Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gastar det talade man mycket om förr. Det var ett ont väsen för folk blev sjuka om de råkade ut för en gast. Om man kom emot en sådan där gast, fick man frossa och blev mycket illa sjuk. Det kallades att bli gastkramad. Jag har alldrig själv blivit gastkramad, men jag vet flera, som har blivit det. Om någon blev gastkramad, skulle man ta ett glöd och föra det runt omkring per- sonen som blivit gastkramad. Det skulle alldeles säkert hjälpa. Gasten brukade ock- så åka med folk på lass, då fick hästarna dra så att svetten stod av dem. Jag har hört flera stycken tala om att det haft gast- en på ett lass. Om gastarna voro ute då solen / gick upp på morgonen, då måste de stan- na på den plats de voro tills solen gått ner igen. Sådana gastar kallades dagståndare. Om man kom emot en sådan där dagståndare, då blev man sjuk och frös, så man skakade, även om det var mitt i sommaren.
Gasten
En soldat mötte en gast på e smal spång över e å. Soldaten sa åt gasten, att han skulle gå tebaks, för di kunne inte komme förbi varandre på spånga. Men den sâm inte vek unna, dä va allt gasten. Då vart soldaten rasande förstås å rände värja i gasten, för en krigere lätter ju inte hindre sej. Då sa gasten: "Dra ut, å stick bättre!" "Nej", svarte soldaten "den sitter bra, där den sitter". "Dra ut, å stick bättre" sa gasten igen. Soldaten svare på samme sätt sâm föråt, å värja ho fick allt sitte kvar i gastaset. Då hände på natta, å där stog di å käxe mä varare änna te sola gick âpp. Men då såg soldaten, att han bare hade e lita benkote på värjspetsen".
Bergväsen
Sommaberget är, som man kanske skulle kunna tro, icke någon märkvärdighet i sittt slag utan en vanlig urbergsknalle invid sjön Sommen på asbygsåsnen (Asby, socken i Ydre härad. ) Bergets ryktbaraste invånare är en ko, Urkon, ett ganska märkligt djur. Hon mjölkas av en gammal trollpacka två gånger om dagen och lämnar en stor vattenså full varje gång. – Det besynnerligaste med kon är, att hon inte kan tåla kungar. Då förr i tiden en kung kom inom Ydre härad, blev korackarn spritt galen, hon slet sej lös och ställde till fruktansvärda härjningar i bygden, rev ihjäl så många, hon kom åt och först och främst förstås kungen. – Sist hon var lös, blev hon dock ordentligt bunden av en klok gubbe, Somme, från Strålsnäs, (numera stationssamhälle, 1/2 mil s. om (Mjölby). Han band henne nämligen med linnekol. Hon fick dock löfte att återfå friheten. Man lade en oxhud framför henne. Ur den skulle hon varje år få plocka ett hår. När huden till slut ej hade ett enda hårstrå kvar, skulle kon, nu hon kunde, få bryta sig loss. Men då Urkon hörde sin dom, suckade hon: – År och hår – de går, men linnekol – de ruttna aldrig. –
Mylingar
På en gårl i Risinge hade di en häst, säm alri fick vare tefress i stallet âm nättra, för âm mârna stog han å skalv i spilta, å han va så svetter, så dä rann å'n. Dä va tydlitt, att dä ha vatt någe trâlltyg framme, å bonnen la sej på lur e natt för te si, va dä va, sâm störde hästen. Å kan ni begripe, âm e stunn kom dä fram en liten myling, å han tog e piske å börje slâ hästen alldeles vådlitt. Sän sprang han fram te huvut på hästen å skrek: "Ha bäsen* gått bort i kallen* än!" Si saken va den, att hästen hade e blâss på ene benet, å mylingen tyckte lä, att den borde vatt i skallen i stället, å så skulle han piske dit'na. Ja hästestackern hâppe i spilta, så han kunne förstöre sej, när han vart slajen sisdär otäckt. Men då torse bonnen inte gå fram, för han va rädder, att mylingen skulle göre honom någe ille mä. Mylingeaset fick hålle på å slâ hästen den natta mä, men när de vart dager, försvann han, å då strödde bonnen stål på gâlvet i stallet. Säna fick hästen vare still, för si stål dä kommer ingen myling över å inget annat trâlltyg heller. Dä va för dä, sâm stâl skulle vare bra te allting fârr i tin.*Mylingen kunde inte tala rent.
Trollkäringen dök för att komma undan åskan
Min svärfar brukte åka med slakt till Tranås, när det var torgdag. En gång, när han åkte vid tvåtiden på natten - han hade en nämndeman med sej - och de kommit mitt för Banaberget, står det en naketer kvinna mitt på vägen. Bröst hade hon så långa, s'att. "Vad är du för en kitta?" sa svärfar. "Hade jag tid, skulle jag sitta dej", sa käringa och slängde brösten i kors över axlarna. Sen sprang hon ut och körde huvet i dammen som var intill, så dyn rök, och sen slog åskan ner etter'a.
