Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
Gast
Vid den vind någon drunknat i hördes nödrop. Vi var rädda, när vi hörde det. Men det ska vara en fågel. Om någon människa gick emot ett spöke, som hon inte såg, kunde hon bli gastkramad.
Gastar
En marbo reste från Morlanda till Flatö. Vid Morlandas norra udde som kallas Albrektsholmen - numera halfö - der brukade folk gå ned på den udden och ropa till Björnsundsboarna och få dem att ro öfver till Flatö. Marbon stod der och ropade men ingen kom och hämtade honom. Kalt var det och mörkret föll på och han kunde ej taga sig derifrån och marbon frös ihjäl der om natten. Lång tid efter hördes marbons rop "sätt öfver". För 70-80 sedan hörde en kvinna från Kårehogen gick till udden för att ro den ropande öfver men då ingen kom förstod hon att det var gastrop.
Gastar
En fiskare rodde genom sundet mellan Tornö och Vallerö som kallas "Pinan". Vid Vallerösidan ligger en "bö" = både - en fot under vattenytan -, som kallas Hermebön (af Hermanö). Derpå, sade fiskarn, stod en man af jättestorlek. Roddaren betraktade gasten, eller hvad det nu var, en stund och så försvann gasten.
Gasten
Ibland stannade häs- tarna när de var ute och körde, de sa’ att gasten red dem. Då skulle de gå fram och lyfta på ”huvestolen” på betslet, då skulle han försvinna.
Gastar
I Stora Vrems skog i Kville socken kisslade en gång två flickor en karl så att .han skrattade så mycket, att han dog. Mot väderskifte hörde man honom sedan alltid skratta där i skogen på ett hemskt och besynnerligt sätt. Min man körde förbi där en natt. Då han kom mittför det stället, där de hade kisslat ihjäl karlen, sprang bägge selpinnarna av. Det var även många andra, som hade blivit stopp där på samma sätt. Så det var tydligt att det var spöket efter den karlen, som vållade detta.
Gastar
Det var en slåttare, som skulle gå och slå tidigt en morgon. När han kom förbi Morlanda kyrkogård, stod där två drunknade fiskare utanför muren. Då tog han med handtaget på lien och lyfte över den ene. Då suckade den andre så, och han fick ingen ro, förrän han gick dit en kväll och lyfte över den andre med.
Gastar
Det var en fiskare från Hamburgsund, som lämnat fisk. När de for hem, fick de nån i båten, som de inte såg, men denne höll i alla fall kursen. Så kom de till en holme, där satt en gubbe på berget. De ville i land, men han höll emot och sa: "Sätt'en te Fyka!" Då måste de göra det, och då lätta det i båten sen. Men gubben, som satt på berget, kände nog till den andre gubben, så han ville inte ha honom till sig. De kalla dem berghattar, de där.
Gastar
Det var två töser uppe på Ramberg, talade de om i min barndom, och de var kära i samme karl. Så visste de inte, hur de skulle bära sig åt för att få livet av varandra, för var och en ville bringa den andra om livet och sen rå om den där karlen för egen del. Till slut så hittade de på och gick upp på Ramnefjäll och dansade. Det är ett berg vid Aspen. Det stupar tvärbrant ner i sjön. Där gick de upp och dansade för att få varann utför, men de höll så säkert i varandra, att de stupade i sjön bägge två. Emellertid blev den ena hängande i en trädklyfta, och där fick hon hänga, tills hon dog. Hon hängde där och ropade och skrek, tills det var slut. Sedan är det en gammal sägen, att det alltid ropar i berget mot väderskifte.
Gastar
Det var ofta en hörde talas om gastskri förr. Där hade dött en på sjön, drunknat, och så skrek han, för han inte hade kommit i vigd jord. Min far berätta ofta om sådant. Ibland kunde han säga: "Nu ropar det där nere, nu får jag ner till sjön och se efter". Och när han då kom ner, så kunde där ligga ben på stranden, som flutit i land. Då la han tång över eller något annat, så sluta di att ropa. Det var benen som gett sig, därför att dom låg bara. Det ropar inte mer nu från sjön, och det beror på, att dom har vigt alla sjöar precis som kyrkogårdarna, så att de räknas som vigd jord.
Gastar
Det var en tös, som de kallade Rosse-Gullena. Hon var ledsen för att leva, och hon gick till Bråne å och band en duk för ögonen och kastade sig i ån och dränkte sig. De hörde benne ropa där vid ett litet berg intill gamle vägen lång tid efter, så snart det skulle bli styggt väder. Men detta hände långt före min tid. Nu får man aldrig höra henne.
Gastar
På Myckleby kyrkogård begravdes en gång, nästan samtidigt, två personer som man trodde hade supit ihjäl sig. Dessa två hade under livstiden varit ovänner; och varenda natt efter begravningen stod de upp ur sina gravar och grälade och slogos. Kyrkoherden i församlingen, som då hette Nordblom, gick då en kväll ner och "läste ner dom" och sedan var det aldrig någon som såg att det spökade.
Gastar. Gengångare
De va en som hade tatt rocken av en döing som hade flutet i land. Så kom han på natten å ropa: "Hu, här blåser! Ja vill ha min rock igen." De talte morfarn om. Han bodde nere vi Limhall.