Bromarv,
En person räddar sig från kyrkobyggarens våld genom att säga hans namn.
Det var en herre, som skulle bygga kyrka, och han var rik, men hade inte så stora rikedomar ändå, att han kunde bygga kyrkan allena. Nu gick han och grubblade på det där, huru han skulle kunna bygga kyrkan. Så gick han igen en gång till kyrktomten, och då mötte han en karl, som hade tilltalat honom och frågat, vad han var så ängslig över. Han hade tyckt, att han skulle berätta för honom vad stora bekymmer han hade. Herrn svarade, att »det är alls inte bättre, att jag säger för er, för ni kan alls inte hjälpa till den här saken.» Men den där tvingade herrn att säga det till sist och säger: »Nog bygger jag kyrkan allena.» Herrn frågade, huru stor summa pengar han sedan skulle ha för det, och den andra svarar: »Jag vill inte alls något pengar ha, men du ska veta mitt namn, när kyrkan är färdig.» Då visste nog herrn, vad det var för en man och blev alldeles bekymmersam och funderade, vad han då skulle ställa upp. Men sedan tänkte han ändå, att han skulle försöka låta honom bygga, att »kanhända jag ändå hittar på namnet, när den dagen kommer.» Byggandet led ock skyndsamt, och herrn gick där och funderade, huru det skulle börja gå. Dagen, förr än kyrkan blev färdig, så gick han ditåt igen och går och gråter hela vägen. När han gick där, kom han till ett stort berg, och så kom det en röst från berget och säger åt honom: »Gråt inte och fäll tårar på dina kinder små, för i morgon kommer Skalle hem.» Herrn blir så glad, att han vänder om och går hem och ställer till ett stort kalas och bjuder mycket främmande och herrskap, och när det blev åt det timslaget, då kyrkan skulle vara färdig, så ge de sig i väg, och när de komma dit, var kyrkan färdig. Herrskapet går och ser sig omkring i kyrkan och berömmer arbetet hans. Så säger herrn åt trollet, att »nu har du gjort mig en stor tjänst, hör du, Skalle.» Och då blev det så skyndsamt att resa därifrån, att eld och gnistor slogo om honom.
