Transkriberad uppteckning

Bråtvisa från Tjörn. Upptecknad af Erik Ljungner, Ljungskile efter Olaus Olsson, Bräcke, Tjörn. / TYFT Tidskrift för BILLSTRÖMSKA FOLKHÖGSKOLANS ELEVFÖRBUND 4:e årgången Redaktör och ansvarig utgivare HUGO ÖSTMAN Tyft, Hoga Julnumret 1912 Tidskriften utkommer med 4 minst 16-sidiga nummer, nämligen till påsk, midsommar, mickelsmäss och jul. Medlemmarne erhålla tidskriften gratis. Prenumerationspris för icke medlemmar kr. 1.10. ANNONSPRIS: 1/1 1/2 1/4 1/8 sid. 1 gång kr. 15.00 8.00 5.00 3.00 2 gånger „ 22.50 12.00 7.50 4.50 3 gånger kr. 33.75 18.00 11.25 6.75 4 „ „ 40.00 24.00 15.00 9.00 INNEHÅLL: På krubbans strå. Av E. G. Geijer. — Julfirandet i Bohuslän för femtio år sedan. Av E. Söderkvist. — ”God jul!” och ”Gott nytt år!” — Ett varmt tack! — Tjörnmän I. Grosshandlaren Olaus Olsson med porträtt. Av H. Ö. — Folksägner från Tjörn. Av Olaus Olsson och av Ellen Olausson. — Tyfts kommun. — Notiser. — Protokoll. — Folkvisa om linberedning eller s. k. Bråtvisa. Upptecknad av Olaus Olsson. — Folksägner. — Annonser. På krubbans strå. På krubbans strå man lade dig. O Jesu, himlens förste Och människor ej kände dig, fastän du är den störste. Du bådades av stjärnors gång, Du prisades av änglars sång; för världen var du ringa. E. G. Geijer. / Julfirandet i Bohuslän för femtio år sedan. Nu skulle jag skriva litet om hur julen firades för en femtio år sedan. Förberedelserna började veckor, ja månader i förväg. Först ha vi då julslakten, vilken skedde i god tid, så att sylta, korv och svinhuvud skulle vara i ordning till Julen. Sedan baken, som ofta räckte ett par dagar, ty brödet skulle räcka länge. Jag har hört att det kunde räcka ända till fram i slutet av mars ibland. Sedan bryggdes öl och „drick“ samt stöptes julljusen. Och sist var det rengöring både innan och utan. När så julkärven blivit uppsatt på taket och boskapen fodrad (vid julen fingo de alltid bättre foder än annars), kom äntligen den efterlängtade julkvällen. Alla voro då rena och fina, med nya kläder på sig. Då var det att „doppa i grytan“, och sedan åts „afta“ i stora rummet, vilket upplystes av de många talgljusen, och på bordet stod ett trearmat ljus. Bland alla rätterna få vi inte glömma fläsket, lutfisken och risgröten. På många ställen var sed att uppstämma julpsalmen före och efter måltiden. När alla ätit, togs icke maten av bordet, utan skulle den stå kvar över natten. Ty förfädrens andar, vilka man trodde efter döden fortfarande bodde i husen, skulle ock hava av julmaten. Sedan bars julhalmen in och ströddes på gol- vet, ty den skulle barnen leka i. På tredje dag jul bars den oftast ut igen. Vanligen var någon uppe hela natten för att på jul- morgonen väcka de andra med ost och bröd samt en sup bränn- vin. Julosten skars nämligen då först. Under julhelgen brukade ibland julbocken komma och hälsa på, oftast till ledsamhet för de små, som blevo rädda, men till glädje för de större, som visste vad han var för en. Stjärngossarna voro även ute och hälsade på samt sjöngo i stugorna. Att besöka någon under de första juldagarna ansågs nästan som en förbrytelse. Men sedan började julkalasen och höllo på till „tjugonde dag Knut“. Så firades julen för en femtio år sedan, efter vad äldre be- rättat för mig. E. Söderkvist. God jul och gott nytt år tillönskas Tyfts läsekrets av Sigrid Rodhe, Lisa Rhodin, Anna Zimmerman, Hanna Hansson, Ingrid Larsson, Alfred Larsson, Karl Pehrsson, Anders Johansson, Erik Nordkvist, Klas V. Eriksson, Hugo Östman. / Ett varmt tack riktas härmed till alla, som genom sina bidrag till de olika sko- lan närliggande företag, vilka under året startats, i väsentlig mån fört dessa framåt och sålunda medverkat i arbetet för ungdoms- livets riktande och höjande. Betydande summor