Bautasten
I stora vägkorset norr om Vists skola (ett par 100 m) står 10 m från landsvägen en vida känd bautasten (1 1/2 m hög); kallad "Liljesten", ty där ska ha legat en "Lilja" begravd. Vem denne var vet man ej, men tros, att det varit en "käringe". När Sten Sture blev skjuten och slagen på Åsundens is flydde han norrut. Han ska då ha "pustat" ut och vilat en stund vid denna sten men fick snart ge sig iväg igen för de kommande danskarna.
Frimurarna
Fârr i tin trodde di, att när en frimurere togs in i föreninga, fick han lägge löfte på te inte yppe någe âm, va di hade för säj. Då vart di åfotograferete, å alle bildera har di inne i en sal. Olyckliger blir den, sâm försöker yppe någe, för då syns dä på bilden, âm så person ä aldri så långt bârte. Då sticker di en kniv in i bilden, å då dör person. Dä va en gång en kar, sâm ha gett sej te frimurera, å hustra va enviser å ville vete, va di hade för säj. Men dä fick ho ju inte vete, förstås. Men te slut lâve han, att den å den julaften skulle han prate âm'et. När di så kom te den julaften, å han skulle börje, föll han strax ner å va dör.
Målgastar
Den där målgasten* skrämde jämt fâlk, sâm gick fram där, för han skrek å gape villt om nättra. En gång va dä en gubbe, sâm hete Olle å ha vare bârte på barnsölskalas i Hyttetârpet. Så skulle han gå te sitt hem bârtâm Sätre lite sent en kväll. Olle va lte på tre kvart, för di ha fäste bra där på barnsölet. När han så hörde målgasten, där han gick å skrek, börja Olle på å härm'en. Men då vart Olle så hemskt sjuker, så han höll på å inte komme hem den natta. Men när han äntligen kom hem, sände di ätter åldermannen Skeppstädt från Borggård, å han slog åder på Olle, så han vart bra snart därätter. *Gastar kallades sådana, som inte fått ro efter döden i graven utan gick och spökade ovan jord. Det var sådana som gjort mycken orätt under sitt liv, som man trodde blev till gastar efter döden. Särskilt upphöllo sig dessa spöken vid korsvägar, och när man for förbi vid sådana ställen, måste man spotta tre gånger, annars så kunde det hända, att man bleve gastkramad. Om man likväl råkade ut för detta missöde eller "kände sig lite unliger", så kunde det onda gå över, om någon annan person mätte ens arm med sina utspända fingrar. Då hände det egendomliga, att fingrarna på mätaren "drog ihop säg", så att de ej räckte till vid mätningen. Detta var ett tecken till, att personen blivit gastkramad, och man hade sina anstalter för sig, för att det onda skulle gå bort, om inte själva mätningen hjälpte. Ett medel var, att den gastkramade klädde av sig i bara skjortan, och så släppte man ned ett glödande kol tre gånger mellan kroppen och skjortan. Därvid fick den sjuke inte säga någonting, ty då blev det onda värre. Ofta när någon inte mådde riktigt bra, troddes han ha varit framme för någon gast. En särskild sorts gastar voro de s.k. målgastarna, varmed man menade orättfärdiga lantmätare, som inte fingo ro i graven utan fingo springa i rågångarna, där de mätt fel. Därvid hade målgasten en mätstång, som brann i ena ändan och stötte den i mraken under ropet "Mål rätt, mål rätt." När rågångarna i senare tider rättats vid skiftena i byarna, ha målgastarna fått ro.
Torekulla kyrka
På ägorna till byn Rämninge i Hällestads socken finnes en bergsgrotta, som kallas Torkulla kyrka ("Torkullekörka") efter det närbelägna Torkulla, där en offerplats åt guden Tor förmenas hava varit under hednatiden. Grottan är över 10 meter lång inuti och rätt hög och har både in- och utgång. Nära utgången (eller, om man så vill, ingången) ligger en sten, som kallas för "präddikestolen". Grottans väggar se ut, som de skulle falla över en, men ingen minnes rummet annorlundare. Man berättar, att det under ofred hållits gudstjänst här, och att man i grottan förvarat dyrbarheter vid samma oroliga tillfällen. Det skall bl.a. ha varit herrskap på Finspong (beläget på 3/4 mils avstånd), som här lagt undan sina dyrgripar. I senare tid lär en fru ha tappat ett halsband mellan stenarna i grottan. Helt naturligt har folktron överbefolkat den mäktiga Torkullakyrkan med levande varelser. En jätte vid namn Enekorn och hans anhang hade här sitt tillhåll. Jätten nämnes också helt enkelt Enerot eller Nisse Enerot. Han gjorde mycket ont: rövade barn och dyl. men kunde också vara hygglig mot folk. Därom har jag efter fabrikör Erik W. Eriksson, Eriksberg, Risinge socken, upptecknat följande sägen, som han hört av gamla personer i trakten: För länge sen hände, att en bondpojke i Rämninge ville lösa till sig fädernegården av sina syskon, men han visste rakt inte, var han skulle få pengar ifrån. Så en gång, när han lett hästarna i vall borta i hagen, satte han sej på en sten utanför Torkulla kyrka och grät över sina bekymmer. Plötsligt fick han så ett slag på axeln och, när han vände sig om, stod jätten Enekorn bredvid honom. Jätten frågade, varför den unge mannen var så ledsen. Pojken tala om det. "Jaså, inget annat", sa jätten. "Pengar kan du få låna utav mig. Kan inte så du betala, får din son göra det, och kan inte han örka med, så kan din sonson komma med pengarna". Bondpojken vart glad över anbudet och gick med jätten in i berget och fick pengarna. Lång tid därefter kom sonsonen till Torkulla kyrka och ropade inåt berget: "Ja kommer för att betala de pengar, som farfar lånte av Enekorn!" Då svarade en röst där inifrån: "Enekorn han ä dö. Behåll ni era pengar!" Sen har ingen sett jätten, men man berättar, att åskan en gång slagit ner och förstört jätten Enekorns boning, så att det, som nu är kvar, näml. Torkulla kyrka, blott är jättens sängkammare.
