nå din¹ väg!» då gårdsgrindarne straxt häftigt slogos upp och spöket for af till skogs med rop och låt. J. Kalström. En bonde från Kallbjärga reste från Vinor, fick på Trulle-backe ett trull på vagnen ; dock märkte han det ej, fastän han knapt kunde få hästarne ur stället. Men hans hund såg trollet och skällde ovanligt. När han kom till Haid-akur-lunde blef han af med trollet. J. Kalström.