Transkriberad uppteckning

Julfirandet å Tjörn med omnejd under förra tider Jul - hur härligt klingar ej det ordet. Ingen tid på året är känslosträngarne så vibrerande ingen gång är samhörigheten och medkänslan för sin nödlidande nästa större än under julhögtiden. Längtan till hembyggden är större då än eljest. Förhärskande är önskan att få fira julen i hemmet. De fattigas sträfvan går ut på att då, för en gångs skull få föra en mensklig tillvaro. Barnen motser fröjdefullt julen med dess fester och lekar. De äldres tankar går då gerna - om än vemodsfullt till- baka till deras egen ungdomstid med ljusa minnen från flydda och ofta lyckligare tider. Det stora löftet "frid på jorden" tränger sig då in i allas sinnen. Julen är en hvilans och fridens tid med arbetshvila och tankar på något högre som skänker frid i hemmen / och ro i sinnena äfven för sargade själar. Mycket af våra förfäders sed, tro och föreställningar vid julfirandet har tyvärr gått förlorat för oss. Den gamla bondekulturen är i utdöende, säkert beroende på att allt som haft samband med ordet bonde har haft dålig klang. Mången bonde har varit nog enfaldig att ej vidkännas hvad han är. Ingen behöfver blygas för att han kallas bonde namnet är som bekant uppkommet af ordet boende = bofast man och ingen lösdrifvare. Ända från den gråa forntiden skilde börd och sam- hällställning öfverklass och bonde åt, men ett var gemen- samt för dem nämligen tro, sed och bruk tills det långt inpå 1700 talet gick isär. Således är den gamla bondekulturen rester af öfverklassens kultur som bonden med sitt sega fasthållande af det gamla uppbevarat åt efterverlden. Vill härmed anteckna mina hågkomster från midten af 1800 talet samt hvad de gamla berättat rörande julfirandet å Tjörn med omnejd från flydda tider. / Ganska tidigt på året tänkte man på julbordet genom pålägg af julgrisen. Bruket af fläsk stammar från hedenhös då det ofrades till fruktbarhetens Gud Frej för godt år 1). Denna Gudaspis (i Valhall) tycks intet prester och munkar kunnat undvara eljest hade det nog fått dela samma öde som hästköttet. I god tid på hösten tänktes på julkärfven hälst "kornig" [kornig? Ja, ty man tog ofta en kornkärve, då havre ej ansågs fint.] för sparfvarne. Vidare malt till julölet från 1-4 tunnor alltefter hushållens storlek, men det skulle också räcka till nästa jul. Hvarje hushåll maltade sjelf sitt malt men alla hade intet "kölna" *) men i hvarje större by fanns en dylik der maltet torkades. Vid bryggden förekom vissa försiktighetsmått. Ej fick någon komma in som ansågs ha "ondt öga" såg denna på arbetet misslyckades jäsningen. I äldre tid skars krin dricktunnan med en knif, dricka tappades öfver knifseggen hälst korsvis. Korsning ansågs 1) se Norges Bönder sid 133. *) Kölna Keltiskt ursprung / högst nödvändigt sålunda korsades öfver bröd, kött, fläsk och den kokande grytan för att intet trollen skulle ha makt att taga något. Seden att knäcka bröd korsvis är sannolikt uppkommet af denna tro ty knackebröd kunde ej trollen taga från menniskorna. Till belysning af denna tro anföres följande sägen En julafton gick en bonde förbi Vällarebergen i Myckleby socken å Orost och fick då se berget liksom upplyftat och dess skimrande salar starkt upplysta. Kring julbordet satt hela trollfamiljen och trollmor ser- verade och de glubska småtrollen slukade allt som fram- sattes. Trollfar satt i högsätet och berättade att denna dricka har ja taget i den gården brödet i den fläsket i den och köttet i den gården o.s.v. mer vågade bonden ej höra på, satte i väg innan trollen fick syn på honom. Ett brottstycke ur en annan sägen pekar äfven på samma föreställning. I ett berg på Lafön i Morlanda socken å