Transkriberad uppteckning

Det var en gång ett fartyg, som kom med saltlast utrikes ifrån. En dag, då det seglade på Östersjön, stannade det tvärt av sig självt och en havsfru kom upp från vattnet på fartyget och begärde att köpa en tunna salt. Det fick hon också och betalade vad den kostade. Hon bad då, att någon skulle bära ned saltsäcken till hennes boning: hon bodde på havsbottnen under fartyget. Hon lovade riklig belöning, blott någon skulle komma, men ingen ville våga. Till slut åtog sig en ung man att komma, tog saltsäcken på ryggen och följde efter frun. Då de klättrat ned för fallrepstrappan, kommo de på en trappa, som ledde ned från vattenbrynet till havets botten. Där var fruns gård, utomordentligt glänsande. och vacker. Guld och silverkärl stodo i långa rader, och penningar hade hon ofantligt. Den unge mannen fick för sitt besvär så mycket skatter, som han orkade bära, och frun följde honom tillbaka upp på däcket, varefter hon tog avsked, och fartyget började åter gå framåt. Då fartyget seglat ett stycke, sade kaptenen, att skatterna, som den unge mannen fått, skulle delas jämt emellan hela besätningen. Gick han inte in härpå skulle han kastas över bord. Den unge mannen måste därför samtycka. Men då stannade fartyget på nytt och havsfrun korn flygande so.n en svala och sade till kaptenen: »Den unge mannen har själv förtjänat vad han fick. Åt honom har jag givit skatterna, men inte åt den övriga besättningen. Giv därför genast tillbaka åt honom vad ni tagit av honom, eljest skall jag visa eder vallvägen!» Och så öppnade sig en väg ned i vattnet framför fartyget. Alla blevo förskräckta och skyndade sig att återgiva skatterna: Havsfrun sade då: »Låt mig icke komma igen en gång till, ty då kommer ni att fara vallvägen!» varefter hon försvann och fartyget fick åter fortsätta resan. Och ingen vågade sedan röra den unge mannens skatter.