Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
"Tisbasbär och vändilrot"
Dom var i skogen i en kolkoja, och då kom det ett kvinnfolk in och stod och värmde sej. Då fråga dom, om hon var svång och ville ha äta. Och då sa hon: "Om jag får från-sä-skuren ost och knäbrutet brö." Då kunde hon äta, men inte annars. Så kom hon jämt alla kvällar, så gubben börja tänka det var ett troll eller råhand, och han vart rädd jussom för henne. Så han fråga henne hur han skulle bära sej åt, när trolloxen ville rida på krittra hanses. Då svara hon: "Ge korna tisbasbär och vändilrot", och gubben han tog själv. Då slapp hon inte in till honom nå´mer utan sprang kring kolkojan om kvällarna och ropa: "Tisbasbär och vändilrot. Fy vale mäg, som lärd' dä bot!"
Med gudmor till Josefsdal
Förr i tiden hade inte föräldrarna barnen till dopet själva, utan det var nån annan som gjorde det åt dom, och som vart gudfar eller gudmor åt barnet. Nu var det en riktig trollpacka här i socknen, som var gudmor åt en barnunge. Dom sa då alla, att hon hade inte haft den där jäntan till prästen, utan när hon gick till honom och skulle få henne döpt, så tog hon något annat istället för barnet. Det kunde vara en kvast eller något tocke, och så när hon kom till prästen förvände hon synen på honom, så han inte såg annat än att han döpte en barnunge. Jäntan själv ville hon ha med sej på sina äventyr. En kväll, när jäntan var föll en åtta-tio år, så satt hon i spisen, och rätt som det var så sa hon: "Mamma, kom hit och håll i mej, för nu är gudmor här och vill ta mej igen, men jag vill int följ mä ho nå." - "Vad är detmed dej, flicka", sa moran åt henne, men då kunde inte flickan svara. Hon satt som hon satt förut, men hon var alldeles som förstenad. Då hade den där trollpackan tagit flickan själv med sej till Josefsdal och förvandlat nånting där i sppisen, så det såg ut som en jänta. När dom vakna om morron efter, låg flickan i sängen sin och sov så gott som vanligt. Men sen på dan tog moran och tala med henne och fråga henne vad gudmor hade henne med sej på om nätterna. Då tala flickan om alldeles hur det gick till på Josefsdal. Gudmora hade en hel hop med käringar med sej och red opp dit, och sen hade dom som en familj oppe där, och käringarna baka och skura och bryggde och laga mat. Dom som var små, dom fick leka och ha roligt. Men ett rum oppe där fick inte barna gå in i. Men käringarna gick in dit, och då smyla barna sej till att titta lite. Inne där var det en karl, som jäntan tyckte var bunden, och när gummorna kom ut därifrån hade dom fått den där smörjan, som dom smorde sakerna med när dom skulle fara dit. När moran till jäntan fick höra en tocken historia, tog hon jäntan med sej till prästen och fick henne kristnad. Prästen öste henne med vatten, och sen hade inte gudmora nån makt mer att få henne med sej.
Den bergtagne läste Fader vår
Lars-Erik i Högberget vart bergtagen. Han och några andra var där vid Högberget och åkte in en mila. När det var middag gick han och plockade bär och åt och hade yxan i handen. Så kom han till en så fin väg i skogen. Då gick han efter vägen och kom till en stor gård. Där kom det en karl ut och frågade om han inte ville bli måg åt'an. "Hä kan jag föll int, jag skull föll ha sett fästmöa först", tyckte Lars-Erik. Då kom hon ut och var så omåttligt grann, och han måtta följ mä henne in. Hon sa åt'an att han skulle sätta från sej yxan, men det gjord int han. Så när han hade varit där en stund, trodde han att det var något på tok och börja läsa Fader vår. Då kom det bort alltihop på en gång, och han stod vid tuvan och åt bär som förut. Nog var det då en timma, som han var bergtagen.
