Transkriberad uppteckning

Följande händelse säges ha passerat för långa tider tillbaka. — Sju stycken fälbåtslag voro en vårvinter lägrade vid en kalle vid en klippa ute i Bottenhavet. Utanför iskallen var havet så gott som isfritt, endast här och där funnos några större simmande drivisstycken. På ett av dessa isfält roade sig fälbåtslagens besättning, som inalles lär ha utgjort omkring trettiofem man, de flesta hemmahörande i Närpes socken, med att springa och kasta efter varandra en handske, som de nyss förut hittat på isen och som de med säkerhet antogo skulle ha tillhört en omkommen yrkeskamrat. Alla deltogo med lust och glädje uti detta oskyldiga tidsfördriv utom en, och detta var skepparen på en av fälbåtarna, en ung man. Denne tyckte inte alls om kamraternas gyckel med ett föremål, som så livligt hade bort påminna dem om det mödosamma av hundrade faror uppfyllda levnadsyrke, som de förde. Sedan han först förebrått kamraterna, men dessa endast skrattat åt honom, fick han tag i handsken, lade en penning uti den samt högg ett hål på isen och nedsänkte handsken. — Följande natt, medan fälmännen uti sina tältade fälbåtar, som voro fästade vid yttre sidan av klippans isvallar, sovo så trygga, som endast fälmän kunna göra under sådana förhållanden, tyckte sig den unge skepparen i sömnen tydligt höra en röst, som sade till honom: »Statt upp, du unge man, som pengen i handsken lade! Det knakar i tall och brakar i kall. De komma ej hem med livet all!» Den unge skepparen blev genast fullt vaken, hastade upp, väckte kamraterna på sin båt och begav sig hastigt bort från lägerstället. Hade de övriga båtlagen följt exemplet, så hade inte olyckan i så förfärlig gestalt nått dem, men nu anade de ingenting. Några timmar senare fanns av trettio kraftfulla sälj ägare ingen enda vid liv. Isvallarna kring klippan hade ramlat och begravit dem alla. l rettio änkor och många faderlösa hem begräto sedan de så sorgligt omkomna fälmännen