Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Kärringen, som man ej fick omkull
Vid Stenstu' i Bunge skulle snart vara bröllop för ett af barnbarnen i huset; men farmor var dödssjuk. Dock hade hon innan hon dog lofvat »folken» att i alla fall snart få hålla bröllopet, bara de lofvade att då ställa henne upp på loftet. Nå, det gjorde de också; och det blef verkligen bröllop. — Men på natten vardt skaffaren alltför väl plägad, då han sade till den döda kärringen: »Stainstu' Kristi', sätt dig upp, så skatt Tu fa dig an gang öl!» — Gumman reste sig verkligen opp! och det blef en gruflig förskräckelse i huset; ty man kunde ej heller få den döda omkull igen, ja, ej ens Presten förmådde det med mindre skaffaren måste bedja liket om förlåtelse för sitt skämt. J. Kalström.
Kyrkogards-Trullen
Två pigor i en prestgård hade tvättat, hvarefter de hade hängt kläderna att torka uti kyrkan Den ena af dem, som en dräng der tyckte om, måste en lördags-qväll gå ensam dit för att hämta tvätten. Fast hon ej ville ha' drängen, bad [hon] honom dock då att följa sig; men han nekade och tog i stället ett lakan på sig och ställde sig på kyrkogården för [att] skrämma henne. När hon då med kläderna och lyktan kom ut ur kyrkodörren och fick se det hvita »skabillket», blef hon grufligen förskräckt, släppte allt och sprang in i prestgården. — Men drängen han måste straxt in i kyrkan om han ville eller intet; och om söndagsmorgonen derpå låg han på kyrkogolfvet sönderrifven [af] »kyrkogards-trullen», som ej velat pigan något ondt, men misstyckt att han klädt sig i deras gestalt och spökat, hvarföre de ock straffat honom. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: 87 från 1866 finns i R 625: 8, s. 86.
Barnsängs-Hustrun vid Barshage i Othem
Vid Barshage i Othem dog en Hustru i barnsäng. Pigan i huset gick en natt öfver kyrkogården, då hon fick se hamnen af hennes matmor sitta på grafven med sitt lilla barn, naket i famnen. Pigan blef förskräckt, men än mer då Hustru sade till henne: »Kast hit ditt förklä', men öfver vänstra axeln, och se dig ej tillbaka; och du skall bli min efterträderska i äktenskapet!» — Pigan gick derefter alltid nedslagen; och då Bonden frågade orsaken, tordes hon blyg och rädd i början ej säga det. När hon dock slutligen sade allt, ville Bonden ej tro det; men pigan sade då: »Se efter i grafven, om ej Mor har mitt förklä'!» — Han gjorde så: pigans förklä låg der verkligen, och Bonden tog sin piga till Hustru. Jens Jak:n Båta.
Gastarne och Tre Stora Namn
En bonde lade sig en sommarnatt att hvila den mörkaste stunden på kyrkogården; men innan han somnade, läste han: »O Helige Treenighet!» (Gamla Psalmb., N:o 349). Sedan han somnat, kommo tvenne svarta gastar dit och den ene af dem sade till den andre, att göra skada åt den sofvande mannen. Men han svarade: »Det skulle jag nog gjort; men han har ju befallt sig i tre stora namn, och derföre kan jag ej komma bi han!» — Och bonden vardt sålunda oskadad. L. O:n Kallbjärga. Koncept till IV: III från 1866 finnes i R 625: 8, s. 125.
Trollet och Hunden
Langhamars-karlar' på Fårö gingo från Broa en qväll. På »haidi» vid Mölnar blefvo de så tunga och sömniga att de knapt orkade ur stället: de voro ute för troll, som följde efter dem hela vägen. Ändtligen kommo de dock hem, der hunden låg i sängen. Denne sprang då upp, luktade på karlarna, sprang upp i fönstret och såg ut och basade på dörr, samt sprang, skällde och »vuffvade» hela natten på spöket: och han återkom ej förr än han var så trött att han nära dödt. J. Kalström.
Spöket vid Ava
En Bonde gick genom »Morunnar» till Ava på »slet-ating» med sina »sigdar» (liar) på armen; och det regnade. Då såg han nere vid sjön något röra sig, såsom en stor svart häst. Han gick vidare förbi »Avakroken», men då stod det för honom i vägen, såsom en röd och hvit kalf. När han ändtligen, förskräckt af allt detta, hann fram till gården, stod det midt i gato-grinden vid Ava. Det gick då kring byggningarne och skrek, då han skyndade in i stugan, så det skallrade i husen. J. Kalström.
