Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gång ja skulle lägga å åt Byle marken, de va på vintern i skymninga. Å när ja kom in i skogen, så hörde ja, hur de rassla i buska. Ja trodde, de va någen annan, som va på väg te marken, som ja kunne få sällskap mä. Så ja stanna å vänta. Men då kom de fram ett stort svart djur, som en storer hunn, å följde ätter mej. Då gick ja igen, men ja hörde, hur de trassla å socka ätter mej. Ä ja hadde e kröcka mä mej i hanna. Å de där de socka å gick ätter mej hele vägen, å te slut så va de alldeles inpå mej, så ja tyckte, de börja på å bli lite otäckt. Så när ja hörde, att de va tätt bakom mej, då vände ja mej om å slängde te mä kröcka å skrek: »Va ä du för en, som springer ätter mej?» Men då satte han sej, så där som han skulle tatt sats å velat flyga på mej, å öga lyste som ällkol på'n. Men sen lät han bli å följa ätter mej, men ja ä säker på, att hadde ja gått ett par steg te å inte vänt mej om, så hadde han flugi på mej. Sen kom de en skjuss åkande om mej, å di skulle också te marken, å då frågte ja, om di inte hadde sitt någe. De hadde di inte gjort, men hästen hadde vurti så skrämder, så han tordes knappt gå förbi. Ja vet inte, va de där kunne vara för ett djur. Han såg ut som en hunn, men va de en hunn, så va han rent omåttlier, så storer va han.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va e piga, när ja va mycke liten, som tjänte ve Regnaholm. Å henne trodde di va mä barn, men så vart de allri någe å. Å en gång, när min svåger kom åkanes, så kom de en stor hare å sprang tvärs över vägen å sprang in i ormbunka. Men svåger han gick å raka te där i ormbunka, å då kom haren ut igen, å han va storer som en oxe. Ja, de ä dagsens sanning de! Å sen va de som stora vita skynken hadde fari i lufta, å oxa di vart så förskrämda, så di kom ingenstans, utan svåger han måste spänna ifrå å stanna där över natta. Men de trodde di, att de va mylingen ätter ungen, som piga hadde gjort å mä.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Här ute i Ålsjön där ä de en bergudde, där ve Regnaholm. Å de talte far min om, att när han va pöjke, så va han ute mä far sin ve ett kärr, som ä där, å skulle skjuta änner. Han hadde ingen hunn, utan pöjken fick gå opp å driva ner ännera. Men då fick far hans si, hur de kom en stor orm ätter pöjken, å han kröp så fort å satte opp huvet, å ben hadde han visst mä. »Skynda dej på», skrek han åt pöjken; »du har en stor orm ätter dej!» Men ormen han va så tätt inpå pöjken å skulle ta'en, så farfar skrek åt'en: »Spring åt sida!» Å de gjorde han, å i desamma sköt farfar ormen. Å hela kärre vart fullt å blo, så stor va han. Å alltsen dess så har di kallat de där berge Drakensberg.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Far å ja va ute på ällfiske, de va andre böndasnatta, å då hörde vi, hur de skrek alldeles förskräcklit i skogen ve sjön. Klocka kunne fälle vara så där mella ett å två. Sen andre möra så sa far te mej: »De där som du hörde skrika härom natta, de va 'skelnegasten' de». Å de va precis som e mänska hadde skriket.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va i e äng här mella körka å prästegårn, där sa di att de va såna där mylinga som hölls å skrek.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va när ja tjänte i Borensberg. Ja skulle skjussa te Motala en kväll. Å när ja kom mitt emellan Hållingstorp å Krissbergs körka, så mötte ja en likprocess. De va la mella elva å tölv på kvällen. Å ja vart mäst lite kuslier, för anfäkta mej, va de inte så ällen rök ätter'et, så fort körde di.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Di där mylinga, dom va di rädde för. De va två dränga, som lå ute i skogen. Då kom de en sån där myling å dro i dom å så sa han: »En korter å en långer, men ja ska gå. ätter mi näbbyx å jämna å dom». Men då va de dom, som to te fötters. Men ja har ju inte sitt nåra.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en skomakare, som kom på ett ställe å gjorde skor. Å så skulle han ligga där. »Ja, vi har ett rum», sa di, »men där kan ingen ligga». — »Jo, ja kan allt ligga där», sa skomakarn. Men på natta så öppnades de e golvtilja, å så kom de opp en myling. Å han gick fram te reskapa å rörde i dom. »Du bränner dej», skrek skomakarn te honom. Då gick han dän, men sen kom han fram å dansa mä skomakarn, så han vart mäst fördärvader. »Vill du si, var ja bor», sa han sen te skomakarn. Å så to han opp golvtilja, å då sto de e bytta där. »Inte får du rum där», sa skomakarn. »Jo, vänt, ska du få si», sa mylingen å kröp ner i bytta, å han fick lov te vika sej dubbel för te komma ner. »Men locket går inte på», sa skomakarn. » Joo, du, de gör de allt», sa mylingen. Då la skomakarn över locket å satte sin syl i hålet, å sen kunne mylingen inte komma ut förståss. Då skrek han: »Bena ä lång, å bytta ä trång, om ja komme opp, skulle ja dansa mä skomakarn än en gång», sa han.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Frua i Boka hadde gjort å mä en barnunge, å då skulle Nils Petter skjussa mora te körrgårn. Ho hadde kista i knät. Å då kom de en tocken där myling å följde ätter. Å hästen han språng, så de va så de, men han va jämbredd mä dom ändå.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gård, som hette Månehult, där hadde di skomakare. Å när di hadde lagt sej, så kom de opp en sån där myling å dansa å sjöng: »Hult, skrult! Här dansar fars förste doterson i Månehult. Hult, skrult! Du sular sko å du tjänar ho i Månehult. Bytta ä trång, å bena ä lång; femtan år har ja vatt i'na».
Spöken och syner, gastar och gengångare
Å en gång hörde ja säjas, att de va tre mylinga, som sjöng: »Föråt dansar Sockerpelle å ätter Näverstrut. Bror han sitter i bytta å slipper inte ut».
Spöken och syner, gastar och gengångare
Här nere om Hölketorp hadde di mylinga. Då va de en dräng, som kröp opp i e gran mä e klubba, för mylingar di hölls å slogs där nere. Ä han la te den ene mylingen mä klubba. Då sa den ene: »Smått duggeregn de gör inget grann». Men då sa den annre: »Usch, de ä stora droppa iblann».