Till

Till Waldemar Liungman, Redaktionssekreterare i Folkminnen och Folktankar, Göteborg. Den gamla folksägen, som här skall skildras, skall ha tilldragit sig i Äppelbo socken i Västerdalarna i början på 1800-talet och har sedan dess levt på allmogens läppar. Det finns helt visst ingen inom den socknen, som tvivlar på dess verklighet. Min mormorsmor, som var född i Äppelbo 1833 och hette Brita Ersdotter, minnes att hon som barn sett de personer, som skildras i nedan- stående sägen. En trolovad fäbodkulla satt en afton i sin stuga uppe på berget och vävde. Korna voro ute på bete. Endast hon och en hund, som hennes fästman lämnat till hennes skydd, voro hemma. Solen höll just på att gå ned och allt var så förunderligt stilla. Men helt plötsligt hördes skratt och skrik och flera troll visade sig på gården. Flickan, som anade oråd, lockade till sig hunden, knöt ett strumpeband omkring hans hals och sände honom ned till byn efter hjälp. Strax därpå kommo trollen in och sade till flickan, att nu skulle hon klädas till brud, ty självaste trollkungen hade utsett henne till sin brud. Med knäppta händer såg hon ned mot dalen, där solen just kastade sina sista strålar på den lilla vita kyrkan, och bad, att hjälp snart måtte komma. – Hemma på vedbacken stod flickans trolovade, då han fick se hunden komma springande. Han förstod att det var fara på färde, tog därför sin yxa, kastade sig upp på en häst och red i sporrsträck upp mot fäboden. Kommen upp till stugan kastade han yxan över taket och högg in en kniv över dörren i det han sade: "Nu i Guds namn är du min!" Eftersom troll inte tåla att höra Guds namn nämnas, flydde de hals över huvud från den / redan klädda bruden. Han skyndade då in, tog flickan i sin famn, svingade sig upp på hästen och red ned mot bygden. Trollen, som ville ha tillbaka sin brudutstyrsel, förföljde dem och skulle säkert upphunnit dem, om inte folket nere i bygden förutsett, hur det skulle gå och därför harvat ett kors på en åker. Han red ut på åkern, och då voro de räddade, ty trollen. som inte kunna gå över ett kors, måste återvända med oförrättat ärende. De två räddade skyndade hem för att befria flickan från den otrevliga bruddräkten, som bland annat bestod av en guldkrona, prydd med sju ädelstenar. Kronan finnes än i dag i Äppelbo kyrka och användes vid alla kyrkbröllop. Efter denna händelse kallas fäboden "Brudskogen". Av vävstolen, som där förvarats, finnes nu endast några delar kvar tack vare turister, vilka som minne medtagit delar av den. Följande händelse har också berättats av min mormorsmor. Hennes svåger gick en kväll genom en skog. Då såg han på sidan om vägen en liten eld. När han gick närmare för att se efter vem som tänt eld mitt i skogen, såg han skogsfrun stå och röra om i elden under det hon sjöng på en psalm i svenska psalmboken. Hon började sedan tala med honom och sade bland annat, att om han talade om för någon att han sett henne eller vad hon sagt honom skulle någon olycka hända honom. Då han kom hem, sågo hans anhöriga att något hänt honom och bestormade honom med frågor och slut- ligen berättade han dem allt. Någon tid därefter befann han sig i fäboden Gransjöberget. En dag gick han ut för att hugga ved. Då han skulle fälla en fura, fick han denna över sig och ljöt en ögonblicklig död. Folket trodde naturligtvis att det var skogsfrun som tagit hämnd, för att han brutit sitt löfte. Det märkliga med denna sägen är att den låter skogsfrun / sjunga en psalm. I alla andra sägner jag hört, tåla inte trollen höra Guds namn nämnas. Men så är ovanstående berättad och trodd. Kristinehamn den 30 jan. 1925 Stud. Dagny Bäcke, Tegelslagaregatan 10.