Transkriberad uppteckning
I en uppteckning från Anundsjö i Ångermanland berättar Olov Olsson (född 1879) och Jonas Forsberg (född 1868) om vårsådden. Uppteckningen gjordes år 1936 av Asta Hammarberg.
Fler sägner från Ångermanland
Se alla i Ångermanland »
Anundsjö, Ångermanland
Trollgubben i Gallsätter
I Gallsätt i Ullånger var det en gång en trollgubb, som skulle vara svår. En bonde hade mist en män en gång, och då gick han till den där och ville veta var hon fanns, för han trodde att hon var stulen. Ja, sa gubben, i kväll kunde int han göra något åt det, men i morgon bitti skulle han tala om det. Bonden gick då in i ett lir (lider) och la sej i höet, men han las Fader vår för sej. Vid midnatt då fick han si den här trollskapsgubben kom och gick tri värv ansönsch (motsols) kring en röne (rönn) på gårn och blistere (visslade). Men ingen kom. Då gick han in, och på en stund till kom han ut och gjorde likadant, men ingen kom. Tredje gången kom han och gjorde på samma vis, och då kom det en som körde med två hästar över trea (träden) och gåla. "Du har vöre länge", sa gubben. "Ja, ja har vöre ti ett boställ och höll på hjälpa en jänta ta livet av ett barn", sa gamkärn. "Feck du nå där borta då?" fråga gubben. "Nä, det var en gamkäring som kom, så det vart int nå", sa gamkärn. Då nämnde gubben namnet på den här bonden och fråga, var han hade hästen nånstans. Jo, han låg i en kallkälla och hade drunknat. Källan var så stor, så han hade farit ner hel och hållen. Men gamkärn sa åt gubben att bonden låg inni lire. "Gå dit och vri harsn (halsen) av honom då", sa gubben. "Nä, det har int jag rättighet till", sa gammeln, "för han har läst Fader vår för sej."
1928
Läs sägen →
Anundsjö, Ångermanland
Jättefolket i Kubbe
I Kubbe lär det ha bott ett jättefolk långt tillbaka, och dom var så grova och stora så. Kvinnfolken hade kicker som var så stora och långa, så när dom skulle färdas så kastade dom dem över axlarna, och barna satt på ryggen och sög på dem. Skulle jättekäringen koka gröten en gång, och till tvaga hade hon en gran som var uppryckt med roten. När jättegubben skulle äta kände hana tt det var nånting, som krasade i tänderna när han tuggade. Frågte'n grumman vad det var. "Int är dä väl nå", tyckte hon. Nästa gång hon skulle koka gröten, fick hon se att en gren i tvagan var borta, och då förstod hon att det var den som grubben hade svalt. Jättekvinnan höll på att hacka upp en göl med en granrot. Hon hackade upp ett helt tunnland utan att se opp. När hon kåxe opp, höll solen på att gå ner. Hon vilade sej en stund. "Ja, Hyvelan är en skröp dag", sa hon. En jänta utav det där folket kom hembärande med en häst, en plog och en karl i förklädet. "Si vad jag har funnit på åkern", sa hon. "Den här ska jag ha till att leka med." - "Låt bli dom du", sa jättegubben, "dom är av det folket, som ska komma efter oss."
Uppteckning
Läs sägen →
Anundsjö, Ångermanland
Den underjordiska som maka
Det var en pojke som mötte viterkorna och en viterjänta. Då skulle han kasta stålet över en ko, så han skulle få henne, men då kasta han miste, så det for över jäntan, och då fick han ju henne i stället. Henne ville han ju inte alls ha, men han kunde ju inte bli fri henne, så han gick till prästen och frågade, hur han skulle bära sej åt. Prästen sa att det var nog inte något att göra då, utan han gatt (måste) behålla henne. Så han gatt vigas vid henne. Han var alltid elak mot henne, men hon bara tålde och tog emot. Så var det en gång han skulle sko hästen, men skon var bara omöjlig, så det gick inte. Då bad hon att hon skulle få ta skon, så skulle hon dra den (böja den) som han ville. Ja, vad skulle hon duga till det, hon som var så liten och späd, tyckte han. Men hon tog skon och drog den som han ville ha den. Men då han såg hur stark hon var så sa han: "Att inte du slog ihjäl mej för länge sen!" — "Ja men prästen sa int så", sa hon. Sen vart han snäll mot henne.
1928
Läs sägen →