Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Umeå i Västerbotten berättar Axel Fällman om råmjölk och kalvdans. Uppteckningen gjordes år 1936.
Fler sägner från Västerbotten
Se alla i Västerbotten »
Umeå, Västerbotten
Mjölkhushållning.
Mjölkhushållning. Svar på Landsmålsarkivets frågelista n:r 1. av Axel Fällman. 1. Olika slag av mjölk. Till människoföda användes mjölk från kor och getter, från de senare endast i undantagsfall. Getmjölken har ansett som botemedel mot lungsot. Mjölk från kvinnobröst botar örstyng. ”Två strena ti vart ör”= Två strålar i vardera örat. Mot stamning användes svingalla som doppats i varm mjölk det gällde bara att stå med gallan färdig när den stammande skulle till att säga något och i samma ögonblick denne börjar hacka på målet fick han ett slag i mun med den. Råmjölken, särskilt första målet = mjölkningen, skulle skyddas vid inbärningen från ladu- / gården ty ”skrömta” ville gärna ha tag i den Därför övertäcktes ”stavern” med mjölkerskans förkläde och på så sätt skyddades en ”nybyren” = en ko som nyss kalvat, för olycka. Kons tre första ”mål” samlades upp i ett käril och av denna mjölkmängd kokades kalvdans. Detta tillgick så att mjölken smaksattes med socker, kardemumma och salt samt hälldes i en hämtare eller dyl. vilket i sin tur sattes i en gryta med vatten vilken bringades att koka. När råmjölken avstannat är rätten färdig att ätas med tillsats av kanel, socker och sötmjölk. Så förfares tämligen allmänt än i dag. (1936). Sötmjölk benämnes oskummad mjölk. Efter skumningen, rännmjölk. Hinna på kokt mjölk kallades ”skrejpe”. Självlöpt kallas mjölken för ”glötter”, eller surglötter. Utblandas med / vatten och drickes, ”blana” = blandning. ”Et å må, drick blana på ”ett ex. på uttryckets användning. Självsurnad mjölk kallas vriden. Användes för bakning av hårt bröd. Med fil menas sådan mjölk som fått stå i en bunke några dagar tills en tjock gräddliknande avlagring på ytan uppstått. Fås genom att tillsätta tätämne ”filtjett” till nysilad mjölk varvid tjetten strykes ut i ett tunt lager på bunkens eller trågets botten. Åt misslyckat fil ville man gärna ”ögel” = känna sig oförmögen att äta det. Att äta fil och kallgröt har alltid varit och anses ännu åtminstone på landsbygden som en dilikatess sommartid. Det har alltid använts som ”rattåtmat” under ”anntia”. En snabbt tillagad mat under de bråda sommardagarnas arbeten: våranna, slåttanna, skölanna och näranna = vårbruket, slåttern, skörden, potatis- / upptagningen. Kallgröten kunde få vara en hel vecka gammal. Den vändes innan den ätes varvid ytan kommer ned ock denna hårda del lämnades i allmänhet kvar; ”skratten”. Den ansågs mycket snål som åt gröt med skratt och allt. ” ⁿ¹ Hornper å grisen vänt på skratten”. Båda äro intresserade av vart den lämningen hamnar. ”Eta kallgröten å skratt åt skratten” är ex. på ett annat gångbart uttryck. Berdning av smör. Med kärna menas kärlet. I en del av Ume- socken (Innertavle) var gamla benämningar ”dörnafökka” och kärnstaven ”dönteln”. Det förfaller som om därvid åsyftas det kärl man gjort av en trädstam, urholkad. Det kan också komma av benämningen / ”dönt”, något som dundrar och hoppar. Annars är den vanliga benämningen kärna och kärntöreln. Kärnan varierade i storlek alltefter hur många kor som mjölkade, d.v.s. husmodern tog fram den som i storlek bäst passade till antalet tråg i pinnhyllan. Det räknades för ”heft” = stolt stund, när själva storkärnan var i bruk. Också fick den stå på riktigt synliga platser och den vädrades och bars ut och in mycket i onödan. Storkärnan rymde ung. 10 tråg och lillkärna 3-4. Tapphålet kallades ”sprönne”; ö uttalas som det låter i örn. ”Töreln”, kärnstaven (teckning å baksidan!) var av trä. Runt korset löpte en sensträng, eller snöre, vilket låg kvar på sin plats genom skåror i korsets ändar. / När grädden vid kärningen började ”skära sig” dröjde det inte länge förrän smöret började ”ta ihop”. I ett särskilt tråg, smörtråget sköldes det sedan med kallt vatten och ”rejdes”. knådades och saltades. Packades sedan i en bytta. Genom byarnas lägen i betesrika trakter inom socknen, ha fäbodar aldrig varit i användning. Men man har överallt haft sommarladugårdar att ha korna i om nätterna. De saknade varmtak och fönster och båspallarna bestod av jord. Det kallades att ”ligg på nässjähla” när man levde på matsäck, smöret förvarades i smörkars. Export förekom varvid smöret köptes upp av de s.k. söderkörarna. Smöret skulle vara format till ofantligt stora drittlar, inuti vilka det ibland placerats tunga stenar. Dessa / stenar murades in av uppköparna strax innan de voro framme där det skulle säljas. De hederliga bondgummorna fingo vanligen då lida till sin heder för dessa stenars skull. Till slut vågade ingen handelsman söderut köpa fruset smör och många inte alltid så renliga metoder användes för att söka utröna drittelns äkthet. Det fanns drittlar som vägde 10 - 12 skålpund, berättas det. / [Teckning] / Accessionsnummer: 9263 Ort: Umeå lfs, Västerbotten Innehåll: ULMA:s frågel. 1 Mjölkhushållning, 7 bl. Informant: Axel Fällman 1936
1936
Läs sägen →
Umeå stad, Västerbotten
Bot för gulsot
Gulsot är en sjukdom som är bra svårt bote för läkara, då han har gått för långt. Men det är märkvärdigt att han kan botes vä signeri. Han ska göra så, att han går i tri gåla och tigg en bröbit, går som en tiggar helt — och dom förstår så väl va det är fråga om, så dem fråg ingenting — och så skull man då skaff sej en lus på ett ställe och ha i lag med, och han som var sjuk skull få alltihop men skull ingenting veta. Jag har sett själv att dom har blive bätter utav det där. Dem ha vari hit och tiggt också för int så värst länge sen.
1931
Läs sägen →
Umeå stad, Västerbotten
Vitra i kvarnen
I närheten av Djäkneböle var det kvarnar, fem stycken, och en som hette Lars Jonsa var i en av dem och höll på mala nån svinmat. Han var skött [jägare] och hade bössan med sej in i kvarnhuset. Då kom det in en kvinna och sa: "Vad gör du för slag?" — "Maten", svara han. Då sa hon en gång till: "Vad gör du för slag?" — "Maten", svara han igen. Tredje gången fråga hon på samma vis, men då svara han: "Schwinmaten, hördu din —", och så svor han åt henne, för han var inte rädd av sej, och så tog han bössan och sköt på henne. Men då for hon, och då fick han si hon hade hästhoven så fin hon var. Det var vitra.
1931
Läs sägen →