Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tjugondag Knut
Tjugondag Knut tog julen slut. Då röjde de undan allt som var framme till jul.
Julafton.
Julgran hade vi hemma i min barndom. Det var ingen jul utan att vi hade julgran. "Gåsefecker" (= Lummer) - långa revor, som ligger på marken, hackade vi som granris och strödde på golvet. Jag har också skurit granris på skärkista och strött på golven. Jag har varit med om julhalm hos mina släktingar i Lycke Tofta heter herrgårn. Min kusin var skeppare där för Kihlman på Kastellgården. De hade ett särskilt rum för halmen, och där låg vi och kulta. Julhögarna var det roligaste vi barn hade. Vi fick flera kakor. De skänkte från andra ställen också till barna. Så yste de en sär- skild ost till barnen. Mat hade de mycket bättre då än nu om jul. De åt så förskräckligt mycket till julen. / Julbrasan. Ett stort stycke bröd och ost och en sup skulle al- la sitta vid julbrasan på var sin stol och förtära på julaftons eftermiddag. Spår tittade de efter i askan efter julbrasan. Var det fotbrå', trodde de att en skulle dö i släkten, men om det inga fanns, trodde de, att alla skulle få leva till nästa jul.
Annandag jul
Jag följde med en hop stjärngossar en gång, när jag var åtta eller tio år. Herodes hade en stor, fin hatt och värja och en hop ordenstecken på bröstet. Så var det Morjelands konung. De hade var sin betjänt. Så de tre vise männen och Josef och Judas. Det var bara Josef, som sotat sej, och han satt på golvet och hyvlade med något, han hade. Judas hade pungen, som han samlade pengar i. Stjärnan var taggeter (taggig) runt omkring och det var ljus inne i, och det var en vev i stjärnan, som de drog på. Då de kom fram till en gård, ställde de sej vid fönstret och sjöng: De vise män och konungar från Österland, de kommo ifrån Midian till Betlehem - Jag kommer inte ihåg mycket av det de sjöng, men ett / var: "Se huru hurtig han står, huru han Herodes tillbedja må." Fylla och elände regerade. De var likså på snusen, när de gick hem, för de fick brännvin överallt. Var det på något ställe, de inte ville öppna för dem, sjöng de: Vi se på eran korssten grå, att I har inte en brännvinstår. Staffan red de annandag jul. Minns ej visan. De gick allmänt hos bönderna och måkade i fähusen. Där de inte blev trakterade, gjorde de ont, bar in foraget i lagården, så de höll på att köva kräka, och måkade in gödsel åt fähuset. På ett ställe tog de ett par kärrehjul, tog ut tromma (?), och satte dem skrefle på lagårdstaket.
Vårhalvåret.
Mars mä sitt skägg lockar barna utom vägg, april mä si huva kör barna in i gruva. Gregorii ti natt å dag like vi'(d) då skulle man börja lägga sej vid dagsljus. (Vi hade en fyr i kakelug- nen, vid sidan. Vi hade turre. Taket var svart som sot.) Hör-Erik - de skulle ha sått linet senast den dagen. Men jag brukade så lin något efter. Då fruntimrena skuvat över hörn, började den växa riktigt. Korsmässedagen kom svalorna. Vet ingenting om Peregrinus. / Till Urbanus skulle de ovillkorligt ha gjort såningen. "Efter Urbani ti stora ax å inget i", sa de. Det blev inte fullmoget, det som såddes efter den 25 maj. Petter katt kastade den hete sten, sen tar det lika myc- ket ovanpå isen som underifrån.
Gastar
De skrämde oss för gasten. Mot värskifte skrek det från sjön. Det var vid Kil eller Koster. "Nu skriker knaffel", sa de. Det avr en, som hade stått på isen och piskat i ett hul, och så brast isen och han kom i och drunknade., Jag vet inte, om han skriker än.