Orost hade ett troll sitt tillhåll. / Strax invid bodde en bonde hvars äldsta dotter stod på vänskaplig fot med bergagubben och var också den enda i huset som förmådde se trollen. En julafton hördes in- från i bondens stuga ett stort buller utanför väggen. Dagen efter träffades bondtösen och bergatrollet som frågade hörde du bullret i går kväll? Ja men hvad var det? Jo, det var jag som stötte ned en gärdesgård och blef ledsen öfver att jag oroade eder. Hon frågade då hvad skulle du ute att göra julafton? Jag var ute att skaffa mat till de mina. Nå sade hon då du är ute och går hvarför tittar du intet in till oss. Nej sade han i lefver så enigt i edert hus så der har ja intet makt att gå in och taga något från eder. Sentensen är att enighet råder i huset är allting drygt och behöves ej korsas öfver maten för hvarken troll eller annat otyg. Stockelden på arnen utgorde under hedentid stugans belysning längre fram kom i skogsbygden torrvedstickan och vid kusten såsom å Tjörn tranlampan med säkerhet i bruk / här från början af 1500 talet till inpå 1860 talet. Genom kristendomens införande blef vaxljus i kyrkorna kända folket härmade det och vid högtidliga tillfällen såsom jul stöpte dessa sina talgljus. Julljusen var både 3 och 5 armade i välsituerade hem doppades dessa till sist i vax för de ej skulle rinna bort. I god tid före jul var slakt, bryggd, bak, vedhuggning och städning m. m. undanstökat och i ett välordnat hem återstod ej mycket att göra utom "julnegens" uppsättande, ladugårdens uppsnyggning. Julafton skulle äfven djuren ha kalas rikligt och godt hö. I äldre tid säges det stänktes drick eller julöl delvis äfven bränvin öfver höet och för hvarje djur som fodrades sades då "Ät och drick, lef och trifs för i da är det juleafta". Det gälde att raska på med "syslorna" julafton ty det hette att den som först blef färdig julafton fick först gjordt vårarbetet nästa vår. Den som blef långt efter med vårarbetet kallades "sölekock" och ingen ville heta det. / Till ett godt julbord hörde utom den obligatoriska osten och gröten, hvetebröd kött, fläsk, korf och fisk antingen färsk eller saltlånga med senapsås (lutfisken hör intet hemma här) samt julöl och bränvin, hvilket alla utom barnen skulle afprofva, men den som ej tyckte om bränvin hade rätt att spruta det på golfvet eller som det hette "spotta ut det" deraf ordspråket om drinkaren "han spottar intet i glaset" Skrifbröd förekommer ej nu de gamla ansåg det för en läckerhet och bakningen tillgick på följande. Först baktes och stektes en mycket tunn kaka så kallad tunnbröd (äfven lef) En tjock smet af fint hvetemjöl och mjölk någon gång tillsatt med socker och grädde ströks öfver brödet och fördelades med en s.k. sågtandat skrif gjord af näfver om 10-15 centimeters läng sattes derefter i ugnen för att gräddas begge sidor fick lika behand- ling. Detta förnyades 2-3 gånger och kallades derefter 2 och 3 skrifvad äfven 7 skrifvad nämnes och var då en rätt försvarlig tjock kaka. Vi måltiden tändes julljusen. Gamla och unga / samt tjänstefolk åt vid samma bord. Efter mål- tiden lästes en bön och sjöngs en psalm innan man gick i bädd. Med tanke på de döda stod julmaten orörd under julnatten och på en del ställen framsattes tallrik knif och sked samt stol som stod tom under måltiden och ej rubbas under natten allt för de dödas räkning. Som en målande bild af tron på besök af de döda un- der julnatten anföres att på gården Västra Röd i Valla socken bodde för cirka 100 år sedan en god och barmhertig änka till henne kom en julafton en fattig kvinna som sak- nade både hus och hem och bad om smulor till sitt julbord denna inbjöds af änkan att fira julen hos henne hvilket med tacksamhet