Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Vid Krontorp i Visnum restes majstång var midsommar. En stor stång kläddes med löv ända opp, så var det en tvärarm opptill, o på denna hängde kransar.
Skogsrå
Skogsrå de har di sitt nåra styckna här. För di sa, att de va en gubbe i Svarttjärn å e kärng i Hvittjärn. De va en gubbe där, som hadde en korgmakare hos sej. Di kallte'en Sumpe-Jon. Å di gick sta te Svarttjärn å skulle meta. Men när di kom dit, så gick körggubben opp i skogen i stället å högg vide te körga. Då när Sumpe-Jon sto där på ena sia, så fick han si körggubben stå på ara sia å håva opp fisk, så de va alldeles för-skräcklit. Å han skulle gå över te'n, men när han kom dit, så va körggubben borta, å när han titta opp, så sto han på ara sia sjön. Å rätt va de va, så to han å kasta sej på huvet i sjön å va försvunnen. Då försto Sumpe-Jon, va de va för en. De va inte körgmakarn han hadde sitt, för han va oppe i skogen, utan de va allt den annre de.
Sjörå och näck
Ve Lyrn, där vet ja, att di såg bå djur å människer ute på sjön. De va e flicka en gång, som va ute å rodde ensam, men di som sto på strann, di såg, att ho hadde ett fruntimmer hos sej i båten; men de hadde ho inte förståss. Men de där skulle di inte talt om för'na, för sen vart ho sjuker, flicka, så de va alldeles förskräcklit. Å iblann såg di hunna, som satt i båten.
Sjörå och näck
Markus va illa kummen för tocke där en gång han va sta åt Stor-Troen å skulle pulsa. Å då när di hadde lagt ut näta, så börja de å dåna rätt över sjön, alldeles som om di hadde kört mä en karet över sjön. Ä han vart rädder å la å hem.
Sjörå och näck
De va en gubbe, som hette Hellerstedt. Han va så redier te ljuga, den där. En gång berätta han, att han va ute å ljustra på Emtern, å rätt va de va, så fick han si e gädda alldeles inte ökestocken. Å ho va stor som en heler timmerstock, sa han. »Ska ja törs hugga te'na», tänkte Hellerstedt. »Ja ska la försöka.» »Å ja högg te», sa han, »men i desamma så skrek gädda: »De ä inte värt, de ä inte värt», sa ho. Ä sen satte ho iväg, så ho hölt på å kantra ökestocka. Å de börja å skrika runt ikring hele sjön: »De ä inte värt, de ä inte värt, de ä inte värt», skrek de.
Sjörå och näck
Förr i tiden så trodde di, att di kunne lära sej spela utå Näcken. Då skulle di gå ner te en bäck tre torsdaskvällar i ra å sätta sej under en bro. Å så skulle di ha fiolen mä sej förståss. Å den tredje torsdaskvällen då kom Näcken å lärde dom spela. I lön skulle di ge Näcken en svart katt, som inte hadde ett vitt hår på kroppen. Men, de va ju svårt te få tag i såna där katter, så de hände nog, att di bruka lura Näcken å sota vitfläckia katter, så di vart svarta. Så skulle di gå ner te brona mä den där katten torsdaskvällen ätteråt å ha'en bunnen i ett snöre ve bältet. Men då va de bäst te ta en ullgarnståt, som gick lätt te slita å, för annars kunne de hända, att kam följde mä ner i vattnet, när Näcken slet te sej katten.
Sjörå och näck
De va en nere ve Rönninge, som hette Mixus, han hadde lärt te spela utå Näcken.
Hinnsjakten
Här opp i Brötfall där har di sitt Hinnsjakta. De va en gubbe, som to sej för å gå ut å skjuta om söndaga. Å en gång när han va ute en söndasmöra, så fick han höra, hur de small flera skött i skogen. Å han förstog, att de va nåt galet, å la å hemåt. Å när han kom opp på lannsvägen, så kom de två å re om'en, å di hadde som ett fruntimmer imella sej, å blogen rann om'na, så de va förskräcklit. Men han gick aldri ut mer å sköt om söndaga.
Hinnsjakten
Å så va de en annan kar, som va ute i skogen. Å då mötte han e, ho såg ut som e mänska, sa han, men ho hadde inga bröst, å ho flåsa så de va förskräcklit. Så sa ho te'n: »Om de kommer nåra kara å frågar ätter mej, så. säj inte att I har sitt mej!» Å sen mötte han ett par kara, å di frågte ätter'na, men han vart rädd, så han tordes inte annat än tala sanning. Å om en stunn så small de ett skött, å sen kom di ridandes å hadde henne emella sej, å blogen rann om'na. De va visst en långfredasmöra, tror ja.
Hinnsjakten
Hinnsjakta, den har ja en fabror, som har sitt. Han va bonne å bodde imella Linköping å Mjölby. Å han va ute mä ett lass spannmål å körde genom skogen. Då fick han si ett fruntimmer, som kom gnianes, å ho hadde så långa bröst, så ho hadde kastat dom över axla så. här. Å en stunn ätteråt så kom de två stycken hunna, å sen två ryttare, som re te bress. Ä di frågte honom, om han hadde sett te nån hinna. Men han svor te å sa: »De talar ja inte om för er, hocket ja har gjort». Men sen hörde han, att de small ett skott, å sen kom di å re om'en, å då hadde di de där fruntimret hängane imella sej. Men den ene å dom han viska i örat på bonnen: »Kyss fitta, kyss fitta!» Si, de va för han hadde svuri te åt dom, förståss.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en skomakare, som kom på ett ställe å gjorde skor. Å så skulle han ligga där. »Ja, vi har ett rum», sa di, »men där kan ingen ligga». — »Jo, ja kan allt ligga där», sa skomakarn. Men på natta så öppnades de e golvtilja, å så kom de opp en myling. Å han gick fram te reskapa å rörde i dom. »Du bränner dej», skrek skomakarn te honom. Då gick han dän, men sen kom han fram å dansa mä skomakarn, så han vart mäst fördärvader. »Vill du si, var ja bor», sa han sen te skomakarn. Å så to han opp golvtilja, å då sto de e bytta där. »Inte får du rum där», sa skomakarn. »Jo, vänt, ska du få si», sa mylingen å kröp ner i bytta, å han fick lov te vika sej dubbel för te komma ner. »Men locket går inte på», sa skomakarn. » Joo, du, de gör de allt», sa mylingen. Då la skomakarn över locket å satte sin syl i hålet, å sen kunne mylingen inte komma ut förståss. Då skrek han: »Bena ä lång, å bytta ä trång, om ja komme opp, skulle ja dansa mä skomakarn än en gång», sa han.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Frua i Boka hadde gjort å mä en barnunge, å då skulle Nils Petter skjussa mora te körrgårn. Ho hadde kista i knät. Å då kom de en tocken där myling å följde ätter. Å hästen han språng, så de va så de, men han va jämbredd mä dom ändå.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gård, som hette Månehult, där hadde di skomakare. Å när di hadde lagt sej, så kom de opp en sån där myling å dansa å sjöng: »Hult, skrult! Här dansar fars förste doterson i Månehult. Hult, skrult! Du sular sko å du tjänar ho i Månehult. Bytta ä trång, å bena ä lång; femtan år har ja vatt i'na».