Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va här oppe i kärra, där lå de ett par kara, som va ute i skogen å högg ve, på backen. Då kom den där målgasten å han skrek: »Här va rätt å här va orätt», sa han, å e rö mössa hadde han på huvet. Så gick han fram te dom å sa: »En kort å en långer», sa han, »men ja ska gå ätter mi pikyx å göra dom lika långa». Men då va de dom, som for opp förståss.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Där nere ve Skrätorp va förr en, som di kalla för målgasten. Ä den där han skrek så förskräcklit: »Mål rätt å mål orätt. Olläpp! Olläpp!» Å min far va ute å åkte en gång, å då skrek han så förskräcklit, å rätt va de va, så kom de som en långer ällkvast å stack opp över skogen å slo ner mitt för hästa.
Spöken och syner, gastar och gengångare
När ja va ve Skrätorp, så hadde di en målgast där. Ä han skrek så illa om kvälla. De va hos Johannes' far, å där i gården hadde di mycke sånt där. Ja såg ju allri nåt, för ja har inte vatt för tocke där; men de där skriket hörde ja ju om kvälla. De va precist som haruggla skriker, men om någen härmde de, så slog de inte fel, att han inte vart sjuk. De va e flicka där i gårn, som härmde, å ho vart så sjuker så.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Där hänna där ja ä barnfödder, där hadde di en myling. Vi lekte kurragömma, å då kröp ja opp på höskullen å gömde mej. Å då när ja låg där, så börja de å krypa opp för skullen, å så stack de opp ett litet svart huve. Men ja vart så rädder, så ja hoppa ner genom skullgluggen, så ja fick ont i bena. Si, den där mylingen han bodde unner e storer björk, som sto där strax inte.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Sånt där som di kallar för spöke, de såg ja nog också i yngre daga. Särskilt en kväll, när ja va ute å gick, så hörde ja, att de åkte ätter mej, de va på Regnaholmsvägen. Ja tänkte å öppna grinna åt dom, men di va så tätt ätter mej, så ja hann inte å öppna,' utan ja kasta mej avsides jämter grinna. Å då kom de rullanes e täckvagn, ja såg kusken, å en gubbe satt de inni vangen, å en stor svarter hunn sprang ätter, å tunga hängde så långt ur mun på'n. Men de unnerliaste va, att när den där vangen kom, så öppna sej grinna utå sej själv. Å ja lyddes ätter, om di skulle åka opp te herrgårn, men när di kom ett stycke i backen, så tystna vangsbullret, å ja hörde inge mera sen.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja ä födder ve en sjö här oppe, som heter Viflaten, å där på ett högt berg ve öster-södra sia sa mor, att ho fick se en finer herre en gång, som satt på en gullhäst å rökte på cigarr. Å mor ho påstog så säkert, att de va sanning.
Spöken och syner, gastar och gengångare
När ja va pöjke en gång, så va ja ute å gne om nättera, som pöjka jämt ä. Å då, e natt så fick ja si en kar, som kom imot mej på vägen. De va bara e grinn imella oss. Å de va en sån där hammare te lyfta opp på grinna, men grinna ho öppnades inte, utan kam han försvann. Ja tänkte, att de kunne vara Gustaf Persa i Rå. Han bruka sinka sej ve körkbyn å dricka vin, å ja tänkte, att han va fuller å hadde lagt sej i dike intill grinna. Men han fanns inte där. Då va de e körbo ve vägen, å ja tänkte han hadde gått in dit. Men ja sökte igenom vartenda pinal där i bona, men de syntes ingen te. Å när ja kom ut, så kom de en svart katt å sprang tvärs igenom gärsgården. Då tyckte ja, att de va lite konstit. De va månljust, så ja kunne då se så tydlit, hur de kom en kar på andra sida grinna.
Spöken och syner, gastar och gengångare
En gång så såg ja en kar, som gick på vattnet. De va här oppe i Sanntorpa Ålsjö,' där de allri ä annat än krant" å tocke där. Han va som en vanli kar, men han hadde nån lång, tunn rock; annars hadde han inga kläder på sej. Å händerna höll han så här, över huvet. Å rätt va de va, så va han försvunnen. De va, när ja va pöjke, de där. Vi va flera styckna, som såg'en; men vi vart rädda, så vi la å hem, å sprang ifrå fisken, vi hadde fått.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja begagna mycke rever på den tiden, å ja va sta å leta mask på körkbacken e natt. Då fick ja si två långa, vitklädda fruntimmer inne på körrgården. Men sen tordes ja aldri gå dit å leta mask mer.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Två kara såg far min en gång. De va en kväll, far å mor skulle gå hem. Å då fick far si ett par kara, som kom imot dom. Men mor såg dom inte. »Ser du dom inte?» sa far. Å sen, när di va alldeles inpå, då sa han åt'na: »Nu måtte du fälle si dom?» Men ho såg dom inte, utan han va tvungen te ta'na i armen å dra henne åt sidan, annars hadde ho gått rakt på dom.
Spöken och syner, gastar och gengångare
En gång skulle han fara åt ett julkalas å skulle ta vägen över sjön. Ä far va riktit snäller te gå på skrisko. Då fick han si ett par kara ute på sjön. Han tänkte, han skulle si ätter, va de va för andra, å åkte ätter dom. Men tänk, han åkte de värsta han kunne, men di höll sin samma mön."" Ä far tyckte, de va besynnerlit. Men så, när di kom bortåt Regnaholin till, så försvann di, å sen gav de te ett skrik i skogen runt ikring sjön.
Spöken och syner, gastar och gengångare
I vallgata här hemma ve gårn, där såg ja en kar en gång, som gick där. Ja hadde aldri sitt'en förr. Men rätt va de va, så va han försvunnen. Så de va nog ingen rikti kar de, inte.