antogs. Vid midnatt då alla i huset sof utom den fattiga kvinnan som låg och läste sina böner och nedkallade Guds välsignelse öfver den gifmilda värdinnan och hennes hus. Då fick denan höra dörren öppnas och någon gick fram till bordet och tände ljus hon såg då att det var tvänne män änkans afledne man hvilken inbjudet en gäst äfven den från / de dödas rike men denne kände hon intet. De döda satte sig till bords åt och drack fylde supbägarne med bränvin och skålade. Derefter läste den forne husbonden en text och sjöng en psalm. Då de gick från bordet syntes det som f.d. mannen såg vemodsfullt åt sängen der hans förra hustru sof de "rättfärdiges sömn" liksom dermed uttryckt en varm säng var behagligare än den kalla grafven. När bettlerskan berättade sin syn tviflade en del derpå och beskyltes för att ha taget för mycket till bästa. "Nej" sade hon "je lå lys lefvannes vagen å såt (såg det) å att de ä dagsens sanning de kan je ta nattvarden på". Under julen iaktagas vissa förebud, såsom nyste den äldste vid bordet julafton dog den yngste och nyste den yngste dog den äldste innan nästa jul. Sak samma om någon nyfiken granne såg (osedd) utifrån in genom fönsträd när husfolket satt till bords var der då någon som snart dog syntes denne hufvudlös. / Första gång på året man såg nyårsnyet = nymåne gick man ut och såg rätt på månen och höll en psalmbok bakom ryggen och lät den falla upp, kom likpsalm = begrafningspsalm upp bådade det döden och vigselpsalm äktenskap under året o.s.v. Om de dödas julotta går en sägen här att för lång tid sedan innan klockan var känd som tidmätare och endast tuppen på sin pinne angaf med sitt galande hvad tiden led, var det en änka som varet gift 2 gånger som ämnade sig till julottan. Vaknade om natten klädde sig och gaf sig i väg. Kommen ett stycke från kyrkan, såg hon den starkt upplyst. Troende sig sent ute raskade hon på gick in längst bakom och såg kyrkan fullsatt och presten stod för altaret alltsammans upplyst af ett magiskt sken. Hon satte sig i en bänk lutade sig ned med en kort bön. När hon såg upp förundrade hon sig öfver att allt var så tyst fick då se sina begge döda män resa sig ur bänkarne / och komma till henne. I häpenheten såg hon då till sidan och får se en grannhustru med hvilken hon varet god vän äfven denna död kort förut äfven denna komma till henne och hviskade i den lefvandes öra "skynda dig ut och häng hufvudduken löst öfver axlarne" hon lydde rådet och kommen till dörren var det som tusen händer grep efter henne. Hon undkom lämnande duken (schalen) i sticket hvilken hon såg de döda ref i "räcklingar" (trasor). Förlamat af skräck sjönk hon ned vid "rista" (kyrkogårdsporten). Kom sen till medvetande, såg kyrk- upplysningen borta och nu förstod att hon varet på de dödas julotta dit ingen lefvande menniska har tillträde. Kraflade sig hem och gick aldrig mer till ottesång. "Ottesang" [ottesång vill jag minnas står i Karl XI kyrkolag] är af gammalt ursprung af okänd an- ledning kom det ur bruk och först in i vår tid blef den rätt vanlig i landsbygdens kyrkor men minnet af detta slags kyrkfirande hängde länge i ty de gamla berättade att om möjligt kl. 3 juldagsmorgon stod en af husfolket upp och serverade de öfriga / af julmaten hvilka sittande i sina bäddar njöto af välfägnaden och lade sig derefter till hvila ja kanske derefter tog sig en "tupplur". Djuren skulle äfven ha "ottefoder" utom en rik hö- gifva skulle dessa ha af julmaten rester från julafton. De som hade nissar (tomtar) i sin tjenst måste äfven tänka på dem julafton med gröt och en "smörklick" midt i grötfatet och utsatt i fähuset. Ingen vågade trottsa dem ty man visste att nissar voro ett snarstucket pack