ha härvid offrats på dessa strävanden: Till spelmanstävlingen 51 kronor; till piano- anskaffning uppemot 800 kr.; till stadion- och museifonden 750 kr., till enskilda lärjungars understöd 250 kronor. Således en summa på ett enda år av c:a 1851 kronor i frivilliga gåvor. På samma gång skolans lärarepersonal känner sig högligen upp- muntrad genom dessa bevis på allmänhetens förtroende, känner den ock för visso djupt sitt ansvar. Hugo Östman. Tjörnmän. I. Grosshandlaren Olaus Olsson. Tjörn, den trolska sagoön med de hundrade „kilarna“ och vikarna, har bland sina invånare där inne under de färg- växlande bergens växlande linjer fostrat män, som i sin personliga karaktär för- enat öbons utmärkande egenskaper: böl- jans smidiga rörlighet, bergens fasta orygg- lighet och solskenets blida värme ha gått igen i dessa såsom de andliga motsvarig- heterna till naturomgivningen. När man hör en äkta tjörnbo tala, är det ofta vek- heten, man först lägger märke till. Den märkes i språket, som undviker de skarpa stötljuden och mjukar upp dem till lena och tonande ljud; den märkes i det blida och dämpade tonfallet och i den förbindliga dämpade umgängestonen. Men på samma gång finner man ofta en målmedveten seg kraft, som ej vet vad ge vika vill säga — utan att nånsin gå bröstgänges tillväga. Endast när blodet sju- der, kan tjörnbon glömma förbindligheten för att med hänsynslös iver förfäkta sina intressen och idéer. Härtill kommer ännu en egenskap: en medfödd äventyrslust, en obetvinglig längtan ut i stora världen utanför de stängande bergväggarna för att pröva sina krafter. Det är väl denna sistnämnda egenskap, som gjort tjörnborna till så duktiga sjöfarande, som kunna påträffas över / allt i världen på alla världshav och i alla flottor från Amerika till Australien. Läggas härtill de små hemmens enkla vanor, är det ej underligt att mer än en tjörnbo „gått långt“ i detta ords vid- sträcktaste bemärkelse. Jag föranledes till dessa reflektioner, när jag återkallar i min- net en solig höstdag i år, tillbragt hos en gammal tjörnveteran, grosshandlaren och direktören Olaus Olsson i hans villa Nygård vid Täby utanför Stockholm. Först vill jag nämna, att Nygård är den mest behagliga till- flyktsort i världen för den, som efter ett strävsamt liv behöver vila och vederkvickelse. Den präktiga villan är omgiven av en präktig park och trädgård med en härlig utsikt över Vallentuna- sjön. Gården är förenad med ett betydande jordbruk. Ekonomi- byggnaderna äro utmärkta och som ett litet Eiffeltorn i smått höjer sig vattenuppfordringsverket upp mot den klarblå hösthim- meln. Liksom det yttre verkar ståtligt och solitt, så ock det inre. Inga grannlåter men solid gedigen inredning. Det vilar en lugn trevnad över den stora villan, trots att lugnet väl nu stundom kan tyckas vara för stort, sedan barnaskaran flugit ur boet. Väl inkommen ser jag framför mig en undersätsig, starkt byggd man, som lär vara 70 år gammal men ser ut som en kärnfrisk 60-åring. Det är ägaren till Nygård, en äkta tjörnman, det ser och hör man strax. Herr Olaus Olsson har varit med om mycket här i världen och känner den utan och innan. Med lättförklarligt intresse gå hans tankar stundom tillbaka till förflutna tider, då han allra först arbetade som hemmadräng i Häggvall. Vem kunde ana, att den drängen en dag skulle befalla över åtskilliga stora lastångare, hun- dratals pråmar och ett otal bogserare på Stockholms ström och förse halva huvudstaden med goda engelska kol? Skulle någon sagt detta till den 19-årige ynglingen, när han stod i begrepp att lämna fäderneön, skulle han kanske svarat, att det kunde hända i sagorna. Sagan blev verklighet, men så var unge Olaus också från Sagoön. Olaus ställde först sin kosa till Göteborg och blev där hotell- vaktmästare; gifte sig med en flicka från hemtrakten och levde ganska bra på sin plats. Men den platsen svarade inte mot den unga sjudande kraften, och så köpte Olaus sig hemman och blev gästgivare någonstädes upp åt Ulricehamnshållet. Här fingo både man och hustru åter smaka på lantlivets behag och obehag — ty överallt finns det ju bådadera — och samlade en nyttig erfaren- het, som kom väl till pass vid nästa station på livets väg. Det blev Karlshamn. Här gjorde Olaus sin lycka. Och det visade sig, att den ej var slumpens verk utan ett resultat av klok beräk- ning, självbehärskning och enkla arbetsamma vanor. Han inlät sig först i kompaniskap med en handelsfirma men drog sig däri- från, inseende, att den ej hade någon framtid, och öfvertog i stäl- / let Stadshuset därstädes. Inom kort hade han upparbetat affären, resanderummen fylldes och gästerna trifdes bra och — så sålde Olaus hela affären helt hastigt. Men på den affären gjorde han en vinst av 50,000 kr. Med denna betydande summa på fickan drog han med sin maka till Stockholm. Nu gällde det att här finna en fördelaktig placering för dessa penningar. Olaus går ut och ser på staden. Den var ju stor, mycket större än Karlshamn. Tänk, om han kunde förvärva den snabbt växande storstadens hundratusenden till sina kunder! Men i så fall måste han hava något att leverera, som alla behövde. Och så kom han på sina strövtåg till en liten bakgata, där en oansenlig ved- och kolaffär var till salu. Olsson köpte den. Den affären har efterföljts av många och större, men ingen har varit betydelsefullare för Olaus Olsson. Ty det var den, som gjorde honom till en av Stockholms förnämsta kolimportörer. Grosshandlaren Olaus Olsson är ännu trots en ålder av över 70 år ungdomligt livlig och mycket verksam. Ehuru han över- lämnat kolaffärerna åt ett bolag, för vilket en son är verkställan- de direktör, är han ännu själv direktör för ett stort transportbolag och sysslar dessutom med sitt jordbruk ute på Nygård. En sak har herr Olsson klart för sig: Svenskarna kunna slå sig fram än i dag, blott de vilja arbeta och ej gå och vara „herrskap“. Arbeta och arbeta strängt, ta vara på tiden och spara penningarna! När jag då talade om för honom Tyftkommunens arbeten och sparsedlarna, tog den frikostige och praktiske tjörnmannen upp sin plånbok och skänkte 250 kronor till stadion- och museifonden på Tyft. „Och lever jag till sommaren, skall jag komma till Tyfta, yttrade min välvillige värd och tryckte vänligt min hand. „Jag har förresten alltid tänkt skänka något till Tjörn“, fortsatte han, och med det beskedet skiljdes vi — i förhoppning om ett snart återseende på Tyft i sommarskrud. H. Ö. Folksägner från Tjörn. I. Under kristendomens första skede byggdes kyrkor och kapell merendels av trä. Byggnadsstilen var då dels i rektangel, dels i kvadrat, men den vanligaste formen var sex- eller åttakantig, och som en kvarleva från denna tid äro de avbrutna hörnen i främre ändan av våra kyrkor eller vid det fordna koret. I enstaka fall / byggdes kyrkorna av fastare materiel, nämligen sten, och ön Tjörns första kyrka säges vara byggd af sten, varav moderförsamlingen erhållit sitt namn. Men kyrkan låg då icke såsom nu å gården Tyfts ägor söder om folkhögskolan därstädes, utan den låg norr om Tyft i gården Hällers kohage (utmark), varav ännu grundmurarne synas. Det går en sägen från denna tid, att vid en helgemålsring- ning kyrkans klocka ramlade ned och ut genom torngluggen och i fallet dödade en man. Rullade vidare utför och stannade i en inskärning i den genom Hoflandadalen flytande ån. Många och fruktlösa voro försöken att ta upp den för att uppsätta den på sin förra plats. Det ingick då i folktron att klockan skulle ligga där hon låg såsom bot för