Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gast
Små barn som var mördade kallades för ”gast”. Härborta i en bäck hördes två gastar skrika. Borta vid Håsätra skrek ”gasten”. Det gick inte att få tyst på honom förrän någon tog mod till sig och talade till honom. ”Gasten” kunde inte tala först.
Gastar.
Utdrag ur ett brev. -- En del av det som i häftena berättas känner jag igen från min hem- trakt, t.ex. om gasten som ville ha alla med fötterna på samma linje. Om folket inte låg såsom önskade, drog han dem, somliga i huvudet och som- liga i fötterna och yttrade därvid: "En liden å en lang, en krogete å en svang, dra dom alla liga." Såvitt jag vill minnas var det på Lövön i Solberga socken som denne gasten huserade. En annan gast tyckte inte om att där fanns något föremål av rönnträ i fiskebåtar, såsom årtullar eller dylikt och en gång när han undersökte en fiskebåt hörde fiskaren honom förnöjt mumla den ene gången efter den and- re: "Smått, smått pötträgn" till dess han fick tag i en fiskekorg av rönn då han vredgat utbrast: "Stort stort rönnepågerägn", varpå han bröt sönder korgen och kastade bitarna i sjön.
Gastar
Gasten har jag hört. Vid Nordre älv fanns det gastar. Det var människor som hade drunk- nat. Det fanns ingen ro för dem, där de var. Gasten skrek sådär jämmerligt, som när en män- niska är svårt sjuk.
Gast
Man kan höra det ropa så klart, som om en man var i sjön och skrek på hjälp. Gast kallas det för. Det har jag hört många gånger. Det var en, som flyttade, för det hade gastat i sjön och de kallade på honom. Han kommer till att drunkna, sa di. Då flyttade han uppåt landet för att komma ifrån sjön. Men så blev han bjuden en gång på vintern där utåt. Han körde på tjock is och då hörde han, hur det ropa: "Tiden är inne och man är inte här." Om en liten stund körde han genom isen och drunkna. Det var en vålnad, som skrek. En gam- man har talt om det här för mig. Det hände före min tid.
Gastar
Strax intill Holländareviken ligger en hollän- dare begraven. Han gastar emot svårt väder och säger: "Uvär." På Islandsberg en landtunga i Ellösfjorden ligger en annan holländare som svarar: "Sa ja inte de." En gång drunknade man och hustru utan- för Stockevik. Ett av liken begrovs på Gåsö, ett på den gamla kolerakyrkogården vid Stockevik, när det sedan blev samma väder, som det var då de drunknade, så gastade det inte blott ute i sundet utan också på de båda kyrkogårdarna. Det var som om de döda ropade an varandra. Gastandet tog slut, då man flyttade liket från Gåsö till kolerakyrkogården.
Gastar
En gast hade rösts på Långholmen på Rörö och en annan i lilla Apelvik. Dessa måste i livstiden varit ovänner, ty varenda natt så möttes de under Hunnekullen och där slogos de, så att folk kunde stå oppe i byn och höra hur benen skramla. Detta blev ju olidligt att höra på och det funderades och talades om, vad som var att göra. Detta hade pågått så länge, så att en riktig väg var oppsliten längs östra sidan på ön. Denna gångstig kallas än i dag för gastevägen. Så kom man överens om att flytta den, som låg i Lilla Apelvik, till en holme strax utanför, och sedan var det tyst, för se gastar kan inte gå över vattnet utan människors hjälp.
Gastar
Gast är röster, som ropar från sjön. Jag hörde det en gång. Det var en kornöbo som drunknat inte då, men det visste jag inte om. Det var en röst uppi- från luften. Det var hans nödrop. Det var en tullare, som drunknade. Han kom för nära botten och sjönk. Det var 14 18.
Gastar
De skrämde oss för gasten. Mot värskifte skrek det från sjön. Det var vid Kil eller Koster. "Nu skriker knaffel", sa de. Det avr en, som hade stått på isen och piskat i ett hul, och så brast isen och han kom i och drunknade., Jag vet inte, om han skriker än.
Naturföremål.
I Bäve finns det ett varp på Rosseröds ägor. Det var två pojkar, som blev ovänner och slog ihjäl hinan där. Där kastade folk pinnar och stenar. Det var en ceremoni, en påminnelse bara. Vet inte, att de var rädda för spöken eller gastar där.
"Gast som sjunger psalm."
En gång för länge sedan hände det att en sjöfarande förliste intill ett berg kallat Islandsberg. Sedan den tiden höres gasten på stället. Ofta ha folk hört den sjunga en psalm ur den gamla psalm- boken som lyder: "Jag kommer från ett brusande hav"
Gastar.
Vid Krokome udd har de hört en gast efter en som blev ände på där. Emot grymma vär och värskif- te ropar det där. Det är en karl, som de inte har fått upp. Han vill till vigd jord. Tiden har blivit anlessare (annorlunda); nu tror ingen på det. Vet inte att något lik har rösats här. Här har mång- a drunknat, men de har socknat upp dem.
Gastar
Det var när jag var sjöman och seglade på Vänern, då berättade de om platser, där man inte fick hugga eller pumpa efter det solen gått ner. Det var så i änden på Byälven (i Värm- land) vid Låkafyrarna, där om de högg eller dylikt, så hän- de det något ombord med natten. Båten kunde bli nästan full med vatten. Det var väl gasten.
Gasten
Det var några kvinnor och en man, som skulle fara från Grundskären till Mollösund. Men de tvingades att lägga till vid Mollön. Där stod en fiskbod, som damerna gick in i och de hade en stor hund, som fick ligga och värma dem, medan mannen gick för att skaf- fa hjälp genom att ropa tvärs över till samhället. Men befolkningen där trodde, att det var gasten och kom inte dit. Mannen ropade sitt namn och försök- te på allt sätt visa, att han inte var gast, men han fick stå där ett par timmar eller så och blev nästan förfrusen, innan ett par modiga fiskare eller kanske mindre vidskepliga fiskare kom och räddade dem ur nöden. Det är möjligt, att någon dött just på den platsen, där han stod och skrek och att de nu trodde, att det var hans ande, som visade sig. Denna / händelse har jag hört av dem, som var med i båten från Grundskären.