Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trollen
Förr i världen fanns troll, vilka bodde i bergen. Trollen ha emellertid blivit ihjälslagna av åskan, så att det numera icke finns några troll kvar. I Ljungbyberg i Ljungby socken, finns en gång in i berget, som ingen människa vågat gå in i. Häri skola en del troll ha haft sin bostad.
Troll
En präst tog kyrkevin och stänkte på trollen. Han skulle förgöra trollen med mässevinet. Då talte de om hur många år de hade kvar, men aldrig hade det varit ett sånt väsen förr.
Skrock och vidskepelse
Skärtorsdasmöra då skulle di slå opp dynga på fäjsdörra, för då skulle inte trolla ta krittera, sa di.
Att stämma blod
Per i Kättsta hade rykte som trollkunnig. Mormor hade stort förtroende för honom, och hon sökte honom flera gånger. Han var fruktad av alla. När mormor var hos honom för första gången för någon annans räkning, var hon riktigt rädd. Hon berättade emellertid, att det en gång var en karl hos Per i Kättsta för att söka hjälp. När han hade fått sitt ärende uträttat, gick han utan att betala. Han gick och gick men kom inte ut ur första hagen. Till sist måste han gå tillbaks och betala. — Ja, sa Per, dä ä nog bäst att du gör dä. Sen hittar du allt vägen. Så'nt där tog folk för trolleri. Det pratades t.o.m. om att Per hade något slags förbund med den fule. Men jag tror, vad jag vill. Per var en naturbegåvning, och han kunde hypnotisera. Någon annan förklaring behövs inte. Så var det med "Trolla" också, jag menar Mantorpskärrnga, fast här gick hon mest under namn av Trolla. Jag var och hälsade på henne tre dagar, innan hon dog. När man kom till Trolla, brukade hon alltid hälsa med en svordom, och det var väl orsaken till ryktet om förbund med en viss fuling. Men jag vet att Trolla var en hjärtegod människa.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Jag kände en karl i Gogål (Godegård) som talte om, att han hade sett en liten trollgubbe utanför Svenskberget. Han visste också en del annat som han talte om. En gång kom en ryttare ridande. Vid Svenskberget stannade han, för han tyckte att det luktade så gott öl därifrån. Han bad att få smaka. En trollkona kom ut och räckte honom öl i en silverkanna. Men ryttaren fick ett stänk på handen, och där lossnade skinnet genast. Han förstod, hur det var fatt, hällde ut ölet och red sin väg med kannan. Men trollen rusade efter. När ryttaren hade kommit en bit på väg, mötte han ett troll av ett annat släkte som sa: — Rid i kors över plöjd åker! Det gjorde han, och trollen vart efter, för de måste följa fårorna, när han hade ridit i kors över dem. Kannan fick ryttaren med sig, och den skänkte han till Gogåls kyrka.
"Nissar" och "lövsiskor"
Nissar och lövsiskor är de värsta troll som finns. Nissarna är manliga troll, lövsiskorna kvinnliga, och det finns inga som gör större skada. Deras avkomma är det där gula som en kan hitta på ruttna stubbar och träd. En del kallar det bjäresmör, och det är bjäresmöret som gör största skadan. Om en har trampat i det, måste en tvätta skorna ordentligt, innan en går in i en lagård. Annars blir korna förstörda. Bjäresmöret förstör mjölken helt och hållet, om korna får den minsta lilla smula av det, antingen i fodret eller på kroppen.
Skrock och vidskepelse
De va en gubbe, när han hadde sått, så välte han ikull skäppa å öste jord på'na. Då frågte di'en, om han trolla, när han gjorde så där. »Nää, de vet ja inte», sa han.
Bonden välsignade det urspillda mjölet
Det var en bonnahustru, och vad hon hanterade, slog hon ut. Men en gång var bonden ute och plöjde vid ett berg, och då feck han höra barnongaskrik och trätor inifrån berget. Men då sa trolla åt onga: "I ska va tysta onga, för i môra ska bonnahustrun baka, och då slår hon ut mjölet, och då får vi det." Bonden han brukte svära på hustrun sin, när hon slog ut. Och när han kom hem hade hon slagit ut mjölet, när hon skulle nära in det från logen, men han bara sa: "Ja Gud välsigna't, vi får la sopa upp'et å ge't åt krettera." Hon bledde förvånader för han sa så, men den gången feck inte trolla något.
Jättar och troll
Ve Svenskberget där ska de ha vatt en ryttare, som hölt på te bli bergtajen en gång. Di kom ut ur berget å bjö'en dricka ur ett horn. Men han försto allt, va de va för dricka, han, å kasta hornet bakom sej, å sen re han sin väg de värsta han kunne. Å trolla di va ätter'en hack i häl. Men då hörde han en röst, som skrek: »Danneman, danneman! Ta över rågfåra!» Å då re han över åkra, å då kunne inte trolla följa ätter'en längre förståss; så han blidde räddader.
Drakeld och dolda skatter
Oppför Klockartorpet där hänger di ut Hällesta körkesilver. Si när gamla körka brann, så kom silvert bort. Men de ä många, som har sitt'et, när trolla lägger ut'et te vädring.
Skrock och vidskepelse
När di hadde fått barn, så hadde di en massa orninger. Då skulle di hugga in kniva över dörra å bränna krut, för att inte trolla skulle komma å byta bort dom.
Troll och jättar
De va ett troll, som bodde i Rögavel, å så va de ett troll i ett berg ve Söderköping, de minns ja inte va de hette. Å så skulle de bli bröllop, brua va från Rögavel, å brugummen va från de där berget ve Söderköping. Då tyckte folket, att de kunne vara bra te få slut på trolla i Rögavel. Å då to klockarn i Strå å gick dit mä dopevattnet. Han hadde vatt på ett barnedop. Å han ställde sej bakom dörra där i Rögavel. Å då när di gick förbi mä en ölekättel, så to han å slo i dopevattnet. Å sen när trolla hadde drucket, så vart di så dana, så di rök, ihop å slo ihjäl varandra allihop. Utom ett, å de va e gammal käring, som hadde gömt sej i bakeungen. Men då skulle klockarn si ätter, om allihop va ihjälslagna, å då hitte han kärnga. »Va i alla tider, ligger I där», sa han. »Jaa, de gör ja», sa ho, »å ja har bott här i Rögavel, mens sju ekeskoga har vuxet opp å rottnet ner», sa ho, »men allri har ja vatt mä om ett sånt liv». — » Ja, har I levt så länge», sa klockarn, »så kan I allt va teress å dö», sa han, å så to han å sköt ihjäl'na.
Sägner om kyrkbyggen
I Kristberg finns en märklig sten vid rättöversvägen från Olivehult till Kvarnkärr. Den heter Hälleberga kyrka. Det sägs att stenen är en kyrka som byggdes upp någonstans men flyttades av trollen långt upp i skogen. Där förvandlades kyrkan till sten. Den är ett flyttblock, så stort att ingen kan komma upp på det utan stege.