att hon dödat en människa. Folket glömde av händelsen, men när sju år varo gångna, flöt den upp, och när ingen observerade den, började hon att ringa, tills den drogs i land, då hon med lätthet forslades till sin förra plats i tornet. Klockan skulle därefter erhållit ett underbart ljud, och för varje gång hon sedan ringdes, sjöng den i klagande ton: „Sju år i höln, sju år i höln“, för att påkalla församlingsbornas uppmärk- samhet, så att de sågo bättre efter, att såväl underrede som axel m. m. vore i gott skick, på det att hon sluppe att ännu en gång komma i gölen. Stället, där klockan låg, är å gården Hällers ägor och kallas ännu i dag för „Klockhölen“. *) Olaus Olsson i Bräcke. II. Min moder har berättat för mig en sägen från Klövedals socken på Tjörn. Den handlar om en häxa, som bodde i Pir- landa. Hon hade en väninna i Holland, hos vilken hon brukade hälsa på. För detta ändamål hade hon ett par byxor, som hon tog på sig, när hon gav sig av. Hon hade dem hängande i la- dugården, och hennes dräng, som sysslade där, hade hon för- bjudit att taga dem på sig. Han skulle likväl försöka, och en vacker dag tog han ner byxorna och började att draga dem på sig. Men han hade inte fått mer än ena benet i dem, förrän han höjde sig uppåt, och det bar av till Holland med honom, till Pir- landahäxans väninna, som stod och bakade. Hon skickade en varm kaka med honom till häxan i Pirlanda. Den hade inte hunnit svalna, innan han kom tillbaka, vilket visar, att han hade haft en ryslig fart. Ellen Olausson, Olsby. *) höl = hul = pöl. / Tyfts kommun. Med Tyfts kommun menas alla de, som på Tyft bygga och bo, och som där betala kommunalskatt och utöva kommunal rösträtt. Kommunen är just icke så stor, cirka 50 personer, men det är en mycket arbetsam kommun. Mesta tiden ägna sig med- lemmarna åt bokliga studier, det går ej för mindre än 8—10 timmars arbetsdag; men ibland måste samhällets medlemmar ut och sätta fart i blodet och på samma gång förvärva sig stundom välbehövliga medel genom att utföra samhällsnyttigt arbete. Se- dan kommunen på kommunalstämma i oktober beslutat att an- lägga en idrottsplats — ett stadion — och senare fattat beslut om att inköpa nödig idrottsmateriel, saknas ingalunda tillfällen till omväxlande, nöjsam och nyttig kroppsrörelse. En del arbeten äro ju under denna årstid mindre tilltalande, såsom t. ex. dräne- ringsarbetet, „grävningen“. Det fält, varom här är fråga och som är synnerligen lämpligt, är naturligen i behov av torrlägg- ning, såsom beläget under Kyrkberget. Omkring 3,000 kvm. i areal kräver det ett helt system av täckdiken förutom en rensning av „laggdikena“. Många gånger har det sett ut, som skulle gräv- ningen stanna av av olika orsaker. Ett tag var det bristen på lämpliga skor för grävarne. Då anskaffades några par trätofflor, och arbetet får ny fart. Men så avstannar det igen: den ene vill ej lyda den andre, ingen auktoritet, och sammanhållningen brister. På förslag av någon praktikus äger då en indelning i bestämda arbetslag rum: 4 lag med 6 i varje (det finns nämligen 6 spadar); varje lag utser själv sin förman, och lagen tura om med arbetet. Detta gav åter arbetet ny fart, och allt såg lovande ut. En vacker dag i slutet på november går jag då ut för att fröjda mig vid åsynen av huru arbetet gick med liv och lust. Men — det fanns inte ett liv på arbetsplatsen! När jag på åter- vägen kom att kasta en blick upp åt fönstren till elevrummen, drogo sig vissa ansikten hastigt undan bakom gardinerna. Och ändå hade vi indelats i grupper, varje grupp hade frivilligt åtagit sig att gräva i tur och ordning 1 à 2 timmar i veckan — mer var det ej! Då var det åter någon, som kom upp med ett nytt förslag, nämligen att tillsätta en överförman med skyldighet att tillse