Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Hästar och trollkunniga kuskar
Om jag kände kusken Karlsson? Jo, det vill jag lova. Han var mycket äldre än jag, och han var en karl som kunde sina saker ordentligt. Jag undrar förresten, om han inte kunde trolla. Nej, jag undrar inte alls, för trolla kunde han, och det är säkert ändå. Vi träffades en dag i Linköping. När Karlsson skulle åka hem, frågade han, om jag ville åka en tur med honom genom stan. Jag följde med, och rätt som det var föreslog han, att vi skulle gå upp på Druvan. Karlsson stannade mittför Druvan, och där ställde han hästarna utan att binda dem. — Nej, men inte kan du ställa hästarna här, sa jag. Här står de inte kvar, och så får du snart polisen på dej. — Var inte rädd du, svarade Karlsson, di rör sej inte ur fläcken. Vi gick in och beställde förtäring, och vi hade inte suttit länge, förrän vi fick se en polis ute hos hästarna. Men. Karlsson var lugn. - Jaha, javisst ja, dä kan fäll ingen hjälpe då. Vi åt färdigt och gick ut. Hos hästarna stod polisen kvar. — Vet ni, vem som har ställt hästarna här? Karlsson hade naturligtvis ingen aning om vem som kunde ha varit så vårdslös. — Ja, vi måste ta hand om dom, menade polisen, men de rör sej inte ur fläcken. — Dä va fäll ena besynnerlie häste, sa Karlsson, och som han sa det, satte han sej upp i skrindan. Hästarna satte iväg Nygatan uppför och jag har aldrig i mitt liv sett en sån fart. Nästan lika kvickt la ja åv åt mitt håll, för ellers hade jag väl fått för delaktighet. Men vad Karlsson hade gjort med hästarna, det vet inte jag. Något måste det ha varit. När förvaltare Heijl bodde i Hycklinge, var han i Kisa en gång. När han skulle åka hem, låg Karlsson och sov i stallet. Förvaltaren sa åt hållkarlen att spänna för hästarna, och så åkte han utan Karlsson åt Hycklinge till. Om en stund väckte hållkarlen Karlsson och talade om, att Heijl hade åkt. — Nu ä dä ja som ska ha skjuss, kommenderade Karlsson, och så bar det snart iväg. Borta i en backe vid Rothult stod Heijl med hästar och vagn, men hästarna stod still. Det var omöjligt att få dom ur fläcken. Karlsson tog tömmarna och hoppade upp på kuskbocken, och ögonblickligen satte hästarna iväg med god fart. Vad kunde det bero på? Ja, säg det!
När trollen kastade Svinstads kyrkklocka i sjön
Förr bodde troll i en del berg i Svinstad, Lex. i Tjuvbergen. Ribhantorpbergen, Smedberget och Glasberget. På sina håll bodde också jättar i berghålor. När Svinstads kyrka hade fått sin klocka, var sockenborna glada över kyrkan och klockan, men jättarna och trollen var arga. Jätten Ler i Glasberget blev grym till sinnes, när han fick höra pinglandet från "den svarta och den vita skällko", som stod däruppe på backen. Han slungade iväg ett klippstycke för att krossa "kon", men stycket föll ner vid Erikstad långt bortom kyrkan. — Ja träffte dej inte, men ja feck dej te å tige ändå, sa jätten. Och så gick han in i sin håla och somnade. Trollen kom överens om att kasta klockan i sjön. De bar ner henne till stranden en natt och kastade ut henne ett stycke i sjön. Men då ville det sig så, att en dräng som hade varit ute på senheten fick höra ett klingande ljud. Kläppen slog mot klockans