Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Ed i Ångermanland berättar Britta Hansson (född 1860) och Sara Britta Larsson (född 1881) om olika mjölkrätter. Uppteckningen gjordes år 1938 av professor Karl-Hampus Dahlstedt (född 1917).
Fler sägner från Ångermanland
Se alla i Ångermanland »
Edsele, Ångermanland
Utan titel
Det var några karlar som åtagit sig timmerkörning och bodde i en koja långt borta i markerna. En av körarna anställde inga huggare men han var med och ställde basvägen i ordning, och det gjorde han hela vintern. Han sade till de andra körarna: "Får jag använda basvägen en enda natt till våren, så skall jag hjälpa er med vägen i vinter". Detta var de andra nöjda med förstås, men de var mycket förvånade över den där mannens beteende. Han satt inne i kojan 1 och gjorde yxskaft dagarna i ända hela vintern men bara små yxskaft som hammarskaft ungefär. Så en kväll frampå våren frågade han om han fick använda basvägen den kommande natten. "Ja, för all del", svarade de andra. Den natten glömde de aldrig, för det blev ett så förfärligt oväsen att körarna trodde, att de inte skulle få uppleva nästa dag. När det äntligen blev ljust och de kom ut och såg sig omkring såg de, att den andre karlens virke var hugget och framkört (forslat till flottleden). Men basvägen var så utsliten, att det inte fanns en gnutta snö kvar på den. Så för deras del var det inte att tänka på att köra mera på det snöföret – slädföret.
1958
Läs sägen →
Edsele, Ångermanland
Lappgumman trollar ihjäl hästen
Nog har det funnits onda människor. Det var en lappkäring som kom till ett ställe i Edsele och tiggde. Och hon fick av det slaget dom hade, men då ville hon ha kött också. Nä, sa moran, hon hade inte något kött, hon fick vara nöjd nu med det hon hade fått. "Ja, ska väl bli kött då", sa lappkäringen. Och på natten dog likeste [bästa] hästen.
1929
Läs sägen →
Edsele, Ångermanland
Får en viterko
Det är ett ställe som het Fjällbohöjda, som hör Edsele till, och där tjänte jag. Samtidigt var det en som var stillarpiga [stilla = utfodra] där, och hon var fasligt tyst och ly av sej däri lagårn. Hon kasta aldrig mjölkstolen då hon steg opp från kräka, och saltbytta satte hon ner så tyst. Det var farli lugn en männisch. Då på vårn en gång, innan jag kom dit, hade dom (vittrorna) kommit med en ko, och hon hade stäva på hornet. Och då hade dom sagt åt den här, att hon skulle få ha kon på sommarn för det hon hade varit så tyst och ly, och hon skulle kunna få ha henne längre också. Hon skulle mjölka i den där stävan, men hon fick bara mjölka henne en gång, även om det såg ut som hon skulle ha mer kvar. Då kon skulle bära, då skulle hon häva kalven ut genom gluggen och aldrig bry sej om var han tog vägen. Och hon hade kon, och det gick bra, och hon fick sätta in henne i lagårn på hösten. Men då hon hade burit, var det en gång hon tyckte det såg ut som om hon skulle ha så mycke mjölk kvar, så hon tog och mjölka en gång till. Men då hon kom diti lagårn nästa gång, då hade dom tagit igen henne. Men för hennes ögon såg det ut som om hon var skel (död). Jag har sitt den där kon. Det var en rosig och fin en ko.
1929
Läs sägen →