Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Garde socken på Gotland berättar fattigvårdsföreståndare Alma Nilsson (född 1875) om bär och frukter i hushållet. Uppteckningen gjordes år 1953.
Fler sägner från Gotland
Se alla i Gotland »
Garde, Gotland
När Bursprästen mötte pesten
Bursprästen hade varit körandes i Stånga på någon förrättning, och på hemvägen därifrån mötte han på Tällungsbackar en karl som inte hade något huvud och som bar på en skoffel och en kvast. Då stannade prästen och frågade honom i Guds namn vad han var för någon. "Jag är pesten", sa den huvudlöse, "och skall till Stånga." I den socknen dödde de ut allihop, sånär som på tre stycken, och de hade legat på knä i kyrkdörren och bett att Gud skulle förskona dem. På Lye kyrkogård skall det finnas en pestgrav, där nio stycken från Bjerges i Lye ligger begravna. Endast drängen på gården överlevde, som det troddes för att han druckit sej halvrusig för varenda dag under hela tiden pesten gick.
1935
Läs sägen →
Garde, Gotland
Det hedna barnet och elden
En hustru vid Stockvike i Öja låg en natt med sitt lilla barn i sängen, hvilket ännu var »hajde'» (odöpt); och elden var släckt på spisen. Bäst det var så vaknar hon och — barnet är borta! Hon börjar straxt att ropa: alla »folken» fara upp ur sängarna och till att leta, men förgäfves. Slutligen finner man det dock, men liggande på golfvet nere vid dörren: så långt hade »den Håle» redan släpat det. Nu hade man då funnit barnet, men det hade ej hufvud! Först när man väl fått upp eld var barnet åter som det skulle vara, helt och välskapadt (VI: 114). C. B. Östman. Koncept till III: 580 i R 625: 5, s. 114 (1866). En hustru (i storsödret) vid Stockvik i Öja låg m. sitt lilla odöpta barn. Hon vaknade o. barnet var borta. Hon ropade, o. alle i stugan blefvo f.skräckta o. yra und. det de förgäfves letade efter barnet. Slutl. funno de det ligg: des på golfvet nere vid dörren (dit den Håle red. släpat det), o. de ändvände barnet länge, men kunde ej få reda på dess hufvud förr än m. fått upp eld.
Uppteckning
Läs sägen →
Garde, Gotland
Kärringen och den dödes hjerta
En Bonde hade hustru samt också sin svärmor i huset. Denna sed-nare blef »lystenes» (på annan mat), ty hon var med barn; och det förargade mågen. — När denne då engång skulle resa till sta'n, bad svärmodren honom, att han skulle köpa något färskt kött åt henne. Nå, när han då for hem om qvällen, skar han hjertat ur en karl som hängde död i galgen. Han gaf så kärringen köttet, men förböd sin hustru att smaka det och att öppna dörren om natten: och dermed gick han bort. På natten kom någon och bultade på; då kärringen, som om qvällen ätit sig ett godt mål, var »modenes» samt straxt gick och öppnade. Men när hon gjort det vardt hon förfärad, ty der stod för henne en stygg karl. Hon ville genast smälla till dörren igen, men den främmande, som var »den Håle», trängde sig dock in och sade till henne: »Fråga mig något!» — »Hvad skall jag fråga Er om», sad' kärringen, allt mera rädd. — »Fråga mig hvar jag har mitt hufvud», sad' »den Håle». »Nå, hvar har I ert hufvud, då?» — »I helvetet till en 'hugg-packe'», svarade han. — »Fråga mig något mera», sade han. — »Hvad skall jag mer fråga Er», sad' hon. — »Fråga mig hvar jag har mina armar.» — »Nå, hvar har I era armar?» — »I helvetet till 'dyng-graipar'. Fråga mig ännu om något mer», sad' han. — »Hvad skall jag ännu fråga Er mer om?» — »Fråga mig», sad' han, »hvar jag har mina ben». »Nå», sad' hon, »hvar har I era ben?» — »I helvetet till grind-stockar», svarade han. »Men fråga mig då en gång till», sad' han. — »Ja, hvad skall jag fråga Er om då?» sad' kärringen. — »Fråga mig hvar jag har mitt hjerta.» — »Nå, hvarest har I ert hjerta då?» frågade slutligen kärringen, som redan var halfdöd af ångest. Men, då svarade »den Håle» icke alls, utan flög i blinken på kärringen, ref hjertat ur henne, lemnade henne död i förstugan och försvann (VI: 125). C. B. Östman. Koncept till III: 599 i R 625: 5, s. 125 (1866). En B:de hade hustru o. svärmor. Men kärringen blef »lystenes» (på anan mat), ty hon var med barn. Detta förargade mången. — Då mågen skulle till sta'n, bad k:n, att han skulle köpa färskt kött åt henne. Nå, när han gick hem om qvällen, skar han hjertat ur en karl, s. hängde död i galgen. Han gaf k: n köttet; men förböd hustrun att äta köttet ell. öppna dörren om natten: o. derm. så gick han bort. — på natten bultade ngn på. K:n öppnade; der stod en karl: det var den Håle. Hon blef förfärad o. ville ha' dörren till, men det fick hon ej. Då sade den Håle: »Fråga mig om ngt.» — »H:d skall jag fråga Er om», sade k:n. »Fråg mig hvar jag har mitt hufvud», sad den Håle. — »Nå, hvar har I ert hufvud, då?» — »I hellvitet till en hugg-packe!» — »Fråg mig ngt — edra armar? — I hely. till en dyngraip. — edra ben? — — till grindstockar; — ert hjerta? Då flög den Håle på k:n ref hjerta ur henne och han lemnade henne död i förstugan.
Uppteckning
Läs sägen →