kant. Drängen tittade uppåt och fick se klockan singla iväg över vattnet. Trollen såg han inte, för de var osynliga för människor. Drängen förstod, hur det hängde ihop. Han sprang till prästgården och väckte prästen. Sedan sprang han hem och väckte sin husbonde. Men ingendera trodde honom. De trodde snarare, att han hade blivit tokig. Husbonden befallde honom att gå och lägga sig. Drängen brydde sig inte om, vad de båda tyckte och sade. Han gick till kyrkans tillsyningsman, som inte heller trodde honom. Till slut kom de överens om att göra sällskap till kyrkan för att se, vem som hade rätt. I klockstapeln fanns ingen klocka. Båda gick till prästen men då vart det annat av. Det vart bråttom med att båda upp folk att försöka ta upp klockan. Snart tågade drängen iväg till stranden med ett lag bärgningsfolk. När karlarna höll på att göra sig i ordning att sjösätta ett par båtar, kom en gammal gumma stultande över Mälängen. — Va har I för er för nåt här, frågade gumman. — Jo, sir I mor, i natt ha tralla vatt å stuli våran körkklöcke å kaste 'na i sjön. Å nu ska vi allt ta öpp 'na igen, å ja vet var ho ligger, för ja så, när di kaste i 'na. — Jaså, sa gumman, men då ska ja ge er ett gött rå. När I ha fått öpp kläcka på stranna, så får I inte säje ett ol eller skratte, va I än får si eller höre, för gör I inte som ja ha sagt, så far klocka tebakers i sjön, å I får allri si 'na mer. När gumman hade sagt detta, var hon som uppslukad av jorden. Karlarna gjorde, som gumman hade sagt. De fann snart klockan. Just som de skulle ta klockan ur en av båtarna och lägga upp henne på stranden, kom en halt höna linkande över ängen. — Skjuss mej, skjuss mej hem, gnällde hönan. Karlarna stirrade på henne, men ingen sade ett ord. Men när de var i färd med att hiva upp klockan på ett åkdon, kom en skata som stretade och drog på ett timmerlass. — Te stan ja, te stan ja, tjä tjä tjä, skrattade skatan. Men då var det en av karlarna som inte kunde tiga. — Du, din usling går te stan, du, sade han. Som han sade det, slog han armarna om klockan, men i samma ögonblick for klockan långt ut i sjön och försvann med karlen i en vik bakom en bergås, och där ligger hon än i dag. Viken fick sedan heta Klockviken, och så heter den än. Det sägs att vattnet i Klockviken inte är djupare, än att klockan för ett par hundra år sedan var synlig, när vädret var lugnt och klart. Många har försökt ta upp klockan, men ingen har lyckats.
Häxeri och kloka
De va en gubbe, Pelle i ina i Åbysockna, som trodde han kunne trolla å kunne mä allt möjlit. Han laga ihop klot å gav dom åt krittera. De va e flicka, som kom frå Visingsö, som kom å fråga'en, hur ho skulle bära sej te för å få väven färdi. » Ja», sa han, »då ska du inte väva på'n annat än om torsdasmörna, innan sola har gått opp, å när du kastar skytteln, så ska du kasta'n annsyls tre torsdasmörna. Men de va lä inte hela ärnet», sa han. »Nää», sa ho, »de va allt nåt annat mä», sa ho. »De va lä fästman», sa han. »Jaa, de va de lä allt», sa ho. »Joo, de går nog bra, du får'en allt», sa han. Ja, sen om hösta så kom ho te gubben, å då va ho gifter, å då hadde ho mä sej en ylleschal å gav gumma, för de hadde gått så bra mä fästman å väven.
Folkmedicin
Det fanns en gubbe i Smedsby, Motala, som kallades Hjulormen. Han läste bort ormbett och trollade bort vårtor. Vid Ängesby bodde gubben Rickard, och han ansågs vara styv att trolla. När jag var barn, fick jag en förskräcklig värk i vänstra smalbenet och högra stortån. Det var trollskott, så sant som aldrig det. Båda gubbarna kom hem och skulle ta bort värken. De satte sig att mumla trollramsor, och så kom de överens om att jag skulle koppas också. De koppade mig, men varken koppning eller trollramsor hjälpte. I nio veckor låg jag hemma med en förskräcklig benröta. Då var det ingen annan råd än att åka till Niklas i Lid. Där låg jag en tid, och mor Niklas, rättare sagt mor Augusta, tog bort en massa benskärvor. Men det var för långt gånget, och jag kom nog också för snart ifrån. Lid. Bättre vart jag men aldrig riktigt bra. Det var en ständig ström av folk som åkte till Niklas, ungefär som när folk förr i tiden åkte till Medevi. Det var benbrott, bensår, köttsår och mycket annat. Medan jag låg där, kom bl.a. en student från Askersund, som hade fått en otäck massa glasskärvor i en arm. Niklas skar och tog ut varenda skärva. Jag hade i alla fall stor nytta av min vistelse hos Niklas. Jag vart så mycket bättre, att jag kunde börja arbeta. Men flera år efteråt kom jag till "Kagadoktorn" Englund. — Du stackars flicka, du har haft mycke ont i din dar, sa Englund. Du har fluss i din kropp, å dä fastän då har runtiet åv dej så mycke. Men du ska köpe blyplåster te å lägge på, å dii ska du köpe på Skänninge apetek. Å så ska du ta in feskleverolje, så ska du si, att dä sluter å rinne. Jag lydde rådet, och det dröjde heller inte länge förrän bensåret hade slutat att rinna. — Men var det inget som fattades i kroppen, vitaminer t.ex., framkastar intervjuaren. Nej, vad skulle det vara? Inte går väl folk omkring med fiskleverolja i kroppen. Nej, bensåret hade jag fått på annat sätt, och på vilket sätt, det ska jag tala om. Si, jag har mina åsikter, och dem tar ingen ifrån mig. Så nog vet jag, varför stortån värkte bort. Det var trollskott, så sant som jag sitter här. Vem som satte på mig trollskott, det vet bara vår Herre. Men om det inte hade varit trollskott, vem kan då förklara, hur det kunde svida till i vänstra smalbenet och högra stortån på en gång? Fast det lönar sig inte att tala om sånt där, för folk tror jämnt ingenting.
Ljungby horn
Riddaren red genom grönan lund sin kärestas boning att nå. Då fick han se uti samma stund en skogsjungfru framför sig stå. Och skogsfrun sig böjde till borgkällans rand, vars vågor de flöto av mjöd, å räckte åt riddarn sin snövita hand, ett gyllene horn honom bjöd. »Kom, ungersven, ned och trå dansen med mig», så skallade trollpackans ljud, »så skall jag förära som mastlön(?) åt dig både spira å krona å land.» »Ej kan du mig locka», var riddarens svar, »nej, lämna mig endast i ro. Den bästa och ädlaste rikdom jag har, då jag äger min kärestas tro.» Och riddaren hastliga gullhornet tog. »Fort undan, du ledaste troll!» Och sedan till henne med järnhandsken slog, och gångaren flög åt sitt håll. »Fly, niding, dig följer bå jämmer och ve», så skallade trollpackans ljud. »Du skall ej en kommande morgon få se, och aldrig omfamna din brud.» Och tolvslaget dånar från Ljungby torn, och gångaren skente så fort över ängar och gärdslar, åkrarnas korn, och störtar vid borggårdens port. Och salarna döna av harpornas ljud, och bruden hon väntar så skön. Och så uti eldsdräkt står Ljungby slott, beklagande riddarens död.
Bösskämning
Nej, kom aldrig och påstå, att det är slut med skrocket! Det är bara så, att folk inte vill låtsas om, att de tror på det. Man behöver inte gå långt för att hitta folk som tror på bösskämning och annat trolleri. Det finns 40-åringar som är lika vidskepliga, som deras föräldrar var. När jag tjänstgjorde nånstans i norra Östergötland, skulle jag gå ut och jaga tillsammans med en ortsbo. Jag visste, att han trodde på bösskämning och mycket annat. Han hade en enkelbössa men ingen ammunition, och därför lovade jag, att han skulle få patroner av mig. Men först tog jag ut haglen, och sedan stukade jag patronerna, så att ingen kunde ana, att jag hade gjort något fuffens med dem. Innan vi gick till skogen, hälsade vi först på hos en granne som var släkt med min jaktkamrat. På gårdsplanen gick en tupp och spatserade. - Jag köper den där tuppen, om du kan skjuta honom, sa jag. - Ja, men det vore ju skada på tuppen, invände kamraten. - Du kan i alla fall inte skjuta honom, retades jag. Då vart han mån om att visa, hur styv skytt han var. Han sköt. Tuppen hoppade till och sprang sin väg. Skytten laddade om, tog stöd mot en äpplegren och sköt igen på bara 20 meters håll. Samma resultat. Han var alldeles vit i ansiktet efter andra skottet. — Mycke har ja trott om dej, sa han, men maken har ja aldrig trott. Ja såg ju, hur fjära rök åv tuppen. Var säker på att den där, han tror än i dag, att jag kan trolla!
