Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk
Vid påsk fick de inte hugga ved, ty om djuren sedan trampade på någon sådan kas, blev de halta.
påsk
Dagarna i påskveckan kal- lades svarta måndag, vite tisdag, aske onsdag, skärtorsdag, långefredag och påskelördag. I påskveckan skulle man korsa alla dörrar för häxorna. De foro på skärtorsdagen till Blå- kulla och kommo ej tillbaka förrän annandag påsk. De kvällarna då de foro och kommo var man all- tid ute och sköt för att skrämma dem. På långfredagen skulle man ge bar- nen ris, (men sages mannen hade glömt vad det skulle vara bra för). / Man brukade före påsk att skicka påskbrev till varandra. På dessa brev skrev man någon "narrande vers", som man kom ihåg. På påskafton åt man alltid mycket med ägg. På påskdagen sade man att solen dansade när den gick upp. På påskafton tände ungdo- men en eld på någon plats där det inte var farligt för eldfara. Efter det man eldat brukade man alltid gå någon ställe och dansa.
Påsken
Vi påsktiden va påskkäringa ute. På skärtorsdags- natten satt di där tre bäckar möttes å rörde smör. Sådant smör kallades trollsmör. Skar man i sånt smör, så blev de en blodi strimma efter kniven. Vi påsken fick man också fullt å påskbrev. Detta talade pappa om.
Landsmålsarkivets frågelista n:r 10 /b/
Enligt herr och fru Lundbergs uppgift har man i alla tider brukat att ta in vilda blommor och kvistar av framför allt björk och sälg och sätta i vatten fram på vårsidan. Denna sed har emellertid icke varit bunden till någon särskild helg eller någon särskild tid. Kan- ske dock rikligast kring Påsk.
Vinden under påskdagarna
Blåste det nordlig vind om påsk, gav havet en riklig skörd av fisk. - Var det västlig vind, blev det friskt för väder och växtlighet, särskilt god skörd av säd. Då "bar" ej havet. - Sydlig vind bådade gott fruktår. (Ej säd o. fisk) Blåste det östlig vind, blev det ej god bärgning av grödan.
Landsmålsarkivets kartfrågelista 10/b/
a. Alltifrån mitt första minne så har en bru- kat ta in kvistar som det var palmer på. Det skulle en ha inne på bordet och på skåpen om palmsöndag. De kallades för palmer. b. Att en skulle ha in björkris och ha det grönt till påsk har di allt börjat med på de senare åren. Åtminstone har det inte förekommit förrän på de sista 25 åren. Men nu är det vanligt.
påsk
Påsk och midsommar tände de eldar. Då skulle de upp på en hög kulle och bränna tjärtunnor. Det var påskvakor och mid- sommarvakor. De slog sig ihop och gick på en kulle. Det var ungdomen. De gamla gick inte ut på sånt. Sen gick de in på ett ställe och dansade. Och så sköt de i luften. Då var det ingen påsk om de inte sköt. Om det var tork askeonsdag, skärtorsdag och långfredag alla de tre dagarna, var det nån bemärkelse. - Alla so- por och rakor och sånt gömde de undan så påskkäring- arna inte kunde ta dem. Häxorna resta' åt Hälsinge- land och Blåkullen bortåt Marstrand om påskeafton. På ottedagset skulle de hem igen och vila sig, då de varit på sin fest. Där var troll på Blåkullen. De sköt för att skydda sig. Det brakade och det dånade inbilla- de de sig. När jag var liten hörde jag en gång hur det frasade i luften och pep och skrek. Då sa de: "Nu reste / en käring till Blåkullen". De red på sopkvasten. Påskäggen skulle de äta om påskdan. Om påskdan skulle solen dan- sa.
Jul och påsk (skjuta)
Te jul å te påsk då sköt vi. De kalla vi att vi sköt in julen. Vi använde då en gammal kanon, en neckhage (hickhake). Den var så här pass lång (ca 40 cm) å mynningshålet så unge- fär (c:a 5 cm). Den stoppa vi full med krut å i fänghålet en kruttråstump, å så tände vi. Sen kila vi iväg, å då - så förbannsingen dä small. Å kanonen, ja, den flög till- baka en fyra-fem meter. Den brukade ligga vid smedjan i en skrothög, men till jul å påsk skulle den fram. Den som kun- de få det till att smälla värst, den var "bas". Jag vet inte var den blev av sen, de sålde väl den till skrot. I grannstugan där hade de ett gammalt smidjestäd. När de vände det opp å ner, så fanns det en urgröpning där under, ett stort hål. Å när de sköt vid jul å påsk använde de det- ta städet. De lade först hålet fullt med krut, å så drev de i / en passande träpropp, å då slog de på med slägga. Sen borra de hål i träpluggen å stack ner stubintråd i den. Å så tände de på förståss. Å det small så... ja, det kan man inte beskri- va. Å träklossen for opp i luften, så man knappt såg den, så högt for den. Ibland band de trasor vid klossen, så man såg hur den virvla iväg.
Festeldar och nödeldar.
Om påsk och midsommar eldades på bergen. Det har varit så i all min tid. Det var barn och ungdom som stod för de eldarna. Tror att elden om midsom- markvällen är äldst. Det var den seden att en skulle elda. När det led mot den tiden så började pojkerna skaffa ihop bränsle. Det var ljung, buskar, halm och tjärtunnor. Ibland kunde en nöja sig med att resa ett halmkärv och tända det. Men en eld skulle en ha.
Midsommar.
Midsommarafton skulle man ju ut och roa sig så gott man kunde. Ungdo- men gick ihop och dansade på logar och var man kunde. Och så har det ju va- rit gammal sed att tända eldar i bergen här och var. För en sexti år sen kunde man räkna till bortåt tretti eldar, kanske båda kvällarna. Men numera är det nästan slut med den seden. Nu är det bara om påska, man eldar i bergen, med det blir nog snart slut, det också.
Påsk
Dymmelveckans dagar voro: Svarte måndag, vite tisdag, askonsdag, skärtorsdag, långe fredag och påske lördag. - De fick inte spinna under dymmelveckan eller i övrigt utföra något arbete, som gick runt. Gjorde de detta, skulle det hända något riktigt galet. Hemma skulle vi alltid ha kokta ägg påskdagen om morgonen. Det har inte förekommit att ungdomen i bygden gått och tiggt ägg.
Påsk
Dymmelveckans dagar benämndes svarte måndag, vite tisdag, aske onsdag, skär torsdag, långfredag och påske lördag. Ungdomarna gick omkring på gårdarna och sjöng, och så vitt man hade några ägg, skulle man ge dem några stycken. Till slut valde de ut ett ställe, där de kunde stanna och koka äggen. Där stannade de sedan om natten, åt äggen som de sjungit ihop; dansade och hade roligt.
Påsk
Dagarna i dymleveckan hade följande benämningar: Palme sönda, swarte manda, wide tista, aske onsta, skär torsta, lange freda och påske lorda. På långfredag klädde man i svart. Stod man tidigt upp på påskdagsmorgon, kunde man få se solen dansa på himmlen. Man tände påskeldar på "hamneberget" för att skrämma bort påskkäringarna; denna sed fortlever än i dag här på Skärhamn. (1945)