Jättarna tålde inte höra kyrkklockorna
När dom byggde kyrkan så bodde det jättar i bergen ikring sjön, och dom var så oskapli' elak över kyrkan och tålde inte höra ljuden av kyrkklockorna. Så var det en jätte, som bodde på andra sidan sjön oppi Åsberget. När han fick höra kyrkklockorna första gången så vart han så vida sinnu, så han tog stora stenar och kastade över sjön och mente att slå sönder kyrkan. Men endera var stenarna för stora eller var jätten för klen, för stenarna föll ner i sjön en liten bit från stranden på hännar sida åt kyrkan till. Där syns dom än idag när det är lågt vatten i sjön, och dom där stenarna kallas för jättestenarna. Det fanns jättar på anda sidan älven också, oppåt Västannora och Skorsberge, och dom hade sina slogängar på Dragsängarna invid älven. Nu måtte dom ha kommit sams om på något vis, folket och jättarna, att när jättarna höll på och slog på sina marker så fick man inte ringa i kyrkan. Men så en gång så hitta'nte bättre på än att det var en jätte där och slog, och han stod just och brina lien sin, när kyrkklockorna börja på bångla i Åls kyrka och kalla folket tillhopa till gudstjänst. Jätten vart då sinnu förstås och kasta brynet mot kyrkan för att slå av tornet. Men han drog till för strängt, så brynet flög över kyrkan och ställde sej på ända i sjön. När det blir ovanligt lågt vatten i sjön så sticker udden på brynet opp över vattnet, och då säger dom gamla att det blir nödår.
Kolaren fick skjuta råkäringens storoxe
Det var en kolare i Husby, som satt intee i kojan på natten och lagade mat. Då kom det ett fruntimmer och ryckte opp döra, och hon hade en alldeles naken barnunge på armen. "Får ja nånting ta lind ikring ungen", sa hon åt'an. Han knäppte opp västen och rev av halva skjortan och ga'na. "Här har du, jag har int nå ana tä ge däg", sa'n. "Det här ska du ha tack för", sa hon, "jag ska ge dej största oxen jag har." Så gick hon. Men nästa morgon, när han gick ut till milan, kom det en stor början emot honom, alldeles så han fick skjut'an. Det var nog bergråets oxe, tänkte han.
Skatter - Pigan höll oxens horn till soluppgången
En midsommarnatt så var det en piga som hade varit på dans någonstans och som var på hemväg. Bäst som hon gick där och hade tankarna bortikring världen, så mötte hon en stor oxe på vägen. Flickstackarn vart rädd hon förstås, men när hon onte vad god till att komma undan eller såg någon levandes råd till att klara sej på något annat sätt, så tog hon och högg tag om hornen på oxen och stod och höll i honom på det viset. Hon tordes inte släppa den heller, utan dom stod där dom stod. När det hade slungit iväg en stund så gick solen upp, och då fick pigan se att hon stod och höll i handtagen på en stor kittel, som var alldeled bräddad med guldslantar.
Slagsmål i bergasalen
Det var en gång en karl, som vart ropad i skogen, och han svarade ohövigt. Men den som hade ropat sa åt honom att komma till ett visst ställe i skogen på torsdagen vid bestämd tid. Ju längre det led i veckan, desto oroligare blev karlen. Till slut gick han till prästen, och prästen rådde honom att gå dit men gav honom vin med sig. Karlen gick dit, och så kom han in i bergasalen. Där stod det en stabbe med en yxa i, för dom skulle halshugga honom. Men han tog fram vinet och bjöd bergaråarna, och dom vart fulla och började slåss sinemellan. Då var det en gammal käring i berget som sa: "Jag har levat medan tre björkskogar har växt upp och ruttnat ned, men aldrig har det varit ett tocke slag i vårom bergom.