att lagen ej glömde av, när de voro i tur att gå ut, och förövrigt utöva en sammanhållande och ledande uppsikt över arbetena. Något senare erhöll överförmannen förtroendeuppdraget att i egenskap av Tyfts kommuns sparkassas kassör ombesörja ut- och inbetalningar för det kommunala arbetet. Sedan dess har arbetet kommit in i ett nytt och framgångsrikt skede. / Klart är att det förekommer en hel mängd olika arbeten inom Tyfts kommun, ej blott allmänna utan ock privata, vilka alla gottgöras med kommunalkassans sparsedlar. Här följer en tablå över utförda arbeten och arbetstider för ungefär 1 månads tid, d. v. s. ungefär så länge kommunen funnits till: Dikesgrävning 380 m. på 108 tim. Röjning i skogen 64 „ Vedsågning 60 „ Lantbruksarbeten 38,5 „ (Tröskning, „burit säd och skiftat säckar“, gödselbrun- nens ösning, „jordsprid- ning“). Fruktgallring 8 „ Tillverkning af idrottmate- riell m. m. 17,5 „ Bokbinderi c:a 10 „ I den sista siffran ingår naturligtvis ej den tid, som an- vänts för tillverkning av redskapen. I det sålunda uppspirande unga samhället finns det nu f. ö. en hel mängd företeelser av stort intresse, ansatser till betydelse- fulla sociala och pedagogiska uppslag, men härom en annan gång. H. Ö. Notiser. Bidragen till pianofonden ha i riklig mängd influtit. När detta skrives, äro redan över 700 kronor disponibla, de 50 kronor inberäknade, som för ett par år sedan skänktes av ett teater- amatörsällskap på Tyft med omnejd. Det största bidraget har lämnats av fabrikören W. Lyckholm (100 kr.). Den nästan ena- stående offervillighet, som medlemmar av elevförbundet här ådaga- lagt, är ett glädjande bevis på sanningen av satsen, att „gammal kärlek rostar icke“. Utan att träda grannlagenheten för nära torde följande ut- drag ur ett brev, som i samband med insamlingen kommit sko- lans rektor tillhanda, kunna publiceras. Det är skrivet av herr Karl Johansson från Hishults församling i Halland, elev 1909—10. Brevet är daterat Fort Dodge, Iowa,*) U. S. A. „— — Insänder samtidigt 10 kr. till elevförbundet i årsavgift jämte 10 kr. till pianofonden — — Vill även uttrycka min hjärtliga tacksamhet för den tid jag hade glädjen att få vistas vid folkhögskolan. En härlig och oförgätlig tid, vars minne sent kommer att förblekna. Skulle önska, att jag ägde förmåga till att i skrift uttrycka, vad jag innerst känner för skolan, dess rektor och lärare.“ *) Box 386. / Läsaren måste erkänna att Karl Johansson äger den förmåga, han anspråkslöst frånkänner sig själv. Och han skall ha tack för dessa ord! Och ett ej mindre varmt tack för den stora penninge- summan! Men på samma gång tillfoga vi en ivrig önskan, att han må finna vägen till hemmets dörr igen. Och Tyfts dörrar stå honom alltid öppna. * En enkel festlighet firas i år den 14:e dec. på Tyft, då den vanliga Lucia-festen skall kombineras med en särskild pianoinvig- ningshögtidlighet. (Skrivet 26/11) * Tyfts nykterhetsförening „Tallbarr“, bildades på ett av Tyfts nykterhetsvänner sammankallat möte å Tyft torsdagen den 21 nov. 1912. Föreningen, som nu räknar 20 medlemmar, vill, som det heter i § 1 av dess stadgar, „utgöra ett föreningsband mellan Tyfteleverna, tillhörande olika nykterhetsorganisationer, samt i nykter- hetens intresse verka bland eleverna å Tyft“. Föreningen kom- mer att vid skolan anordna „offentliga möten, varvid föredrag, deklamation, sång, musik samt diskussioner“ skola förekomma. Föreningens första offentliga möte hölls 3 dec., varvid utom sång av föreningens medlemmar förekom tal, föredrag, deklamation och musik, allt av medlemmar i „Tallbarr“. Styrelsen utgöres av: agronom Nordkvist, hedersordförande, Gustaf Andersson, ordförande, Ivar Larsson, vice ordförande, Ernst Söderqvist sekreterare, Karl Larsson. Föreningen