Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Folksed
För en 60 – 70 år sedan var den årliga marknaden i Strömsund i Arnäs den enda folkförlustelse man kände till. Brännvin fanns, för det hade med hemifrån. Men någon annan marknadsgästning var det skralt med. Man kunde (och brukade) köpa en jumfru sirap av handlanden och några skorpor av en kakekäring och så doppa skorporna i sirapen och äta. Det var då höjden av njut- ning. Och det var också det enda en förälskad pojke kunde bjuda sin ungdomsflicka på, ifall han samman- träffade med henne där på marknaden.
Linberedning
När linet på hösten togs upp, grep man om så många strån, som man på en gång kunde hålla i handen och surrade ett par linstjälkar omkring. En sådan liten bunt kallades en hälla (####). Flera sådana hällor buntades sedan samman till ett större knippe, som kallades steg (####). Varje steg sam- manhölls av ett vidjeband. Antalet hällor i ett steg var tro- ligen tjugo. Stegen voro så pass stora som små kärvar. Stegen restes sedan upp på åkern för att torka. Efter torkningen kom rötningen. Då sänktes linet ned i vatten, det vattnades (########). Först gjorde man på lämpligt ställe i en å eller sjö i ordning en linkätte (#######). Man slog ned stänger i bottnen, så att en lagom stor vattenyta inhägnades. Där lades sedan de torkade stegen ner i vattnet och höllos nere medelst pålagda tyngder, van- / ligen stackändar e. d. Den som endast hade en mindre mängd lin att röta, brydde sig inte om den rätt kostsamma lin- kätten utan använde den betydligt enklare klovan (######). En klova bestod av två långa stänger. Den ena stången lades på marken. Vinkelrätt över denna stång lades stegen intill varandra. Sedan lades den andra stången över ’stegen’ parallellt med den första och stängerna surrades samman med vidjeband, så att stegen kommo i klämma. Hela in- rättningen sänktes så ned i vattnet, där den fasthölls medelst i bottnen korsvis neddrivna störar. Antingen man nu använde linkätte eller klova, skulle linet ligga i vattnet till dess den yttre barken på linstjälkarna var så genomrutten, att den släppte basten när hällan bröts. Det ställe i ån eller sjön, som år efter år användes vid linrötningen, kallades linsönke (########). När rötningen drivits till erforderlig grad, togs linet upp ur vattnet. Stegen – eller som de nu kallades bännen (#####, banden) löstes upp i hällor igen. Dessa bundos / ihop två och två, så att de bildade # figurer av ungefär förestående utseende. Dessa dubbelhällor hängdes sedan upp för att torka. Oftast hängdes de på en gärdsgård (####). Där fingo de i nödfall hänga tills de fröso torra. När linet ansågs vara torrt, togs det in. I äldre tid lagrades det i förstugan, svalen, till den stora bastan (#####) som fanns vid var gård (###########). I senare tid samlades de ofta i någon lada. Fram på hösten tog man så ihop med den egent- liga linberedningen. Dit hörde sex olika arbeten. Linet skulle torkas, dängas, brytas, dragas, häcklas och borstas. Torkningen skedde i bastan. Linhällorna lades in på bastans lavar, och så eldades bastan upp, så att värmen blev synnerligen intensiv, och linet snart blev kruttorrt. Utanför bastan fanns alltid en stor, slät stenhall. Den brukade vara stor som ett bord. Dit buros de de torra hällorna ut i mån av arbetets fortgång och bultades grundligt med tunga träklubbor. Där slogos / väldiga slag, och det räknades såsom ett tungt arbete att dänga lin (########). Så följde brytningen. Redskapet var detsamma som är känt över hela Sverige: en knivliknande tunn ribba, rörligt fästad vid sin ena ände. Linhällorna lades tvärs över den ränna i vilken kniven passade in. När kniven fördes nedåt med tillräcklig kraft, knäcktes den rötade ytterbarkar och föll (delvis) ned. Redskapet heter i Arnäs bråta (#####, #####); arbetet bryta (#####). Efter brytningen buntades hällorna ihop – tjugo eller tjugofem stycken – till ett linbänne (###- ####). Dragningen var nästa moment. Det redskap, som då användes hette dragan (######, ######). Den liknade bråtan men var finare. Skillnaden låg i arbetsmetoden. Man knäckte inte ”hällan” i dragan som man gjorde i bråtan. Här drog man i stället hällan mellan kniven och kanterna av den till kniven svarande rännan, varigenom ännu kvarsittande rester av ytterbarken avlägsnades. Närmast efter dragningen kom häcklingen. Red- / skap: häckla (#####). Man skilde mellan grovhäckla och fin- häckla, och linet häcklades två gånger. Genom alla dessa procedurer förminskades naturligtvis linets volym i avsevärd grad. Efter häcklingen räknade man inte längre med hällor. Nu fick hela bännet utgöra den minsta enheten men kallades nu linnock (#####). Sista arbetet var borstningen (#####). Linet borstades energiskt med en därför uteslutande avsedd borste av svin- hår. Sen var det färdigt att spinnas.
Mjölk
När man skulle bära nykärnat smör in i handkam- maren, fick man inte se sig tillbaka. Gjorde man det, så blev det otur på något sätt. I Landsjö (by i Arnäs) hände det en gång, att gum- man hade kärnat, och tösen hennes skulle bära in smöret i mellanfarstukammarn. Gumman, som var väl hemma i gamla seder, sa till tösen: ”Si‿int ätte de!” Men när tösen gick tillbaka kunde hon inte styra sin nyfikenhet utan vände på huvudet och såg sig tillbaka. Då var det någon som gjorde så pass mycket, att hon klämdes fast i dörren.
