Transkriberad uppteckning

På sjön Tedens klippiga och föga inbjudande stränder ligga en liten grå oansenlig koja. De som bo där, en fattig fiskare med fru och dotter äro äro glada och goda och i deras ögon är kojan ett slott. Fiskarens dotter den sex-åriga Lisa är snäll och duktig och aldrig såg man henne göra något fult eller slakt. Mycket flitig: hon vill gärna hjälpa far och mor. En dag gick Lisa ut till skogen som låg bakom stugan, för att plocka bär. Mycket upptagen av bärplockningen som hon var, märkte hon ej att hon kom längre och längre bort från hemmet. Det började lida mot aftonen och mörkna i skogen. Förskräckt märkt- de den lilla tösen, att hon ej längre kände igen skogen. och att det började skymma. Jag har gått för långt bort, tänk om jag ej hittar hem, snyftade hon och började springa däråt hon trodde hemmet låg. Men hon sprang åt fel håll och kom sålunda allt längre bort från hemmet. Utröttad satte hon sig till slut på en tuva och snyftade. Ej lång stund hade hon suttit där förän John Blund var framme och rörde vid henne med sitt spö. Hon började nicka med huvudet och sov snart tungt, fastän hon låg långt in i mörka skogen. Knappt hade hon somnat förän jätten Slaske kom gående genom skogen. Förskräckt for Lisa upp ur sömnen väckt av jättens stora klumpiga steg. Där han gick fram brötos trädena av som tändstickor och marken gungade. Trots att det var en god bit ifrån jättens ögon ned till marken varseblev han den lilla, utav rädsla gråtande Lisa. Han sträckte ned sin stora ludna näve, lyfte upp tösen, tittade på henne ett slag, för att sedan stoppa henne i fickan. Där- efter fortsatte han med stora steg sin avbrutna vandring mot bergen. Men i jättens stora djupa ficka satt lilla Lisa och grät högljutt. När jätten kom hem och visade tösen för jättegumman, blev hon i alla fall. Ja så de toge de henne såsom eget barn, och kallade henne Bleknos. Men Lisa triv- des ej i jättarnas boning: det stora höga berget, utan blev för varje dag allt magrare och allt blekare och nästan ständigt satt hon och grät. Nu fick hon ej se solen, utan måste tillbringa hela dag- arna i det mörka kalla jätteslottet, där ödlor och ormar krälade omkring. Nog försökte jättegumman på alla sätt få Lisa glad men hon bara grät. Även jätten såg trots att han var jätte att det fattades henne något och gick därför en natt till en trollgumma, som bodde i ett något mindre berg en liten bit bort ifrån jättens boning. När jätten steg in hos trollgumman stog hon böjd över en sotig gryta och rörde av alla krafter, under det att hon mumlade en hel del ofatteliga ord. Sedan jätte framfört sitt ärende, fick han av trollgumman en lite flaska, med en grön vätska uti. Giv ungen det här att dricka: sade hon så förlorar hon minnet av det gångna och komma bliva lika som hon förut varit. Glad tackade jätten och begav sig hemåt. Tösen fick dricka utav det och så fort hon sväljt första droppen blev hon som förvandlad. Skrattande sprang hon numera omkring i berget och lekte med ormar ödlor och sådana djur som hon förut varit rädd för. Men inte blott tösen utan jätten blev glad och den kvällen gjorde han en båt åt henne att segla i, utav en stock som han urholkade. Sedan jätten satt Lisa i båten tog han den under armen och gick ner till sjön. Där satte han i båten, lage sig på marken och blåste på den, så att den fick god fart utåt sjön. När jätten ville Forts. / - att båten skulle komma tillbaka drack han ur sjön tills den kom ### med ###. Ja, så försökte jätten på alla sätt att göra det roligt för den lilla Lisa och det lyckades bra nu sedan hon glömt det för- flutna. I berget trivdes hon bra numera och liksom jättefolket ville hon ej gå ut om dagen. Men om natten då det var månljus smög hon sig ut och lekte med de vilda djuren vilka ej gjorde henne något förnär. Särskilt en stor padda som hon brukade rida på gladde henne mycket. I fiskarstugan blev det förstås stor uppståndelse när ej Lisa kom hem på kvällen. Hela natten och följande dagar strövade Lisas far och mor sökande omkring i skogen. Men förgäves fingo de söka. De antog till slut. Att den lilla möjligen gått ned till sjön. Kommit för långt ut på klipporna, förlorat fotfästet och ramlat i. Men i fisk- arkojan där förut glädje bodde, rådde nu endast