Läkekonst
Det fanns blodiglar i Bullareälven, som kommer från Kymmelfjäll och rinner ut i Bullaren. Jag är från Gotterseröd i Mo. Jag tog dem inte och nytta inte dom, men folk sunter ikring tog iglar och hade. De tog dem med näven. De var långa som pekfinger och kol- svarta ovanpå men vita under buken; inga gula rän- der. Det fantes andre igler som låg på marken, men de var inte nyttiga till någonting.
Slåtter, skörd och tröskning.
När jag var liten, talte mina föräldrar på att det var en i Resteröd, som hade en ceremoni för sej, för att inte råttorna skulle äta upp säden. Han tog den första ne- ken och slog i marken och sa: "Va' ska råtta' ha te mat?" Sen svarade han själv: "Ben å bark i bŭnerot." (Bŭneroten är en sorts stor växt med starka rötter, blir en aln hög och mycket mer.) Tröskeködd kallade de den, som slog sista slaget, när de tröskade det sista. Det var försmädligt att bli. Spanntröskade gjorde många när jag var ung. Först mät- te de upp åt ägaren åtta eller nio sättingar, sen fick de den nionde eller tionde. Jag var elva, då jag började tröska. Vi började tröska vid ljus klockan två eller tre på morron, och sen höll / vi på till klockan sju. Då skulle far ut till sitt arbete. Han var långsågare. De sågade plank och bräder för hand då; gick till bönder som ville ha sågat. Vet ej att man avsiktligt lämnat strån eller en nek kvar på fältet.
Tomtar.
Jag tjänade på ett ställe i Ödsmåls socken, när jag var 18-20 år. Där trodde de att det fanns tomtar. De lät sätta ut mat till tomtarna om julen. De satte den i lagården. De tala på, att om de gjorde dem emot, så fick de ingen tur. En som hade gjort tomten emot, fick en bra örfil.
Spökeri.
Johannes i Hålan hade tävlat (processat?) med en kä- ring om rätte skelnan mellan sin och hennes marker. Så dog käringen. Johannes var i syne och han såg den käringen jämt sedan. En gång kom han åkande och var full och galen. Då fick han se käringen vid vägen. "Här är rätte skelnan," sa hon. "Hammar du dej inte av vägen, så ska jag ge dej rätte skelnan," svarade Johannes.
Kloka.
Det var finnar. I Ödsmåls socken var det på ett ställe som en finnkäring kom in och sa, att hon ville köpa mjölk. De sa, att de hade ingen. "I ska nog få mjölk på ett annat sätt", sa käringen. Dagen därpå ramlade en ko och det var den finaste mjölkekon, utför ett berg och slog ihjäl sej. Det var en bekant till mig i Grinneröd, som var gift med ena, som var kommen ifrån Finland. Hon sa, att en kvinna, som var havande, skulle få en mållöser pojk, och det blev det med. Det var i Bransered. Pojken hette Zakris. (Han hette Zacharias Zachariasson Gunst, f. omkr. 1855 i Grinneröd. Blev dövstum efter en lamsjukdom ###) Det kom en finne till korpralskolan i Karlsborg. Han åtog sej, att om han fick 25 kronor, så skulle han göra av med alla råttorna. Kommendanten lär ha / gett honom den summan, för det var så fullt med råttor i källarvåningarna i fästningen, och de var stora som kat- ter. Den gubben var från Finland.
Skatter
I Ljungskile var det en som hittade en höna, som låg på en hoper pengar. Han lyfte på hönan och tog de mesta pengarna, men han tordes inte ta alla.
Småkungar.
Jag har hört talas om att det är två jättegraver (det är två hällekistor) här i trakten. Kung Borres hög är uppåt Kolbengtsered och kung Hackes nära Festeröd.
Husdjurens sjukdomar.
"Dä röa på vannt" var en grym sjukdom. Den tog livet av kräka. Krita brukade de ge dem som medicin, inte röd- färg. Mista dröpjen. Jag hade en ko, som miste dröpjen. Det var en kvacksalvare, som inte var dum. Han hette Johannes i Hålan i Ljung. Han var duktig och var överallt. Han hävde i kon två tobaksflätor och en flaska öl, sen började kon strax att dröpja. Gallus (16/10) skulle kreaturen vara inomhus; de fick ont i gallert annars.