Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några "farligheter" ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder - vilket det nu var - och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finns". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant "näckbett" var, men det var mkt omtalat på den tiden. - Näcken var musikalisk. Ljudet, som blev av vattnet, kallades näckens musik.
Näcken
Det var en gång som två systrar stod och tvätta kläder vid Ciresjö. Rätt som det var kom en gubbe upp ur vattnet och sa: "Kommer han inte snart?" Sedan försvann gubben. En stund därefter kom en karl ridande så fort hästen kunde springa. Flickorna hejdade hästen. Då sa karlen: "Jag vill i sjön". Men de hindrade honom. Då sa han: "Giv mej lite vatten att dricka!" Den ena systern gav honom vatten. Strax han hade druckit, föll han ned och dog. Flickan, som givit honom vatten, miste talförmågan och blev lam för hela sitt återstående liv.
Näcken
Strömgubben stannade kvarnen för dem vid Fossebacka i Bro socken. Han stannade "fjärkalln", som drev kvarnen. Då gick de ut och kastade stora eldbränder i vattnet, där de tyckte han höll, och då gick det igen. "Nu ä strömgubben här igen, vi ska ut mä en branne", sa de.
Näcken
I gården Kebbene hade man vid flera tillfällen iakttagit en stor grann häst, som gick omkring och betade. Flera personer försökte infånga hästen, men det lyckades inte. En gammal klok gumma upplyste bönderna om, att om de skaffade ett saxbetsel, så skulle det gå lätt att infånga "Satans häst". En av bönderna skaffade sig ett saxbetsel och strax efteråt var hästen infångad. Man harvade, bultade och plöjde och hästen var den bäste dragare de kunde tänka sig och de behöllo honom under hela sommaren, men så en dag då höstarbetet var över, togs betslet av, och hästen galopperade bort för alltid.
Näcken
Necken omtalas rätt ofta och nästan alltid är det obehagligt att ha med honom att göra, men en bonde på Huseby hade nytta av honom. Necken, som förskapat sig till häst, gick och betade på Husebybondens äng. Bonden hade skaffat sig en signad grimma, som han lade på necken, och så gjorde han sitt vårarbete med honom. Det var för bonden en bra häst att ha, outtröttlig var han och foder behövde han inte. I slutet av våren, när bonden harvade, föll grimman av necken och han skenade i väg med harva. Vid Gullborg bar det i sjön. Å Ellösfjorden, mitt för Grönvik, rev necken upp en håla på sjöbotten för att lägga harva där, men han blev ej den kvitt utan fortsatte över Skaftö till Stockevik och ut i Gullmaren. En vit gång i bergen — en kvartsgång samt repor i bergen utmärker var necken skent fram både på Orust och Skaftö, och där det är jord är alltid marken svart och gror varken gräs eller ljung och är det så kallade harvedrat.
Näcken
I Klövedals församling på Tjörn ligger ett tjärn, som heter Tolleby tjärn. I detta tjärn sägs det bo en dulde (näcken eller något dylikt). Kringboende folk sägs ha sett honom. Så berättas att det en gång kom en bonde gående i närheten av tjärnet. Då fick han se en häst komma springande. Hur det nu var, fick bonden fatt i hästen, men då han förstod, att det inte var någon vanlig häst, han fått tag i, lade han på honom en stålgrimma. Hästen var väldigt stark och yster, och bonden gjorde hela vårarbetet med honom, och då detta var gjort, tog han av hästen stålgrimman. Men då försvann hästen i ett eldbloss. En annan gång var det en gumma, som ägde en gård där i närheten av Tolleby tjärn. En sommarsöndag kom hon hem från kyrkan, då det såg ut att bli regn, och då hon hade säd ute, som var torr, körde hon in säd. "Herren får straffa mig, om han vill, men säden skall jag ha in," sade hon. Kort tid därefter gick hon ut i en hage för att hämta sin häst. Hon fann honom och satte sig upp på hans rygg. Men hästen satte av i sken och störtade sig utför en brant, och gumman föll av och bröt ryggen av sig. Men hästen försvann i ett eldbloss, och hennes rätta häst gick i hagen intill och betade. — Hon hade fått sitt straff av dulden.
Näcken
Ve Hässlebräcke kvarn va dä en frô Hogane, som såg te kvarni. Sô låg han en kväl ve åtta, nietia å sôv i kammern, å kvarni geck. Dä va e kollkvarn. Då kom dä en strömgôbbe å lätte på däri te kvarnkammern å sa: "Snibb snude, no ä dä ude." Men mjölnarn geck ente opp för dä. E stönn däretter kom gôbben igen å sa: "Snibb snanke, no får Jöns i Hogane ud å vanke." Men Jöns bia lite grann te, å då feck han en örfil. Senna geck han opp å stängde kvarni.
