Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Annandag jul
Det var di som hitta på och gick ”julbockar” om julen. De klädde sig trasiga med skinn i ansiktet och på händer och fötter. Somliga var svarta i synen. Kunde komma och tigga när som helst i julen. Och de blev trakterade. Stjärngossar mins jag inte mer till än att di gick till stugorna och sjöng. Kan inte minnas om det var annandag jul eller på trettondehelgen.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Två kara såg far min en gång. De va en kväll, far å mor skulle gå hem. Å då fick far si ett par kara, som kom imot dom. Men mor såg dom inte. »Ser du dom inte?» sa far. Å sen, när di va alldeles inpå, då sa han åt'na: »Nu måtte du fälle si dom?» Men ho såg dom inte, utan han va tvungen te ta'na i armen å dra henne åt sidan, annars hadde ho gått rakt på dom.
Spöken och syner, gastar och gengångare
En gång skulle han fara åt ett julkalas å skulle ta vägen över sjön. Ä far va riktit snäller te gå på skrisko. Då fick han si ett par kara ute på sjön. Han tänkte, han skulle si ätter, va de va för andra, å åkte ätter dom. Men tänk, han åkte de värsta han kunne, men di höll sin samma mön."" Ä far tyckte, de va besynnerlit. Men så, när di kom bortåt Regnaholin till, så försvann di, å sen gav de te ett skrik i skogen runt ikring sjön.
Spöken och syner, gastar och gengångare
I vallgata här hemma ve gårn, där såg ja en kar en gång, som gick där. Ja hadde aldri sitt'en förr. Men rätt va de va, så va han försvunnen. Så de va nog ingen rikti kar de, inte.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va en gång ja skulle lägga å åt Byle marken, de va på vintern i skymninga. Å när ja kom in i skogen, så hörde ja, hur de rassla i buska. Ja trodde, de va någen annan, som va på väg te marken, som ja kunne få sällskap mä. Så ja stanna å vänta. Men då kom de fram ett stort svart djur, som en storer hunn, å följde ätter mej. Då gick ja igen, men ja hörde, hur de trassla å socka ätter mej. Ä ja hadde e kröcka mä mej i hanna. Å de där de socka å gick ätter mej hele vägen, å te slut så va de alldeles inpå mej, så ja tyckte, de börja på å bli lite otäckt. Så när ja hörde, att de va tätt bakom mej, då vände ja mej om å slängde te mä kröcka å skrek: »Va ä du för en, som springer ätter mej?» Men då satte han sej, så där som han skulle tatt sats å velat flyga på mej, å öga lyste som ällkol på'n. Men sen lät han bli å följa ätter mej, men ja ä säker på, att hadde ja gått ett par steg te å inte vänt mej om, så hadde han flugi på mej. Sen kom de en skjuss åkande om mej, å di skulle också te marken, å då frågte ja, om di inte hadde sitt någe. De hadde di inte gjort, men hästen hadde vurti så skrämder, så han tordes knappt gå förbi. Ja vet inte, va de där kunne vara för ett djur. Han såg ut som en hunn, men va de en hunn, så va han rent omåttlier, så storer va han.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va e piga, när ja va mycke liten, som tjänte ve Regnaholm. Å henne trodde di va mä barn, men så vart de allri någe å. Å en gång, när min svåger kom åkanes, så kom de en stor hare å sprang tvärs över vägen å sprang in i ormbunka. Men svåger han gick å raka te där i ormbunka, å då kom haren ut igen, å han va storer som en oxe. Ja, de ä dagsens sanning de! Å sen va de som stora vita skynken hadde fari i lufta, å oxa di vart så förskrämda, så di kom ingenstans, utan svåger han måste spänna ifrå å stanna där över natta. Men de trodde di, att de va mylingen ätter ungen, som piga hadde gjort å mä.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Här ute i Ålsjön där ä de en bergudde, där ve Regnaholm. Å de talte far min om, att när han va pöjke, så va han ute mä far sin ve ett kärr, som ä där, å skulle skjuta änner. Han hadde ingen hunn, utan pöjken fick gå opp å driva ner ännera. Men då fick far hans si, hur de kom en stor orm ätter pöjken, å han kröp så fort å satte opp huvet, å ben hadde han visst mä. »Skynda dej på», skrek han åt pöjken; »du har en stor orm ätter dej!» Men ormen han va så tätt inpå pöjken å skulle ta'en, så farfar skrek åt'en: »Spring åt sida!» Å de gjorde han, å i desamma sköt farfar ormen. Å hela kärre vart fullt å blo, så stor va han. Å alltsen dess så har di kallat de där berge Drakensberg.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Far å ja va ute på ällfiske, de va andre böndasnatta, å då hörde vi, hur de skrek alldeles förskräcklit i skogen ve sjön. Klocka kunne fälle vara så där mella ett å två. Sen andre möra så sa far te mej: »De där som du hörde skrika härom natta, de va 'skelnegasten' de». Å de va precis som e mänska hadde skriket.
Spöken och syner, gastar och gengångare
De va i e äng här mella körka å prästegårn, där sa di att de va såna där mylinga som hölls å skrek.
Rå och tomtar
Här borta i bäcken hadde di en gammal skvaltkvarn förr. De va så, att de fanns ingen mjölnare där, utan vem som kom dit fick mala själv. Å där påstog di, att de fanns rå, för iblann när di skulle mala, så stanna hjulet, å de sto inte te för dom te kunna få de i gång. Men så när di åkte därifrån, då kunne de hända, att kvarna börja å gå, utan att någen va där. De va la Näcken, som hölls där å styrde i kvarna.
Rå och tomtar
Farmor talte om, att när de va någe fel i lagårn, så sa de te. En natt så lå ho i lagårn, för di vänta, att e ko skulle kalva. Å då vakna ho ve, att de slog te i vägga, å när ho kom opp, så va kalven kummen.
Rå och tomtar
Mi mor talte om, att hennes mor bruka berätta, att gamla örgela i Tjällmo körka spelte iblann hela nättera, fast de inte va någen i körka. Di hörde'et ofta, när di gick förbi.
Rå och tomtar
Far min å vi bröder va ute å fiska på Regnasjön. Ä då vart de storm å åskevär, så vi fick lov te gå in i ett lae på öna, å där la vi oss. Far låg i mitten, å vi låg jämter väggera. Men far låg inte stilla utan flytta på sej allt emellanåt. Te slut kom han fram te mej å sa: »Vill du tocka dej lite närmre inte vägga», sa han, »så får ja rum här mä, för ja får inte ligga i fre där borta. Å sen när vi vart större, så talte han om, att de hadde vari någe som inte hadde låti'en ligga.