och förargade man dem blef det ofärd öfver husbondens djur eller annan egendom. Så berättas att på gården Rörvik i Valla socken Tjörn bodde en rik bonde under förra hälften af 1600 talet vid namn Tolle Arnesson 2) som höll sig med en dylik tjensteande hans husfolk hade satt ut gröt men då nissen ej såg smör i gröten blef han vred och i harmen bröt han nacken af en å bondens kor. När ilskan lagt sig åt han upp gröten och fick så se att smöret låg på botten i grötfatet. Ångerfullt grubblade nissen öfver hur han skulle kunna bota skadan. Ja han hade sett 2) Tolle Arnesson hade 1/2 mtl Tångeröd i pant f.d. ägarne kunde ej återlösa det öfverlämnade Tångeröd 1651 till Tomas Dyre och Margareta Hvitfeldt se åtkomstbrefven å Landsarkivet / att i granngården Lind fanns en likadan ko den tog nissen och förde till Rörvik och sen släpade han den döda kon till Lind och lade i den förras bös. Härmed var allt godt och väl men om hösten när säden var inbergat och kreaturen släpptes i bete längtade kon till Lind och sen fick nissen fullt upp att göra med att mota kon. Man såg då intet nissen men sten och jord yrde i luften när han tvingade kon att stanna å Rörviks ägor. Juldagen borde alla stanna i hemmet ingen borde [äfven ej koka mat juldag i äldre tid] hvarken aflägga eller mottaga besök dock fick ej Gudstjensten försummas. Spillningen fick ej föras ur ladugården juldagen deraf blef otur. På vissa håll samlade ungdomen sig före dager annandagen och rengjorde grannarnes la- dugårdar gömde sig derefter öfverlämnade åt ladugårds ägaren att gissa hvem som gjordt arbetet. Å andra håll gick ungdomarne till ägarens stugofönster och räckte upp skoflar och kvastar till tecken att mättning kräfdes i form af "traktering" framför allt bränvin. Å ett ställe kom dessa till en snål bonde / denne grälade på ungdomarne och mente arbetet kunde jag gjordt sjelf. I harm deröfver gick dessa till fähuset några ställde sig innan för och andra utanför fähus gluggen och lämpade in så mycket gjödsel i fähuset att dervarande djur knappt knude röra sig. Om julen gicks med julbocken som det kallades på folk- språket. Ett sällskap af pojkar gick då från hus till hus en af dem var utklädd till julbock på det sätt han gick framstupa stödd på en staf ett skynke eller filt var kastat öfver ryggen ett uppstoppat bockhufvud med försvarliga horn stack fram med konstgjordt skägg och en pung under hakan. Den förklädde stötte i golfvet med sin staf drog i ett snöre hvarvid bockens gap öppnades en röd klut föreställande tunga räcktes ut och ropade "bää" pengar i mitt skägg". De dervid hopsalmade pengarne fästades upp af sällskapet. Halm på golvet är af gammalt ursprung och bibehållet sig här såsom julhalm kan ses af / att ett af våra äldsta eddakväden "Rikstula" från Harald hårfagers tid 3) således vikingatiden hvari säges att "dörren till höfdingens sal stod öppen och halm var bredd på golfvet" (dåtidens stugogolf var af stampat jord) och sannolikt är vår julhalm en kvarlefva från denna tid. Denna sed fort- lefde här till inpå 1850 talet då brandstodsbolagets stad- gar lade hinder i vägen men julhalm begagnades i smyg tils på 1860 och 70 talet. Från min egen barndomstid mins jag att efter hemkonsten från kyrkan och middagen var undanstökat läste far juldagtexten ur postillan innan vi barn fick lof att ta in julhalmen. Ehuru far läste både fort och säkert blef väntan oss lång och vi tänkte just inga fromma tankar öfver för- fattaren som gjordt julpredikan onödigt långt och det dröjde intet länge derefter innan julhalmen kom in der vi opåtalt fick leka hur vi ville. Bland jullekar kan nämnas "ta jultyppan" en tingest gjord af halm stäldt på 3 ben och högst 1/2 meter hög 