Trollet på »Gas-allvår»
Langhamars-Per och Kallbur-Thomas på Fårö skulle i sällskap gå »til staden» (Wisby); men midt på »Gas-allvår» (= skogs-slätt i Rute) kände Langhamren en ohygglig lukt, och de fingo snart se såsom en stor häst stå upprest på bak-benen under en gran. De blefvo så förskräckta att de ej vågade gå vidare på natten, utan togo in i närmaste gård i Rute. J. Kalström.
Gossen på skepps-roret
Då lotsen engång vid »Hårnet» (Lutterhorn på Fårö) lotsat ut ett fartyg till sjöss och redan i sin båt lemnat det, såg han en liten gosse sitta under fartygets ror. — Han blef förskräckt öfver denna syn och utropade: »Hvad i Jesu Christi namn skall detta betyda!» — Då svarade gossen: »Inte dig och inte dem!» — Och två dagar derefter drunknade två fåröbor på samma ställe. J. Kalström.
Fiskarens »råd»
Då fiskaren ligger på vrak och och drifver i sjön uti ständig fara och någon gång ta'r sig en lur, är det hans »råd», som väcker honom, då han skall draga näten, då vinden springer, då storm hotar eller en öfversegling är nära, m. m. Detta rådet ropade till far (O. L:n Nårs), som med andra låga vakna i strandboden: »Kum nå, Ole!» då man genast skyndade upp, foro ut och drogo garnet i största hast, ty ett fasligt väder kom med det samma, så att de med knapp nöd fingo draga garnen och komma i land. En annan gång låg han med Hans Larsa med »fast-sättning» ett stycke utanför »Stanga-hälli», f., och Nårsholm och alla sofvo i båten men bäst det var, slog det till långs båt-sidan (»bat-säudi») liksom med en stake, då de vaknade, drogo med en fart och bergade sig lyckligen i land under Nårsholm i Diau-varp under stormvädret, som i en blink kom öfver dem. L. O. K. Detta allt var »Atvarselse». L. O. K.
Det flytande Rået
Då man engång fiskade i »Aika-veiki» på Fårö, syntes i vattnet flyta en karl, som suckade. Men då folken i båten blefvo rädda och läto honom ligga der, sönk rået småningom i vattnet, och innan det slutligen gick under hörde man det säga: »Jag skall nog minnas idur, som ej ville hjelpa mig!» — Dagen derefter fann man en drunknad man på stranden; och om en tid drunknade en af de karlar, som varit i båten. J. Kalström.
Draka-gods
Då Mikkel Rasmusson Båta på Fårö engång red upp till prestagården med »tinnta-fisk», fann han tolf strömmingar med blodiga hufvuden ligga på en häll. Han tog dem ej då, ty han ville ej hindra sig med att stiga af hästen, men, när han kom tillbaka, voro de försvunna! Då förstod han, att det var draka-gods och att han lätt kunnat få sig 12 silfverskedar med guld-»blad» (det ihåliga af dem), om han bara kastat något eller slagit kors öfver det (då man med högra handen tecknar kors i den vänstra). Lars Rasmusson Lannsa var ute på Haganäs att laita ägg, då han fick se en hel näfve grannt korn ligga på en häll; men han tog det ej. När han sedan kom hem och talade om detta för hus-fålken, mente de på att det skulle vara »draka-gods» och guld-pengar; men när de genast gingo dit att ta' det, var allt försvunnet. När engång gamla »mummors-mor» Maja vid Lauters gick att »be om sina bitar» (tigga), då fick hon se i luften en eldstång komma farande (en 6, 7 aln. lång, till se) med en eldhane på främsta ändan och en kula i den eftersta. Som hon då förstod, att det var draken, som flyttade sitt gods, bad hon: »Fäll den ringaste ting till mig!» då en silfver-tallrick föll ned till henne. L. O:n Kallbjärga. [Koncept till IV: 112 finnes i R 625: 8, s. 127 (1866).]
Drake-gods
En kärring såg en natt såsom en guld-stång farandes genom luften på hvilkens främsta ända satt en hane och i den andra en kula, allt glimmande som eld. Hon bad då: »Fäll den minsta ting!» och straxt fick hon en silfvertallrick. L. O. K. Koncept till III: 148 i R. 625: 3 (V), s. 33 (1854). Kärringen såg en stång m. en Hane på främsta ändan o. en rund kula på den andra — det lyste af eld. K:n sade: »fäll den minsta ting!» fick en liten silfvertallrick.