Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Häxeri och kloka
När ja va pojke, så hadde ja så svårt te hålla tätt, utan ja lå å pissa i sänga om nättera. Då sa mor mi te mej, att ja skulle gå ut å pissa i e grav, som di höll på å gräva på körrgårn. De skulle ja göra ve minatt, å då skulle de bli bra.
Häxeri och kloka
När far min skulle begravs, då va de ett grannfolk, som kom hem te oss. Gubben han söp så förskräcklit, å så hadde di e doter, som pissa i sänga om nättera. A då kom gumma ut te mej i farstun å hadde två flasker mä sej, å ba: »Käre Johan, får vi lägga ner di här flaskera i kista hos far? För du vet, att gubben super så dant, å Stina pissar i sänga». — »Jaa», svarte ja, »de går la för sej». Si, då hadde ho brännvin i den ena flaska å piss i den andra.
Häxeri och kloka
Förr om jula så kunne di dricka glögg, så de brann blå låga i halsen på dom. De va en dräng, som lå fuller på golve, å de slo opp e ällslåga ur mun på'n. Men då va de e kärng, som gick sta å släckte't på de sättet, att ho pinka i mun på'n, annars trodde di, att han hadde dött utå't. Men pinken den va nog bättre te släcka mä än vatten, för' den va ju bemängd mä salt.
Häxeri och kloka
De va en som hette Lars Brums, å han skämde hästa för Kolsta kusk en gång. Kolsta de ligger bortåt Norrköpingshållet de. Men tänk, kusken han laga, så att Lars Brums fick aldri ligga om nättera mer. För så fort di andre somna, så måste han opp å sätta sej ve spiseln. De va omöjlit för'en te kunna söva om nättera.
Häxeri och kloka
Ja va neråt Regna en gång, åt körkebyn. A. då fick ja hästa skämda. Tänk, så fort di kom ur selen, så ville di bara kasta ikull sej. Å när ja åkte hem, så va de knappt ja kunne få dom te gå för vangen. Di gick precis steg för steg, kan ja säja. När ja kom hem hit, så va la klocka fyra, å ho va ett, när ja åkte från Regna, å de ä en mil bara. Så fort ja hadde tatt sela å hästa, så kasta di sej på backen. Men far han frågte, va de va för andra ve Regna. »Ja, de va många», sa ja. »De va en ifrå Mark också.» — »Ja, då vet ja va som har tatt ve hästa», sa han. Si, de va en bonne i Västra Mark, han hette Ol Nilsa, den där, å han va svårer te skämma bästa för folk.
Skrock och vidskepelse
Å när di sålde kritter, så skulle di ta utå löen ett par hår, för då skulle inte hälen gå bort ifrå gårn.
Skrock och vidskepelse
När di gick te varara å köpte mjölk, då skulle di ta ett ällglö ur spiseln, för om di skulle spilla någe utå mjölka på vägen, så skulle varga kunna komma å få slag ätter kona, som mjölka va utå.
Skrock och vidskepelse
Förr i väla så la di ner ost å brö å brännvin i kista hos di döe.
Skrock och vidskepelse
De va e gumma, när hennes gubbe hadde dött, så to ho å plocka ihop sticker å smörja i e panna, å tände på å ställde unner kista, å så läste ho någe. Si, då skulle ho vara säker på, att han inte skulle komma igen.
Skrock och vidskepelse
Gumma i Klöv ho sa, när hennes gubbe va döer: »Nu har ja lagt ner hake å märla te'en i kista, så nu kan ja vara lugn för, att han inte går igen», sa ho, gummestollen.
Kyrkklockor
Timmele sockenmän försökte en gång ta upp klockan, som ligger i klockhuljen vid "Timele bro". De hade ett par tvillingstutar till hjälp, för det måste det vara. De hade fått en snara på klockan, och bestämt var att ingen fick säga ett enda ord, för då gick det inte att få upp klockan. Och så togo oxarna ett tag, och klockan var närapå uppe. Men då kom en höna förspänd en vagn med en höstack på gående på vägen och kacklade: "Klok, klok, till Stockholm ja!" "Ja, det ser du ut för!" sa' en av männen, och i det samma gick klockan åter ner i vattnet och ligger där än i dag.
Skrock och vidskepelse
När di ville ha tur på jaktas så to di å mota in en orm i bössepipa, å sen sköt di.