Dalgubben straffade kötttjuven
Det var en dalgubbe som var inne här på ett ställe och beta, för det var ett arbetslag han vad med som hade körningar, och far min var med, han. Och de tog sej en sup till smörgåsa, och då skulle dalgubben bju på en köttbit till supen. Men då var köttet borta, och han vart arg och svor på att om inte den lämna tillbaka det han tjaet skulle han råka illa ut. Men ingen av karlarna svara någe. Och han fråga en gång till, vem som tjaet biten, men alla var tysta. Då sa han, att den som hade tjaet köttbiten skulle mista ögat, och han rita opp ett öga på matspannslocket och högg kniven mitt i ringeln. Då börja katta där i huset på te jama under sänga, och hon kom fram och ögat hängde ut på'na. "Om jag vetat att dä var du, skulle jag inte ha gjort däj så illa", sa dalkarln. Och köttet låg under sänga, för katta hade tagit det.
Trollen
Min svärfar Lars Lekare som var född 1831 såg trollen vid Sjöåsen. Han skulle gå till ett fäboställe och vaka på harar. Så gick han in i stugan och lade sej i en säng. Men då tog det till att skrapa på taket. Men då andra natten kom det in flem stycken varelser, gubbar och kvinnfolk, stygga och fula. Läpparna hang som mulen på en häst. Och så kom de och ville lyfta gubben Lekare ur sängen. Men då tog han till att svära och hotade att skjuta dem. Då gick det stygga sällskapet sin väg. Det var trollen.
Tomtar
På en gård här i Säfsnäs hade en bonde en tomte i stallen. Bonden behövde inte arbeta själv utan tomten gjorde allt arbete. En kväll råkade han får se tomten. Han hade röd toppluva på huvudet men kläderna var trasiga och han var knappt en aln lång. Då gick bonden och sade åt dem inne att sy tomten nya kläder. De gjorde så. På morgonen efter sedan bonden lagt ut kläderna gick bonden till stallet. Men då vart hästen inte ryktad och inte stallet i ordning. Då bonden stod där och funderade kom tomten och såg fin ut och sade: "Junke sopar inte idag för Junke är för grann." Sedan fick bonden arbeta själv i stallen.
Bergväsen
Redaktionssekreterare Herr Valdemar Liungman Enligt eder anons i Borlängetidningen av den 20 denes. Att ni önskar höra gamla folksägner. Vi sänder eder nu en gammal folksägen utav dom jag hörde när jag var barn. Ifall det kommer eder till gang. Den är skildrad från Grangärdes socken i Kopparbergs län Högaktningsfullt (Fru) H.et. Olsson Repbäcken För omkring fyrte år sedan fans i Grangärdes socken en gård som heter Ljungåsen. Bonden som ägde Gården, vill jag minnas hete Erk-Jansson. Han brukade vara i mitt hem. Ty vi bodde en och en halv fjärdingsväg från Ljungåsen. Bland hans berättelser mins jag en som han påstod vara värklighet. Som jag här skall skildra. Han och en bonde till var i en täckt omkring en kilometer från hemmet och galrade trä(den). Bäst som de höllo på att riva mossa kring ett träd, fingo de tydligt se kopparmalm. För att ricktigt vara säcker på plattsen, fälde de en björk. Sedan gingo de hem för att äta midag. Återkomna till plattsen fingo de till sin häpnad se att björken var borta och inte en skymt av malmen sågo de, fast de väl kände till plattsen de försöckte dock på alla vis att finna den men deras letande var hopplöst. Bäst de stodo och samspråkade om det märkvärdiga som inträffat fingo de se en fin dam komma gående fram till dem och tilltalade dem med dessa ord. Det lönar icke att ni söker vidare efter kopparmalmen eller björken ty den malmen skall ni aldrig hava utan ett par tvillingpojkar som snart skola födas här i närheten – här skola komma att äga malmen. Men ännu har ingen funnit mallmen, mig veteligt.