Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Seder och bruk
Förr i tiden brukade man väcka folket i en by med trumvirvlar om morgnarna, särskilt under slåttertiden, då det brådskade mycket med arbetet.
Seder och bruk
Vid dopet skulle man förr i tiden alltid ha 17 faddrar. Var det en gosse, som döptes, skulle det vara 9 fruntimmer och 8 karlar. Var det en flicka, 9 karlar och 8 fruntimmer.
Skrock och vidskepelse
Skytta di brukte smörja ögona mä vitlök, för då skulle di få si rågettera. Si, di ä så snälla te springa, så de va inte ofta di fick si dom förståss.
Skrock och vidskepelse
Förste gången di skulle mjölka kona, sedan ho hadde kalvat, så skulle di lägga stål i bytta, å så skulle di mjölka genom vigselringa.
Skrock och vidskepelse
Förr så kunne di trolla hem kora om kvälla. Då skulle di stoppa hö i koskälla förste gången, di släppte vall, å sen skulle kora få äta ett strå var ur skälla. Si, då skulle di komma hem ordentlit om kvälla. Å så skulle de sättas stål över å unner dörra.
Skrock och vidskepelse
När kora hadde kalvat, så skulle kara äta utå råmjölkspannkaka först, å sen skulle koa ha en bit utå pannkaka.
Häxeri och kloka
De va en gubbe, di kalla för »Tuppen», den finns de så mycke historier om. Hanses gumma hadde så ont utå svartsjuka. Ho trodde, att alla kvinnfolk va galna ätter gubben. »Men si, ja undrar inte på'et», sa ho, »för han ä då så rasande vacker!» De va särskilt e gumma, som ho va så svartsjuker på, för ho trodde, att ho, å gubben hadde möten ute i skogen. Då sa ho te gubben, att han skulle gå te e gumma, som kunne trolla, för å bli å mä den där ätterhängsna käringa. Å de gjorde gubben. Då fick han rita opp någe, som skulle föreställa ett fruntimmer, på vägga. Å sen skulle han skjuta på de där, å de gjorde han. Å gumma hans ho påsto så säkert, att sen behövde ho inte vara svartsjuker mera.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Sånt där som di kallar för spöke, de såg ja nog också i yngre daga. Särskilt en kväll, när ja va ute å gick, så hörde ja, att de åkte ätter mej, de va på Regnaholmsvägen. Ja tänkte å öppna grinna åt dom, men di va så tätt ätter mej, så ja hann inte å öppna,' utan ja kasta mej avsides jämter grinna. Å då kom de rullanes e täckvagn, ja såg kusken, å en gubbe satt de inni vangen, å en stor svarter hunn sprang ätter, å tunga hängde så långt ur mun på'n. Men de unnerliaste va, att när den där vangen kom, så öppna sej grinna utå sej själv. Å ja lyddes ätter, om di skulle åka opp te herrgårn, men när di kom ett stycke i backen, så tystna vangsbullret, å ja hörde inge mera sen.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja ä födder ve en sjö här oppe, som heter Viflaten, å där på ett högt berg ve öster-södra sia sa mor, att ho fick se en finer herre en gång, som satt på en gullhäst å rökte på cigarr. Å mor ho påstog så säkert, att de va sanning.
Spöken och syner, gastar och gengångare
När ja va pöjke en gång, så va ja ute å gne om nättera, som pöjka jämt ä. Å då, e natt så fick ja si en kar, som kom imot mej på vägen. De va bara e grinn imella oss. Å de va en sån där hammare te lyfta opp på grinna, men grinna ho öppnades inte, utan kam han försvann. Ja tänkte, att de kunne vara Gustaf Persa i Rå. Han bruka sinka sej ve körkbyn å dricka vin, å ja tänkte, att han va fuller å hadde lagt sej i dike intill grinna. Men han fanns inte där. Då va de e körbo ve vägen, å ja tänkte han hadde gått in dit. Men ja sökte igenom vartenda pinal där i bona, men de syntes ingen te. Å när ja kom ut, så kom de en svart katt å sprang tvärs igenom gärsgården. Då tyckte ja, att de va lite konstit. De va månljust, så ja kunne då se så tydlit, hur de kom en kar på andra sida grinna.
Spöken och syner, gastar och gengångare
En gång så såg ja en kar, som gick på vattnet. De va här oppe i Sanntorpa Ålsjö,' där de allri ä annat än krant" å tocke där. Han va som en vanli kar, men han hadde nån lång, tunn rock; annars hadde han inga kläder på sej. Å händerna höll han så här, över huvet. Å rätt va de va, så va han försvunnen. De va, när ja va pöjke, de där. Vi va flera styckna, som såg'en; men vi vart rädda, så vi la å hem, å sprang ifrå fisken, vi hadde fått.
Spöken och syner, gastar och gengångare
Ja begagna mycke rever på den tiden, å ja va sta å leta mask på körkbacken e natt. Då fick ja si två långa, vitklädda fruntimmer inne på körrgården. Men sen tordes ja aldri gå dit å leta mask mer.