Näcken
Vid Toter fanns förr en kvarn, vid bäcken. Där höll en neck till under kvarnhuset, och där satt han jämt och spela. Mjölnarn såg honom ofta genom golvbräderna. Så tog vecken och började förarga mjölnarn. Han stack ofta upp huvudet mellan bräderna och så sa han: "Har du sett sån grann näsa jag har?" Mjölnarn tänkte, att han skall passa på en gång. Så när necken kom upp igen och satte huvudet genom bräderna och sa: "Har du sett sån grann näsa jag har?" så sa mjölnarn: "Har du sett sån grann snus jag har?" och så tog han en pyts med tjära och hällde över necken. Men sedan fick han aldrig höra necken mer.
Havskor, näcken m. m.
I Hoga dal mötte en man en gång en främling, som ville slåss. Ja, detta gick mannen med på och så slogs man. Först blev främlingen besegrad. Men då de slogs för andra gången, kastade främlingen bonden högt upp i luften. Där- på växte främlingen oerhört och försvann. - På en obebodd ö bland Paternosterskären helt nära Tistelön sågs en gång några "branneta" kor. De voro havskor. - En gumma i Bö (Klövedal) försökte en gång locka hem sin ko till kvällen. Men den ville inte komma hur hon än lockade utan sprang mot sjön och sam ut samt försvann. Gumman vände då tillbaka hem och där fann hon sin egen ko. / I Budalen (Stenkyrka socken) hade man en gång fått tag på en häst, som man kallade Näcken. Han hade stål i betslet, men då han en gång gjort sig fri från detta, sprang han ner till sjön och försvann i djupet. - På Brattefors vid Anfasteröd fann man en kväll en gammal man i skogen. Man låste in honom i en kammare trots hans böner att han måtte bli släppt. Då lovade han lycka och framgång i allt, blott han finge gå, eljest skulle ingen, som kom till Brattefors, få leva. Man nekade att släppa honom, men mannen gick ut genom nyckelhålet och vad han sagt gick i uppfyllelse.
Vattenväsen
Sjöjungfrun kom flera gånger till en karl, som satt på sjön och metade. Hon var så fin så alldeles förfärligt, men då hon vände på sig, såg hon ut som en fisk. Hon ville gifta sej med honom. Han följde med henne en gång. När han kom ner, var det ett riktigt fint gods, och han fick gå in i ett fint hus och sätta sej till bords. Han såg, att vid lagården var en gödselstad, och på den gick de mesta rockorna. Han kom upp igen, och sen ville han aldrig ut på sjön mera. Näcken hade suttit vid bäckar och spelat. Olle Bull hade lärt sej spela av näcken. Det var i Göteborg en gång. Där stod en gammal blind gubbe och spelade fiol för pengars skull. Så kom en karl till honom och frågade honom, om han fick spela på hans fiol. "Ja, det går la an, men fiolen är så dålig." Men Olle Bull - för det var han - gjorde fiolen i ordning och spelade så / vackert, och det kom så mycket folk. Det var för att hjälpa den blinde, så han fick pengar. Så var det någon, som bad Olle Bull spela mera. "Nej, men om ett par dar ska jag komma hit och spela för er", sa han. Då kom han med en träsko med två strängar på.
Vattenväsen
När en skulle bada, så var det inte bra att gå i vatt- net, förrän en hade kastat en spik eller järn i vattnet. Det var för att inte näcken skulle ta en. Sådan skrock var mycket bortlagt i min ungdom, men en brukade göra så på skämt, för att en hade hört de gamla tala om det. - Han skulle kunna lära en spela. Då skulle en gå under en bro och sätta sig i tre torsdagsnätter i rad. Om julnatten eller nyårsnatten kunde en ock- så få lära sig spela. En skulle ha en fårbog med om han skulle lära en spela. Sjöråa var naken. Far hade sett henne. Hon satt på en sten inte långt från sjöstranden. Det var fullt med vitt skum omkring henne. Hon hade långt hår. Det #### efter ryggen. Om en ville ha vind av henne, så skulle en kasta / silverslantar i sjön. Hon bodde på sjöbotten. I Vänern var hon. Hon gick på torget i Mariestad. Det var en torgdag. Bönderna var på torget och sålde säd. Hon gick från den ene till den andre och köpte. De fick fara till hamnen och lasta på en skuta. Det var en skeppare, som skulle frakta säden till henne. När han fick full last så gick hon ombord och så fick han vind. När de kom mitt i sjön, så bad hon, att skepparen skulle ankra. Det blev stilla. Så fick han kasta ner hela lasten i sjön. Han fick sina fraktpengar, och så fick han vind att segla tillbaka till Mariestad igen och ta ny last ombord. Men då var hon inte med.
Sjörån och näcken
Det var en karl här som gick intill "Hedumsvann" (Hedumsvattnet). Då fick han se en fin fru som satt på vattnet, hon var så fin framtill, men baktill var hon som ett baktråg, sa' gubben. "Jag blev rädd", sa' han, "så jag gick hemåt". Näcken var alltid i Hedumsvann förr, men jag har då ingen sett.
Näckens sång
Ur Smögenhamnens djupa dy inunder Hällers gång