har enhälligt invalt doktor Östman som heders- ledamot. Föreningsmärket utgöres av en tallkvist. Lycka till att föreningens verksamhet må krönas med fram- gång! „Enighet ger styrka“! Må det stå som motto över Tyfts nykterhetsförening „Tallbars“ verksamhet! Ernst Söderqvist, Sekreterare. * Läffsor. I Emilie Flygare-Carléns underhållande bok „Rosen på Tistelön“ förekommer i del I sid. 237*) ett mindre bekant ord, nämligen läffsor. Hjälten i boken är på besök i hemtrakten och råkar bl. a. „en gumma, vilken, sittande på spiskanten, stekte läffsor på hällen“. Red. har hört sig för och funnit, att läffsan ännu är i bruk här och där. En meddelare har uttalat sig härom på följande sätt: „Tunnbröd var ett slags osyrat och (hårt) tunt bröd, som oftast bakades af s. k. blandsäd. Alla utom gamla mor tyckte om tunnbröd. Men hon ville hälst ha mjukt bröd. Därför tog hon, då de bakade, något tunnbröd ur ugnen, innan det hunnit bliva hårt. Detta mjuka bröd kallades läffsor“. *) I 1882 års uppl. / Protokoll, fört vid sammanträde med kommittéen för hembygdsmuseum å Tyft fred. d. 22 Nov. 1912. Närv. Fröken E. Sundberg samt hrr J. Nordström, Olaus Ols- son, K. V. Eriksson och undertecknad. § 1. De närvarande utsågo undertecknad att leda dagens förhand- lingar. § 2. Överlämnade fröken E. Sundberg kr. 37: 50 som gåva till museifonden. § 3. Meddelades att redan en del föremål utlovats det blivande museet, däribland en gammal sadel av hr Olaus Olsson, Bräcke, ett mangelträ av fröken Hanna Hansson och en gammal vävnad av fröken Lisa Rhodin. § 4. På förslag av herr Olaus Olsson beslöts att låta det komma till allmänhetens kännedom, att museet mottoge museiföremål på deposition mot kvittens, och uppdrogs åt ordföranden att ombe- sörja införandet av en sådan kungörelse i ortstidningarna. § 5. Uppdrogs åt ordföranden att hos styrelsen för Billströmska folkhögskolan utverka upplåtandet av lämpligt förvaringsrum för inkommande museiföremål, intilldess att särskild byggnad för ända- målet hunnit uppföras. § 6. Sedan förslag väckts att lämna herr Olaus Olsson i Bräcke i uppdrag att utföra ritning till museibyggnad, beslöts att tills vidare låta frågan härom vila i avvaktan på att byggnadsbidrag till nödigt belopp inflöte. § 7. På förekommen anledning meddelade ordföranden, att till honom överlämnats följande belopp att fritt fördelas mellan en stadion- och en museifond för Tyft, nämligen av herr grosshand- laren Olaus Olsson, Täby & Stockholm, 250 kr.; av herr löjtnant Gösta Frænckel, Göteborg, 250 kr. samt av Onämnd samma be- lopp, summa 750 kronor; att arbetena på stadionanläggningen på- börjats, samt att i den blivande stadionpaviljongen ett provisoriskt museum kunde anordnas. / § 8. Utsågo kommitterade till sin ordförande tills vidare under- tecknad, som ock erhöll uppdragen att vara sekreterare och kassör. § 9. Uppdrogs åt ordföranden att ingå till länets fornminnesför- ening och event. andra korporationer eller enskilda med anhållan om pekuniärt understöd. § 10. Beslöts att nästa sammanträde skulle hållas å Tyft eller annan lämplig plats under april månad nästa år. Något vidare förekom ej. Dag som ovan. Hugo Östman. Folkvisa om linberedning eller s. k. ”Bråtvisa”. Det var en gång jag var uti marken och gick, så fick då höra att de (det) ramla. Men intet blef ja rädd för den skrämseln ja fick när de (det) uti bergena skramla. Kamraten mig följde han sad hvad va de (var det) hundra trumslagare tror ja det är eller också ett nytt regemente. Din galne stolle till honom ja sa (sade) vet du ej den tiden på året då hvarje bondhustru sitt lin brådat (bråkat) har den tid ullen klippes af fåren. Ja, våra granntöser båd stora och små de fäktar och bråtar så godt de förmå för de ska (skall) få spinna för året. Ja