3) S. Bugge Norrona fornkvädi sid 141. och Albert Janssen Norges bönder sid 50. / som stäldes bakom huvudet på den lekande som låg på ryggen och kastade benen öfver hufvudet och tog jultyppan med fötterna och slände den åt motsatt håll. "Dra rot" = dra kafle tillgick så att tvänne personer satte sig på halmen med fötterna mot hvarandra lade en kafle tvärsöfver mellan begges fötter derpå fattade begge i kaflen och försökte så dra upp hvarandra. Den som då hade största kroppstyngden hade gifvetvis fördelen på sin sida men genom smidighet och beräkning kunde äfven motståndaren bli den vinnande. "Sy kongens stöflar" en lek som tillgick på det sättet tvänne gossar satte sig i halmen med benen mot hvarandra derpå bands begges högra fötter i hop vid ankeln. Derefter togs 2:ne strån eller korta stickor som kastades i kors under utrop i corus "sy kongens stöflar", "sy kongens stöflar" hvar är kongen nu" Vanligtvis uppgafs då en plats ett stycke från huset och fortsattes dermed, kom på gården och sist i dörren då gälde att dra sin motståndare till dörren och den andra att hålla igen. Hvad mening som låg deri / har ledsamt nog fallet i glömska. Urgammal är icke leken man vet ju från hvilken tid ordet stöfvel är uppkommet = af latinet ist stevelent. En jullek som i Sörmland fått namn af "bryta stubbe" och i Västergötland "krokhas" kallas här för "hugga rumpekrok" Leken tillgick på det sätt att tvänne pojkar lade sig på rygg bredvid hvarandra "skafföttes" med hufvudet vid hvarandras höfter och genom ett hastigt grepp med benen försökte kasta hvarandra öfver rygg. Leken var ej så farlig för nacken som det troddes ingen tog skada deraf kanske beroende af att ungdomen har böjligare nackar än de äldre ty enligt ordspråket har "gamla bockar styfva nackar". Att ro till Tyskland var äfven en omtyckt jullek och tillgick så att tvänne pojkar lade sig på rygg "skafföttes" med höger sida ihop försedda med hvar sin halmstropp (dagg) turvis kastades benen upp och slog motståndaren i ändan med daggen. Elaka personer flätade en sten / eller jernbit i ändan af daggen för att motståndaren skulle ge upp rop af smärta men sådant förekom icke inom syskonkretsen. På somliga ställen togs julhalm in julaftonen och barnen låg deri öfver natten i syskonsäng. Var det släktkalas med jul och dessa blef nattgäster sof äfven deras barn i julhalmen och i syskonbädd med husets barn. Var julhalmen utsliten som ofta hände måste ny halm tas in. (slut) Rörande trettondagstjernan, stjerngossar, de 3 vise männen Herodes samt Judas med pungen och Josef med yxa på axeln skall bygga båtar m.m. dertill är mitt materiel ännu för ofullständigt men skall återkomma dermed så fort ske kan. Det synes bli det intressantaste kapittlet i julfirandet kanske det mest för mig har nyhetens behag. Upptecknad af Olaus Olsson Bräcke pr. Hjälteby / Tillägg. 1. I hvardagslag begagnades ett slags klena ljus som kallades sueger (sveger) - månne ordet uppkommet af suessa = slänga omkring sprin- ga hit och dit. Vid ljusstöpning doppades svegerna några gånger i den smälta talgen till dessa erhöll groflek som ett pennskaft. 2. Bland barnens julfröjder var äfven "julhögen", som bestod af små kakor af råg, hvete, sk vört samt serupsbröd jemte från bagerierna inköpta "flätkakor" hvilka lades i en hög. kunde dertill läggas en julost i miniatyrform var julhögen färdig. Barnen täflade om att såväl få största julhögen som om att gömma den längst sällan förbrukades julhögsbrödet förän efter julhögtidens slut. En nu lefvande kvinna i Klöfvedals socken berättade att hon som barn gömdt af julhögsbrödet till sk kallad plomat d.v.s. första gång på våren plogen sattes i åkern (- se anteckningar derom förut)