Sådd
I Arnäs är det kvinnorna, som sköta sådden. Bon- den sår inte själv. Det får hustrun göra. En bonde svarade på frågan: varför: ”Åh, då blir aldrig bra skörd, om jag sår. Dä ä kvinnfolksgöra.” Men mannen skall dra upp fjärjarna (######). Det ligger alldeles särskilt vikt vid, att mannen inte sår linfröet. Det skall hustrun göra, om det skall bli långt och fint lin. Det är ett gott märke om väderleken är kall vid tiden för sådden. Då blir det stark värme vid skördetid. Stående talesätt är därför: ”## # ######, # #### # #######”.
Husdjur: get
Det händer aldrig, att en get stiger över ett på marken liggande kors av käppar stickor e.d.
Husdjur
För att tröja en ko (##### ###) skulle man ge henne en saltströmming, innan hon smakade något annat på det nya stället. Sen gick hon alltid snällt hem från betesmarken och trivdes. Tröja (#####) innefattar alla de åtgöranden av magisk art, som böra vidtagas, då någon köpt ett husdjur, för att djuret skall trivas i sitt nya hem. Andra sätt att tröja kreatur. Att ge djuret in avskav av nio sorters metaller. Att sätta stål i fähuströskeln Att ge det nyköpta djuret en bit bröd, som man burit i armhålan, så att den genomfuktats av armsvett. Att ge en ko libsticka (#########), innan man släp- per henne på bete, är också bra tröjmedel. Och det är så mycket värdefullare, som det även medför den verkan, att grannens djur komma att vantrivas. De göra inte annat / än att stå och slicka den ko, som fått libsticka, och glömma att äta. Men man skall inte själv ha mer än en ko, om det här skall lyckas.
Slakt o. d.
Att döda hund och katt var lappgöra. Ingen hederlig svensk gick när det. Men slakta häst ansågs inte förnedrande. Och det var inte heller skamligt att kastrera husdjur.
Juldagen
Den som kom först hem från julottan (julkyrkan), fick först inbärgat sin gröda.
Julkvällen
Maten fick ej bäras från julbordet varken på julkvällen eller juldagen. De döda inom släkten skulle komma hem och äta. Om ett av julljusen slocknar av sig självt på julkväl- len, så betyder det dödsfall i huset under året.
Festeldar
När man har tänt Valborgsmessoelden, skall man söka upp is eller snö. Det finns alltid vid den tiden i någon skreva eller på nordsidan av berget, på vilket elden är tänd. Något av denna is eller snö skall man förtära. Det ger märg i benen. Det ger hälsa och kraft för hela året.
Väderleksmärken o. d.
1. Om det blir regn i stånddygnen (#########), så kommer det rost på kornet (säden). (Stånddygn, de tre dygnen närmast sommarsolståndet, d.v.s. solståndsdygnet samt dygnet före och dygnet efter). 2. Noaks ark kallas en tunn, strimmig molnbildning. Den betyder regn. 3. Bönderna här i Arnäs ge alltid akt på vårfrudags- nyet (###########). När detta första gången tändes, går bonden ut på gården med ett brinnande ljus i handen. Detta gör han, även om nyet tändes mitt i natten eller framåt morgonsidan. Han går så långt ut, att han står fullt fri för byggnaderna, så att dessa icke kunna inverka på vindens riktning. När bonden kommit till / lämplig plats, stannar han och håller ljuset stilla och ger akt på lågan. Det gäller att noga få reda på vindrikt- ningen i det ögonblick då nyet tändes. Ty den vinden blir den förhärskande under hela den följande somma- ren. Jag känner personligen flera bönder, som ännu pläga regel- bundet iakttaga denna sed och äro fullt övertygade om att märket ”slår in”. Våren 1926 vek sig ljuslågan för en stark nord- ostlig vind, och under hela sommaren hade man heller inte annat än en hård och kall ###### dag ut och dag in. Vid vårfrudagsnyet 1927 stod ljuslågan nästan stilla och brann stadigt rätt upp. Sommaren blev också enastående för sitt stilla, lugna väder. Stormar voro under juni – aug. nästan okända. 4. När det rodnar på himlen i sydost vid solnedgången, så betyder det sydostlig vind nästa dag. (Gäller ute vid kusten). / 5. När det börjar regna vid lågvatten i havet, så blir det långvarigt regn. 6. När måsarna flyga till havs, blir det vackert väder. 7. Men när katterna leka och rasa ovanligt mycket, blir det snart oväder. 8. Kristina piss i hatten at n̥‿Jacke. Då det regnar Kristinadagen (24/7) blir det regn även på Jakobsdagen (25/7). 9. När Ådalsbleka (#########) visar sig, blir det snart regn. Ådalsbleka är ett ljust moln, som ibland stiger upp i riktning mot Ådalsliden.
Svartkonst
En gammal lappgumma, som flyttat ner från Lapp- land till Ytterlännäs, brukade läsa följande ramsa över el- den på kvällarna, innan hon lade sig: Överste aska, nederste taska, skinnfnitte ballstod, aldrig skall min eld slockna ut.