ingenting vet ja som växer och gror, så illa som linnet „de“ plågas. Det piskas med träskslagan väldiga tag / och dras genom hettsamer låga 1). Det hugges och vräkes med ifriga slag och dras genom jerntinnar efter behag det fina och grofva åtskilda. Sen blifver det uppå spinnrocken lagdt belagdt med en ända vid nocken 2). Sen dras det upp genom fingrarnes topp af flickan som trör (trampar) spinnerocken som trampar det hjulet som trinsar så trint (rundt) att tråden han blir både tvinnad och fin och sen uppå härfträd lagder. Sen lägges det uti aska och lut och kokas så häftigt vid elden. Sen bäres det uti markerna ut af flickan som sköljer’t vid älfven, Ja, linnet det skall så „möt“ (mycket) genomgå att ingen det uttolka kan eller tro till alla menniskors nytta. Sen blifver det uppå garnvindan lagdt och uti små knortor 3) det nystas och sedan på varpornas gångeligång och sen genom väfskeden ruskas och sen uppå speltrocken rullerirull hvar spole han dansar trinntrulleritrull och sen slås det in med skelaget. Sen blifver det uppå väfrefven „tat“ (taget) och ut på en backe att blekas och sedan så stickas med nål och med tråd att sedan af menniskor slitas. Ja linnet det är en förträffelig växt det duger till skjorta, till byxor och väst till rikes som fattiges nytta. I år så har linnet växt härligt och skönt så väl som alla slags gröda. I år må man glädjas båd gammal och ung 1) Torkning framför eldbrasan. 2) Krok vid tenen, omkr. vilken tråden lägges. 3) Knortor = mindre nystan. / det blir båd till kläder och föda. När linnet blir slitet slängs det i en vrå att lumpsamlarn sedan då kan det få och sen görs det papper af linnet. Upptecknad av Olaus Olsson, Bräcke. ANM. Visan är med visshet från 1700-talet men säkert äldre. Sjunges på Tjörn och möjligen på Inland. En gammal sägen om ett berg, som heter Ramberget. I Gärlesborg i Bottna finns ett berg, vilket är indelat i fem salar, en större än de andra, och denna säges vara högtidssalen, där det är ett högsäte eller en tron ett stycke upp på ena lång- väggen; de fyra andra äro ungefär lika stora. Golvet består av småsten och grus, jämt och fint med lite större stenar utmed väggarna. I högtidssalen är en stor öppning i taket och där hänger en stor sten eller rättare sagt ett block. Jätten, som bodde där, kallades Rambergsgubben. Han var ständigt inne. Men så en dag gick han ut, och då fick han se en vacker flicka. Han gick direkt fram och friade, men fick nej. Då blev han så vred, att han genast gick in i berget och hängde sig, repet lin- dade han kring en stock, som han lade tvärs över öppningen i taket över högtidssalen, och stenen, som låg där, vred han åt sidan. Berget kallas nu Rambergs kyrka. Gerda G. Sägnen om Valla kyrka. Jag skall berätta något om en gammal sägen som jag har läst. Den handlar om Valla kyrka. Det bodde nämligen en gammal man i Valla, som var mycket from. Han brukade be- söka kyrkan varje söndag, men eftersom det inte fanns någon kyrka på Tjörn, måste han fara till Stala kyrka. Men han be- hövde aldrig någon båt, ty han kunde gå på vattnet. Då han en gång var i kyrkan såg han, att många av folket sutto och sovo. Han upptäckte också den Onde, som satt uppe på läktaren längst bort vid kyrkmuren och skrev upp namnen på alla dem, som sovo i kyrkan. Han skrev på en skinnlapp, men denna var så liten, att den ej räckte till, varför han måste draga ut den för att få rum med namnen. Men bäst han drog, gick lappen sönder, och den Onde föll omkull. Det blev en häftig / stöt i kyrkan och den fromme mannen kunde ej låta bli att skratta. Men när han sedan kom ned till sjön och skulle gå hem, kunde han ej gå på vattnet. De andra blevo förskräckta och ville ej taga honom med i sina båtar. Han sörjde mycket häröver och