Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara' red på dom. En skräddare vi hade sa': "Ja' ä så usel i da', för mara har reet mäk hela natta." Han trodde la rakt att dä va Skam. Ibland fick oxa' mara, så de kunde inte ta ut dom. Nej, jag vet inte något botemedel. (Åhman har ej hört talas om varulv eller manulv).
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Förvandlade
De trodde att det var människor, som vara mara. Jag kommer ihåg att de sa: "Den och den är mara."
Mara
Det var en, som inte fick vara i fred för mara. Det var en grann pojk, och mara hon var som ett fint fruntimmer. Men hon kom in genom ett hål, som de borrat under fönstret, för att regnvattnet skulle gå ut. Till slut så gifte pojken sig med mara. En söndagsmorgon satt de vid fönstret och slarvade. Då sa pojken: "Vet du var du är kommen ifrån?" Nej, det visste hon inte. " Jo, du är kommen in här", sa han och visade på hålet. I detsamma tog han ut pluggen, som han satt i det. Då sade mara: "Hör Engelands klockor!" och så for hon i väg.
Maror
Det var två fruntimmer i Hunnebostrand (Tossene socken) som de trodde var maror. När fiskare var i Ålesund på storfiske hade de maror där, och då trodde de att des- sa båda kommit dit. Men de var vanliga snälla människor.
Vårhalvåret.
Fyrtio martyrer (9 mars). Sådant väder det då är blir det i 40 veckor. Gertrud (17 mars) "bär å" för Fyrtio martyrer. (Jfr hösthalvåret.) Urbanus är siste såda'n. Det blir inget korn i det som sås efter U.
Mara. Varulv.
Det mente far min på, att mara red honom. Det var la medelålders fruntimmer. "Nu har mara reet mej i natt", sa han. "Jag tog i riktigt och jag vred på na", sa han. De skulle säga hans namn, om de märkte, att mara red honom. - Jag tror det är någon sorts dröm. Ja, de var marulvar; det var karlar. Det blev de genom nå- gon sorts förtrollning. (Känner inte någon sägen om marulv.) Mara red kreatur ibland, så att de blev sjuka. Vet inte, att man brukat hänga något över dem som skydd.
Mara
Vad mara var för otyg egentligen, kan jag inte säga. Det jag hörde av äldre, som hade varit utför henne, var, att det skulle vara ett långhårigt djur. Det såg ut som en katt. Det var något ont värre, är klart. Den som var utsatt för mara, skulle inte ställa skorna vända från dörren. De skulle stå vända mot dörren. Det var det enda jag lärde mig om det.
Mara
Mara hade både mor och far, och jag har haft den många gånger. Om jag bara kunde röra mig så mycket, att jag kunde få tag i fällkniven och hugga efter henne, så blev hon borta. Hon var led, den kraken, för hon höll på att kväva en. En blev trött och svett och så blev det med djuren också. När en hora dränkte sig, så blev det mara av henne. Denna ville hålla på att ri.
Mara
Mara var en katt. Varifrån hon kom, vet jag inte. Pappa brukade säga att det var en svart katt. Det var farligt att ligga på rygg för den som brukade ha ont av henne. Om man ställde skorna vid sängen, så kunde hon komma och kväva en. Ställde man dem i far- stun så kunde man vara säker. Men mara var ju inte annat än sådant folk in- billade sig.
Gregoriusdagen.
Gregoriusdagen, den 12 Mars, har aldrig haft någon särskild betydelse i Uddevalla.
Maran
Om det växte en björk med "markladdar" nära ett ställe, så ansågs det finnas en mara på det stället.
mara
Mara red både folk och kreatur. Det var som att han ville lägga sig på bröstet och ta tag i strupen. Om han hade ridit hästen på natten så var han svett på morgo- nen. Men då hängdes en markladd på hästen. Sådana hängdes även över folk som hade ont av maran. Marekladdar var ett slags utväxter på törn- buskar. De var håriga. De skulle hjälpa. Mormor tyckte att mara såg ut som en karl.