Jättar och troll
En annan gång berätta far, att hans mor, mi farmor vill säja, satt å sydde lakan utför stuva. Å ho hadde saxen å sydona hos sej förståss. De börja å sticka opp åskemoln, å åska mullra lite grann också. Då kom de e gumma på vägen. Ho så ut som e vanli mänska, men när ho kom fram te farmor, så skrek ho: »Ta unna tvestjärta, ta unna tvestjärta!» De va saxa ho mente förståss, för si de va stål, de. Men farmor ho lät allt saxa ligga, så kärnga kunne inte komma in. Å rätt va de va, så kom de en blixt, å åska slo ner. Å kärnga ho försvann precis, de va inte annat än lite slem kvar på vägen ätter'na. Si, de ä ju så, att åska slår ihjäl sånt där otyg. Vår Herre har åska te sitt vapen mot Satans anhang.
Troll och jättar
De va en jätte, som sto på Grännaberget å skulle hoppa över te Västergötlann. Men så hadde jätten en hustra mä, å ho kunne inte hoppa så långt. Då to jätten å la ut e törva i sjön, å de vart Visingsö.
Troll och jättar
De ä en storer sten, som ligger nära Åby körka, å den sa di, att den va kastader utå en jätte ifrå Omberg. Si, han ville krossa körka förståss.
Jättar och troll
Troll de har de då funnets förr här i Nordsjö i Krissbergs socken. De va en patron på Nordsjö, som hette Malmkvist. Han åkte te Motala en lördaskväll å to vägen åt Karlströms bruk. Å då när han kom te Trottebacken, så kom de e kärng å ställde sej bakpå. Å hästen han börjte å knäa sej å kunne knappt dra. Å så hadde han en kusk, å han kom te vänna sej om å fick si'na, å ällen lyste ur ögona på'na. »Jösses Guss son!» skrek han te. »Va, ä du rädder, Anners?» sa patron. Sen gick ho å vangen å ställde sej mitt i vägen framför hästa. »Var vänli å släpp oss fram», sa patron. Ja, då gick ho dän, men sen när di korn te Skäggebacken, då hoppa ho på igen, å sen gick ho å ställde sej framför hästa igen. »Var ä du hemma?» sa patron te'na. »I sockna», sa ho. »Var där då?» sa patron. »På ägera», sa ho. »Ja, var då vänli å släpp oss fram», sa patron. Å då gick ho sin väg förståss.
Jättar och troll
I Motala-socken där ä de ett berg, di kaller för Hoberget, å där bodde de e trollkärng. Ho brukte gå ner te e gumma, som hette Kari i Säter, å en da när ho va därnere, så satt Kari å lyska'na, för de tyckte ho om. Då börja åska på å mullra. »Va va de», sa kärnga. »Di bara åkte över brona», sa Kari. Sen to Kari å skar å bältet, som kärnga hadde nyckla i. Å rätt va de va, så dundra åska te igen. »Nää, nu måste ja hem», sa kärnga å la i väg bortåt berget. Men då hadde ho inte nyckla mä sej, så ho kunne inte komma in i berget. Å i desamma så slo åska ner å slo ihjäl'na. Å de vart bara lite slem kvar å'na.
Jättar och troll
När di byggde körka här i Regna, de va på sjuttanhundratalet, då skulle di sätta opp ringklockera. Å då va de en jätte, som ville slå å torne för dom. Han sto ve Göntorp å kasta en sten, men den kom åt fel håll å slo ner ve Mon, å där ligger han än i da.