Platsägner, Gösebo
En gammal klövjeväg skall i fordna tider ha gått från Gössbo (Gösebo) till den norr därom liggande byn Jägestorp. Nånn annan väg finns inte genom skoga. De gamle berätta, att di burit likena till Jägestorp, där dä va âmbyte utå bårlag. Sän va dä lä bättre väg te körka, men långt dit va dä, då sâm nu. Den där gamle vägen gick genom Stickkärret norr om Gösbo by, å i dä kärret va dä en hâlme, som kalles Körkbrohâlmen. Då ä för dä, säm ja tror, att dä ha vatt en körkväg. Nu ä Stickkärret odlat te åcker, å Körkbrohâlmen ä bare en kulle i åckern. Men namnet ä kvar än i da. Varggropeberget ligger på Gössbo äger nära gränsen te Vånga socken. Där ä e fyrkantiger klyfte i berget å i den ska di ha fånge varge förr. Di la lite skräp över öppninga, å så släfte di ner en lammunge. Så fick den skrike å locke varga, å då di kom ramle di ner i gropa å va fångne. Trâllegölarna ä ett par små vattensamlingar i Gössbo, å ett berg där i närheten heter Trâllgölsberget. Ja ha hört, att en gång, när nåre flicker valle djur där i närheten i skogen, så kom dä ut två trâll från berget å skrek. "Vill ni nu ha kittelvärmer kârv fänter?" Men "fântera" di sprang, för di tordes inte äte någe utå den där trâllkârven, å dä va ju inte te undre så mycke på. Gössbo by ha förr ligge söder ut på den högre upp liggenes kullen "Sann", sâm dä nu kalles. Ändå längre bârt i tin ha dä bott mänsker ve Källfalla på dä di kaller för Raffelemon, men dä ä ju inte gâtt te vete.
Tomtar
Jag var lagårdsförman på Stora Yxhult. Det kvittade om jag var inne eller ute, så var det något som väckte mej, när jag behövde upp. En tjur slet sej, en ko skulle kalva, då packade det i sängstammen, så att jag vaknade. Eller det knackade på dörren, så att min gumma eller jag vaknade. Det var någon tomtegubbe, som kom och väckte mej. Och en gång tyckte jag att jag såg honom bort i Mellomgårds lagård. Det var en ljus och nybyggd lagård.
Begravningsbruk
Många påstå sig före ett dödsfall ha hört, hur "någe osynlitt" ha kommit in i rummet och gått fram till sängen, där en svårt sjuk låg. Det var döden, och den sjuke var snart ej mer. Lina Persson i Hässmedstorp, Risinge socken, (70 år) säger, att i hennes ungdom såg dom en gång "e likförsel" på sjön Flaten i Risinge socken. Många sade, att de tydligt sett, "hur kara satt å rodde i bare skjortärmera i öka". Men snart därefter vart det en död i den närbelägna gården.
Svartkonstboken
Där nära Motala bodde dä me en, sâm hette Lövgren sâm han mä kunne trâlle. Di sa, att han ha stule svartkânstboka för Mari en gång, när di va ihop å söp hos Mari. Den där Lövgren va ja hos en gång, å han ge mej ett sârts vitt pulver, sâm ja skulle ge hästa, sâm bonnen ja tjänte hos hade, för då skulle di hålle sej fete å granne. Å dä ga ja dâm förstås, å nog va mina häste di fägerste nånn kunne få si i traktera. Men dä kom sâj nog utå, att ja styrde bra mä mina häste å va rädder âm dâm, för inte tror ja, att pulvret gjorde når nytte. Men dä kom ut i bygda, att ja kunne trâlle å göre häste granne eller fule, ättersom ja ville, så jag fick bra månge supe utå bönnre, för att ja inte skulle förtrâlle deras häste. Var gång nånn såg mäj gå lediger, så bjöhan in mäj på bå kânjak å brännvin, å ja höll go min.