Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
Skjutsar.
På ett ställe på landsvägen i Ucklum trodde de det spöka. Det var på Sköldunge marker. Där hade de rövat och slagit i- hjäl folk i forna dar. Jag var tjugofem år och inte rädd för någon sort, men en gång när jag kom den vägen fram, ville hästarna skena för mej på det stället. Där låg famnved vid vägen. Men rätt som det var började pojkar skratta i skogen, och då blev jag glad.
Djur
Det var en patron Timm på Brattefors herrgård i Ljung. Han hade en märr, som hade fölat. Gråben kom, men märren fredade fölungen. Emellertid högg gråben en bit vid låret på fölungen. Patron sydde ihop den skråman och det läkte. Fölungen fick leva och blev en märr. Jag var tio eller elva år, när jag såg henne. Det snörpte i skrå- man för vart steg, hon tog. Den var en halv aln lång. Börje på Kärrstigen sköt den siste vargen här, det var något senare än 1860. Hit skulle de nödvändigt om vintern och dricka saltvatten. De tordes inte gå över järnvägen. Åkersnärpen - det var gott om dem förr. De har bra långa ben och ett stort, långt näbb. De kan dåligt flyga. De hade för sej, att det blev bra där han var; han höll sig i den grannaste rågen och i klövern med.
Djur
Klera är en fin fågel. Den tog vi i snara. (Se jakt!) Den kommer i mars och håller sej på åkrarna. Den flyger käpprätt upp. Den är gråspräcklig men är annars som en flyttstare. Horsegöken - det är hanen av kattuggla. Koltrasten kallade de skogsstaren. Han har gult näbb. Ingen kan göra såna bon som han, de är gjutna av jord och liknar stora skålar. Taltrasten är en flyttfågel, sitter på taken och sjunger; är blank, svart. (Troligen av Lj. förväxlad med staren. C. M. B-d) Göken kommer de första dagarna i maj. Nolagök är koragök och sönnagök är sorgegök. Han blir hes, om man härmar honom. Han slutar gala, när han får se den förste hö- stacken. Han blir hök, då han blir äldre.
Veckodagarna.
Tjänare ville inte flytta på torsdagen, eljest vilken dag som helst i veckan.
Naturfenomen.
När åskan gick och det blegga', var det bra att läsa bibeln. De skulle bli bevarade då, trodde de. Norrskenet berodde på att solen sken på isberg. Det skulle bli grymt väder, när det visade sig. Kornmogen drev på, så att säden mognade.
Svartkonst
Det var på Utby i Hjärtum, där hade de varit på kyrko- gården och tagit ben efter en, som varit ägare av gården förut, och lagt på åkrarna för att de skulle vakta dem. Och de sa, att kom någon och försökte stjäla något på den gårdens mar- ker sedan, så blev han stående där. Ägaren, som de hade tagit benen av, hette Enander. De sa, att den gubben såg de sedan var de kom. En morron, när de skulle gå till fähuset, låg han tvärs över lagårdströskeln. Det var en som körde på vägen och fick se, att det var så granna rötter på ett gärde, som hörde till Utby. Han stannade hästen och skulle ta några. Men som han tog tag i en rot, fick han stå sådan hela natten och kunde inte komma ur fläcken, förrän husbonden kom på morron och löste honom. "Nu har du stått här så länge, så nu kan du / ta din rot och gå", sa han.
Vattenväsen.
Det var havfrua, som satt på sjön och kammade sej i- bland; då blev det grymt väder. Hon hade kreatur. Hon hade en tjur, som kunde kom- ma upp på land och betäcka kor, som gick i bet Olle Bull hade lärt utav strömkarlen (att spela). De sjöng en visa om strömgubben: "Näcken han spelar på böljan blå."
Gastar.
De ropade mot väderskifte. Jag bodde inte långt från Hällungen (en sjö), när jag var knekt, och den som tjänst- gjorde före mej hade haft en frilla när sej, men han gifte sej inte med henne. Hon gick och dränkte sej i ån. De fick upp henne och fraktade henne till bostället och la in henne på logen. När jag var kommen till bostället, sa de att hon kommer och spökar. Och de påstod att hon ropade från ån. Men jag hörde aldrig jåll något.
Vårhalvåret
Jag såg i Tanum en piga, som sprang Gregorius den 12 mars för att hon skulle få beröm. Hon sprang barfota en liten bit, tjugo eller tretti meter rakt fram och vände om in. Det var på dagen. Jag var en pojk då, så det är över 70 år sen. (Vet ej meningen med loppet)
Festeldar
Det förekom ingen midsommareld. Det var bara påsk- eldar.
Lyktgubbar
Lyktegubbar har jag sett. Det är dunster, som far ur jorden. De sa det var en karl, som hade en vanlig lykta. Lyktegubben kom till honom och sa: "Kom hit ska du få se på min lyse!" – "Vad har du för lyse?" Han kom i lykte- gubbens sällskap, och han fick se allt lyktegubbens silver och guld. Karlen tog upp en kniv eller något annat stål och kastade i det dära, och då fick han alltihop.
Husligt arbete
I min barndom åt vi mycket havrebröd. Havren torkade de och siktade. Vi bakade tunnbröd av enbart havre. De het- tade upp vattnet, för att degen skulle bli segare. En del hade jäst i, en del inte. De gjorde inga hål i tunnbrödet; de la' det i en tunna. Vi hade rågbröd ock. Det var sammalet, som de slagit genom en grov sikt. Det var inte änna så tjockt; nu har de tjockare. En del hade hål igenom kakorna och trädde dem på en stång, men vi gjorde inte hål. Vi satte kakorna i en häck, som hängde i taket. Rågbröd bakade vi en gång i vec- kan. De bryggade dreck själva och fick bryggejäst. Den kalla- de de bärma. När de var i fali (var utan bröd), bakade de läfsa med havre och råg tillsammans. Det var de som bakade sådan i / stekpannan. Pannläfsa kallade de den. Den var lös och seg. Tunnbröd i tunna höll sej länge. I Forshälledalen är lera; där hade de mycket gråärter. De mol ärter och blandade i hälften råg. Det bakade de mjukt bröd av. Men det brödet blev torrt att äta, och det var hårdsmält.