skänkte sedan sin förmögenhet till en kyrkas byggande, och det blev Valla kyrka. Ett stycke jord, som blott ger uppehälle åt 10 tröga, okunniga och tank- lösa människor, skall ge näring åt 30 à 40 intelligenta och flitiga. Oncken. ANNONSER. Bohusläningen har jämn spridning över hela Bohuslän, vilket ärade annonsörer torde beakta. ☛ Alla sorters TRYCKSAKER ☚ utföras fort, väl och billigt å TURE MALMGRENS BOKTRYCKERI. J. Martin Johanson, JUVELERARE. Tel 5215. Torggatan 20. GÖTEBORG. Vackra Förlofnings- och Vigselringar, modern façon. Stort urval av Heders- presenter. Levererar Billströmska Folk- högskolans elevförbunds nålar & berlocker på beställning ge- nom andre läraren Klas V. Eriksson eller föreståndaren. J. F. Hallmans Bokhandel, Uddevalla. (Inneh. Hj. Gustafsson). Bok-, Musik-, Konst- o. Pappershandel. Filial: Grebbestad. Rikstelefoner. Filial: Bengtsfors. Största lager av Svensk & Utländsk Litteratur, Kartor o. Sjö- kort. Prenumeration å Journaler & Tidskrifter, Räkenskaps- Böcker, alla slag. Skriv- & Ritmateriel. Musik-Instrumenter, Fotografi-Kameror & Fotografi-Utensilier, största sortering. / Göta Velocipeder Kända för sin styrka och lätta gång. Inregistrerat fabriksmärke Kungl. pat. regist:n:r 10022 Lager av alla cykeldelar. Gummiringar. Velocipedreparationer utföras. Brännlackering och förnickling. Katalog gratis. Fotbollar. Kastspjut. Ryggsäckar. Artiklar för vinteridrott. Skidor. Kälkar av ask & furu. Hockey. Stöttingar. Skridskosegel. ALFRED HANSON & Co. Velocipedfabrik. Norra Allégatan 5. — Göteborg. Telefon 4140. Telegr.-adr. GÖTA. A.-B. Frænkel & Hedenberg, Järn- & Redskapshandel 26 Norra Hamngatan 26. Tel. 1549, 2069. GÖTEBORG. Försälja till billigt pris: Radsåningsmaskinen „Radix“, Olivers och Arvika Plogar jämte delar, Deerings och Arvika Slåttermaskiner, Harvar, Hästhackor, Renshackor, Separatorer, Ulax-silar, Mejerikärl, Trädgårdsredskap i största sortiment, Stängseltråd och Stängselnät, Fotogénkök, Köttkvarnar, Manglar, Byggnadssmiden och Gjutgods, Drev, Tjära, Beck, Cement, Takpapp, Rödfärg, Slipstenar, Järn, Stål, Plåt, Spik, Smidesverktyg, Silke-Kvarnsiktduk m. m. / Billströmska folkhögskolan på Tjörn. Mål: Karaktärsbildning, allmänbildning, medborger- lig bildning. Manliga afdelningen — vinterkurs 24/10—15/4 — arbe- tar på 3 linjer: A) 1:a årskursen, grundläggande, övervägande teore- tisk undervisning i vanliga skolämnen jämte slöjd. B) 2:a årskursen, fortsatt undervisning i teoretiska ämnen med valfrihet i stor utsträckning. Denna kurs ger tillfälle till att genom vidsträcktare självstudier efter lä- rarnes anvisningar inhämta större kunskapsmått i olika ämnen. Betyg tilldelas 2:dra årskursens elever efter ten- tamen i särskilda ämnen, även språk. C) Särskild utbildningskurs i smides- och träslöjd. Kvinnliga afdelningen — Sommarkurser 1/5—7/8 — arbetar på 3 linjer: A) Vanlig folkhögskolekurs med teoretisk un- dervisning i vanliga skolämnen jämte kvinnlig slöjd. B) Lanthushållsskola med fullständig undervis- ning i alla grenar av kvinnans verksamhet inom ett lanthushåll. C) Tvenne skolkökskurser om minst 6 veckor vardera. Lantmannaskolan på Tyft (vinterkurs 1/11—15/4) är en det lilla lantbrukets skola, har eget småbruk, är praktisk och billig. 2:ne ordinarie agronomer undervisa i lantmannaämnena. OBS.! Stipendier till obemedlade eller mindre be- medlade såväl kvinnliga som manliga elever utgå med ända till 25 kronor i månaden för obemedlade och 15 kronor till mindre bemedlade som genomgå hel sommar- eller vinterkurs. Ansökan om inträde bör inlämnas till undertecknad fortast möjligt av var och en som önskar komma i åtnjutande av ovannämnda stora förmåner. Tyft pr Hoga i december 1912. HUGO ÖSTMAN, Rektor. Uddevalla. Ture Malmgrens boktryckeri 1912