sorg. Till slut blev fiskarfrun så sjuk av saknad efter sitt barn att hon måste intaga sängen. För varje dag blev hon allt sämre och sämre. En Månljus natt ett par månader efter lilla Lisas försvinnande syntes en liten späd vit varelse sakta smyga sig mot fiskarkojan. Det var en Älva. Ljudlöst kom hon in i rummet där den sjuka fiskarfrun låg och andades tungt. Sakta böjde sig älvan över den sjuka och syntes liksom viska något i örat. Därefter försvan hon lika tyst och obemärkt. som hon kommit När fiskarfrun på morgonen vaknade om- talade hon för sin man att hon drömt på natten. Jag drömde: sade hon, att någon viskade i mitt öra att vår lilla dotter lever och är fånge hos jätten i det II:te stora berget ifrån sjön. Drömmen äro som strömmar: sade fiskar- en sorgset men jag vill i alla fall ge mig iväg, får jag se. Och fiskaren gick både länge och väl innan han kom fram till det II:te berget, ty det var en lång väg dit. Men det var alldeles lika de övriga bergen bara något större. Eftersom fiskaren ej fann forts / något ställe att komma in måste han modfälld och sorgsen börja vandringen hemåt, Men på natten kom den lilla älvan smygande igen och böjde sig över fiskarfruns bleka ansikte och viskade något i örat. Liksom förra morgonen omtalade fiskarfrun vad hon drömt. I natt drömde jag: sade hon att vår lilla dotter finns hos jätten Slaske i II:te berget ifrån sjön och att man måste säga gid anppö tre gånger och slå på berget med handen lika många gånger för att komma in. Drömmar äro som strömmar sade fiskaren sorgset men jag vill i alla fall ge mig iväg, får jag se. För andra gången traskade fiskaren genom skogen, till det II:te berget ifrån sjön. Framkommen han såsom hans fru drömt och knappt hade han uttalat sista ordet förän hela bergväggen öppnade sig med ett öronbedövande brak. Ögonblick- ligen letade sig den varma solen in i berget. När strålarna nådde jättegubben och jättegumman foro de med ett skri ihop, och blevo till intet. Men mitt på golvet fick fiskaren se en hemsk syn. Där satt lilla Lisa på en jättestor padda och red, till tömmar hade hon ett par hopknutna ormar och runt omkring henne krälade ödlor och ormar, vilka nu då ljuset inströmmade väs- ande flydde mott grottans mörkaste skrymslen. Fiskaren skulle springa fram och taga sin dotter, men hon hade ju tappat minnet och hon igenkände ej sin far, rädd flydde därför även hon till de mörkaste hörnen. Efter att länge ha sökt förgäves måste fiskaren med tungt hjärta vandra hemåt. Han förstog att hon blivit förtrollad. Men det blev natt och nedslagen måste fiskaren gå till sängs. För tredje gången kom emellertid den lilla älvan och viskade i fiskarfruns öra. På morgonen vaknade fiskarfrun och omtalade för sin man att hon drömt att de skulle taga av den gröna ört som växte på toppen av det 6:te berget från sjön räknat och koka dem. Vätskan som blev av dem, skulle de giva flickan att dricka så forts / - återfår hon minnet. Fiskaren gjorde som han hustru drömt, plockade den gröna örten, kokade den och begav sig med den vätskan iväg till det II:te berget. När nu fiskaren kom in i berget såg han liksom förra gången sin dotter sitta på en padda och rida omkring i berget. Men nu sprang fiskaren direkt fram, högg tag i sin dotter och hällde i henne den gröna vätskan. Med det samma första droppen kommit över hennes läppar, fick hon minnet tillbaka och glad omfamnade hon sin far. Hand i hand gingo far och dotter ut ur berget, ut i sol- skenet, hem till mor. Moderns glädje över lilla Lisas återkomst kan bättre tänkas än beskrivas. På natten kom den lilla älvan gående utanför fiskarkojan igen. Men nu gick hon ej in utan stannade ute och tittade in genom rutan. Ett skimmer av glädje spred sig över det ljusa ansiktet när hon varseblev att fiskarfolket återfått sin dotter. Tyst och ljudlöst fortsatte den lilla älvan sin vandring i den månljusa natten. Upptecknat av Folke Hellfrid Kullerstad socken Östergötland (Sign H:son) Järnvägen Okna Sagan är berättad för mig av min mormor Hedvig Andersson för några år sedan. Hon är död nu med sagan torde härleda sig från hennes födelseort Örtomta socken i Östergötland. Där finnes en sjö som heter Teden, den är nu nästan torrlagd, men har förr varit stor. Gott om stora berg finnes där även.