Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja har hört talas om att di har varsnat såna där mylinga ve Boströms där nere i gata, men ja har inte sitt nåt där.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en i Dalkarshytta, som hette Hemming, å den såg min morfar i skogen tjugu år ätter sen han va döer, å han va klädder i jaktväska å bössa, som när han levde i värda.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Sven i Valstorp han bruka tala om, att han kom ut för Berstorpa Peskell en gång. Men de fick ingen mänska veta, hur de va då. Men en gång va de en annan bonne mä, å di skulle fara mä järn te Norrköping, men han va inte go te få Sven mä över Berstorpa äng. Han vråla som ett kritter.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ve Sätra kil där fanns de en målgast, å han skrek så de va alldeles förskräcklit. »Här ä rätt, å här ä orätt», skrek han. Han skrek vart tionde år om hösten. Vi hörde'n ända te Bogetorp. Om di härma honom, så blev han arg. Ve Sätra bro där hadde han komme ätter en gång mä en ällkvast, så de va så de ...
Spöken och syner, gastar och gengångare
Här ve Blixtorp hadde di en tocken där målgast, men han vart slut han ve nya skiftet. Han hette »Gamle Mas». Å de kunne di si om morna när de hadde vatt dagg i gräset, var han hadde riet fram.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Si di re te körka förr i tiden. Då hadde gubben å gumma i Åsebro vatt te skrift, å de va sent, när di re hem. Å då när di kom te Mörke backe, där ä de ett lorthål, då va de en myling där, som to å lyfte kärnga å hästen å satte'na i lorthålet. Å sen satte han iväg inåt skogen å skratta så de va så att...
Spöken och syner, gastar och gengångare
Mycke konstit va de la förr i tin, för mi moster ho såg en syster, som va dö, en gång. Ho vakna mitt i natta ve att ho tyckte de va någen, som hadde kommi in i rummet. Å när ho titta opp, så sto systra ve hennes säng. Ho såg ut precist som när ho levde, så moster blev inte rädd. Å moster ho talte te'na. »Ä de du, Sofie», sa ho åt'na. Men i desamma så va ho borta. Å ett par daga ätteråt så vart moster så sjuker, så ho hölt på å dö. De där va la någe förbu, kan ja tro.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Förre i tin så hadde di varggröpper här jämte vägen. Si, di gravde såna där gröpper för te fånga varga i, å så bann di e get där nere, som sto å skrek, för å locka varga dit. Å då va de en kväll ja gick förbi där, å ja hadde flera i sällskap, å vi gick sta å titta ätter, om de fanns nån varg i gropa. Men de fanns ingen där. Men när vi hadde kommi förbi, så vände ja mej om, å då fick ja si, att de satt en liten pojke på kanten utå gropa, å di annra såg'en också. Men föråt hadde vi ju inte sitt'en, så de va allt någe trolltyg. Men de bodde e horkona där inte, å di trodde, att ho gjorde å mä barn å gravde ner dom i gropa.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Så vet ja en annan gammal gubbe, en skomakare, han såg mycke spöken. Di kalla honom för Kaxen, för han bodde i ett torp, som hette Kaxetorpet. Å han hadde vari borta å gjort skor å skulle gå hem på natta. Å strax nedanför körka så mötte han en likförsel. De va en vagn mä kusk å kista på, å så va de ett bårtäcke över kista. Men när han kom ner te Kalvfallet, så mötte han sju stycken fågla, som gick på vägen, å di spela så vackert, så han sa: »Om I ville följa mej hem, så vore de inte svårt för mej te gå, när I spelar så där grant». Å tänk, di vände om å gick framför'en hela vägen å spela. Men när di kom dit, där han bodde, då stanna di å ställde sej mitt över vägen, så han kunne inte komma fram utan å trampa på dom. Då vart han rädder förståss å sa åt dom: »I Jesu namn, låt mej komma fram!» Å då la di å, å flög sin kos. De va enna unnerlia fågla. Di va stora som snöskater, sa han.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Å en annan gång så såg han också en likförsel. De va mitt för våran stenmur ve Björnhult. De va också mitt i natta. Då mötte han fyra stycken kara, som bar e likkista imella sej. Si, förr i tiden så körde di inte lika, utan di bar dom te körka. Men utå de va mitt i natta, så försto han, att de inte kunne vara riktit.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Pär Erik Holmkvist å Svinstu-Fredrik di bruka berätta, att di va ute i Bunnra äng e missommarnatt, å rätt va de va, så kom di in i en stor trägård. Å de va så mycke frukt på träna, så de va förskräcklit. Å Pär Erik Holmkvist han åt utå äppla där, men Svinstu-Fredrik tordes inte ta nåra. Å de va flera, som fick se den där trägårn, när di gick i änga om natta. Men på daga fanns de ju ingen trägård där, inte.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Så va de en gång han va ve Tärn, den där skomakarn, å skulle slå. Å de ä så mycke igla i den där sjön mella tuvera. Å när han klev på e tuva, så fick han känna, att han hadde någe om foten, å när han såg ätter, så va de en stor orm, som hadde slingrat sej om benet. Han slängde te ormen, så han flög så långt; men tänk, sen vart de så fullt å orm runt ikring, så de va knappt, han kunne ta sej fram te strann. Å han tordes aldri gå dit mer. Men ja va ofta ve den där sjön å to blodigla, men ja såg aldri nån orm där.