KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Eds, Ångermanland 1905

Kokt saltströmming med löksås från Ed

Transkriberad uppteckning

Ingredienser (För 5 personer) 3 hg strömming 1½ liter vatten Sås: 2 msk smör 1 kkp kokande vatten 3 msk hvetemjöl 1 liten knippa gräslök ½ liter af spadet vari strömmingen kokat Beredning Strömmingen sköljes och urvattnas. Den sättes på elden i varmt vatten och får koka tills den blir färdig, omkring 5 minuter. När den är färdigkokt tages den upp och spadet silas. Smör och mjöl sammanfräses, fiskspadet och vattnet påspädes, den hackade gräslöken lägges i, och såsen får koka 8-10 minuter. Såsen serveras i särskild såsskål. Recept från: Bondhustrun Erika Vesterlund, Skarped, Ed, Ångermanland. Upptecknat: Den 2 augusti 1905 av Hilda Öström (Uppsala 29403:22)

Socken Eds
Landskap Ångermanland
Härad Sollefteå tg
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Uppsala (DFU)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Fler sägner från Ångermanland

Se alla i Ångermanland »
Edsele, Ångermanland

Utan titel

Det var några karlar som åtagit sig timmerkörning och bodde i en koja långt borta i markerna. En av körarna anställde inga huggare men han var med och ställde basvägen i ordning, och det gjorde han hela vintern. Han sade till de andra körarna: "Får jag använda basvägen en enda natt till våren, så skall jag hjälpa er med vägen i vinter". Detta var de andra nöjda med förstås, men de var mycket förvånade över den där mannens beteende. Han satt inne i kojan 1 och gjorde yxskaft dagarna i ända hela vintern men bara små yxskaft som hammarskaft ungefär. Så en kväll frampå våren frågade han om han fick använda basvägen den kommande natten. "Ja, för all del", svarade de andra. Den natten glömde de aldrig, för det blev ett så förfärligt oväsen att körarna trodde, att de inte skulle få uppleva nästa dag. När det äntligen blev ljust och de kom ut och såg sig omkring såg de, att den andre karlens virke var hugget och framkört (forslat till flottleden). Men basvägen var så utsliten, att det inte fanns en gnutta snö kvar på den. Så för deras del var det inte att tänka på att köra mera på det snöföret – slädföret.

1958 Läs sägen →
Edsele, Ångermanland

Lappgumman trollar ihjäl hästen

Nog har det funnits onda människor. Det var en lappkäring som kom till ett ställe i Edsele och tiggde. Och hon fick av det slaget dom hade, men då ville hon ha kött också. Nä, sa moran, hon hade inte något kött, hon fick vara nöjd nu med det hon hade fått. "Ja, ska väl bli kött då", sa lappkäringen. Och på natten dog likeste [bästa] hästen.

1929 Läs sägen →
Edsele, Ångermanland

Får en viterko

Det är ett ställe som het Fjällbohöjda, som hör Edsele till, och där tjänte jag. Samtidigt var det en som var stillarpiga [stilla = utfodra] där, och hon var fasligt tyst och ly av sej däri lagårn. Hon kasta aldrig mjölkstolen då hon steg opp från kräka, och saltbytta satte hon ner så tyst. Det var farli lugn en männisch. Då på vårn en gång, innan jag kom dit, hade dom (vittrorna) kommit med en ko, och hon hade stäva på hornet. Och då hade dom sagt åt den här, att hon skulle få ha kon på sommarn för det hon hade varit så tyst och ly, och hon skulle kunna få ha henne längre också. Hon skulle mjölka i den där stävan, men hon fick bara mjölka henne en gång, även om det såg ut som hon skulle ha mer kvar. Då kon skulle bära, då skulle hon häva kalven ut genom gluggen och aldrig bry sej om var han tog vägen. Och hon hade kon, och det gick bra, och hon fick sätta in henne i lagårn på hösten. Men då hon hade burit, var det en gång hon tyckte det såg ut som om hon skulle ha så mycke mjölk kvar, så hon tog och mjölka en gång till. Men då hon kom diti lagårn nästa gång, då hade dom tagit igen henne. Men för hennes ögon såg det ut som om hon var skel (död). Jag har sitt den där kon. Det var en rosig och fin en ko.

1929 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR