Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag vet bara att de kunde skrämma barn för gasten. "Ä du inte snäll, så kommer gasten," sa de. Gasten skulle vara en stor fågel.
(årsgång) Midsommar.
Om midsommarkvällen var töserna ute och plockade blommor, för di skulle ha och lägga under huvudkudden och sova på till morgonen. En skulle gå så att ingen såg en. Så skul- le en plocka sju slags blommor på sju oli- ka ägares marker. Di band ihop till en kvast En fick inte tala vid någon eller skratta. När en hade somnat, så skulle en dröm- ma om sin tillkommande, om en skulle få någon. Drömde en ingenting, så blev en inte gift det året.
Varsel om död
Min far såg begravningar nattetid. När kloc- kan var 12 en natt, mötte han en likprocession som var på vägen till kyrkan. Han måtte gå ur vägen och ställa sig vid vägkanten, medan den for förbi. Det var ner på gården vid Svar- teborg. Strax efter dog en karl. Det var hans procession som visade sig.
Landsmålsarkivets kartfrågelista 10/b/
a. Alltifrån mitt första minne så har en bru- kat ta in kvistar som det var palmer på. Det skulle en ha inne på bordet och på skåpen om palmsöndag. De kallades för palmer. b. Att en skulle ha in björkris och ha det grönt till påsk har di allt börjat med på de senare åren. Åtminstone har det inte förekommit förrän på de sista 25 åren. Men nu är det vanligt.
Jakt.
Pappa hade en moster i Håby /f. 1812/. På det stället hon tjänade hade de en ulvegrop. Det var en bra vid grop med nästan tvära väggar. Den var övertäckt med smala störar som nätt och jämt stödde på kanterna med ändarna. Över dessa störar lades mossa och granris. Mitt i gro- pen ett bord. Och på det bordet var en anka tjudrad. – En varg kom i gropen. Då tog man en snara och slängde över huvudet på honom så drog man upp honom upp emot kanten och tog en träklubba och slog ihjäl honom med. Far /f. 1845/ mindes väl att det fanns vargar här på hans tid. Den siste vargen tog de längre söder ut. Men han såg många "gröben" i sin ungdom.
Vattenväsen
De fick en man upp från botten på Käringön en gång. De fick alle särldele sorter, så länge den karlen var där borta. De fiska så obarmhärtigt och om de hade honom med sig och karlen sa: "Här ska di sätta backa, så får de fisk." Och det fick de. Men en gång hoppa han i sjön på samma ställe, där de hade fått honom.
Vattenväsen
Från Käringön har det berättats, att man fått upp en levande människa från botten. En krok häktade fast i kläderna på honom och så drog man upp honom. Havålen kallade man honom för. Han levde sedan på land och blev gammal. Det har stått i tidningarna om honom.
Förvandlade (landsmålsarkivets kartfrågelista m 12)
Det var en gumma från Mollösund, som trodde, att alla människor blev förvandlade till hästar efter Döden. Därför gjorde hon en djup nigning för alla häs- tar hon mötte, för det var ju människor, som gick igen.
Djävulen
På Foss prästgård vid Munkedal levde en djurvänlig präst en gång. Han dog och det kom en ny präst. En gång fick drängen se, hur den förste prästen stod och klappade en häst i stallet. Drängen ville ha reda på, om djävulen fått prästen och han sa, som om han talat till djävu- len: "Fick du'n?". Det sa han tre gånger. "Nej," svarade det mörkt och dovt.
Blåkulla
På Klädesholmen hände det en gång, att en karl, som hade en farkost, såg, att hans båt hade varit från land under natten. Han la sig i båten för att ta reda på, vilka det var, som lånade båten. Och så fick han se, att det var påskkäringarna. "Skjut ifrån!" hörde han det säga. Och sedan hörde han: "Ta törn!". Men han hade inte mod att visa sig för dem. Men han såg dem och kände igen, vilka det var. Blåkullakäringarna for till Danmark. – Nu blir det nordvind, nu ha käringarna god vind, sa vi alltid, på Lilla Kornö. (Lyse)
Lyktegubben
Lyktegubben var ett runt sken. Det förvillade på sjön. Det är som ett ljus, som går. Det var allt sanning det.
Gastar
Gast är röster, som ropar från sjön. Jag hörde det en gång. Det var en kornöbo som drunknat inte då, men det visste jag inte om. Det var en röst uppi- från luften. Det var hans nödrop. Det var en tullare, som drunknade. Han kom för nära botten och sjönk. Det var 14 18.
Spökskepp?
Jag var pojke och jag var ute med backor tillsam- mans med far och farfar. Då såg vi en båt med lan- ternor på. Ljuset var lika klart som en lanterna, men där fanns ingen båt. Jag vet inte, vad det var för något. Det kanske var någon sorts fågel. — Jag har sett ljus både i träd och på himlen som den klaraste lampa. Men vad det har varit, vet jag inte.