Transkriberad uppteckning

För många hundra år sedan bodde i Aspeboda socken i Dalarna en rik och mäktig herre på det ställe, som än i dag benämnes "Fläskkällaren". Han var så rik, att hans hästar buro silverskor, och han talade om att bygga koppartak över vägen mellan Falu gruva och "Fläskkällaren". Denna tanke blev dock ej förverkligad, ty det blev orostider i Sveriges land. Denna herre ägde också en gruva, belägen på "Spjutsjöberget" inom Kopparbergs socken. När danskarna kommo in i landet skulle han gömma sina omänskliga skatter i "Spjutsjö-gruvan" för att i fredstider åter taga fram dem. Han körde därför med sin dräng det ena lasset efter det andra till gruvan och stjälpte ned det där. Sedan täckte, han med tillhjälp av sin dräng, gruvan med timmer och fyllde därovanpå med slagg. Sista lasset körde han ner i "Spjutsjön", en närbe- lägen sjö, då både dräng, häst och vagn fick följa med ned i djupet. På så sätt menade han sig ha utplånat de sista märkena efter sina rikedomar. Därför går en sägen, att vattnet i den sjön är klarare än i någon an- nan. Många hava försökt finna platsen för gruvan, men förgäves, däribland en lappgumma, som trodde sig med / säkerhet kunna utröna platsen. Hon tog därför några per- soner med sig och begav sig dit en midsommarnatt. De funnu en kolkoja och gingo in dit för att invänta 12-slaget, och när det blev midnatt började ett gny utanför, som lappgumman ej hört maken till. Men hon gick helt modigt ut och sade sakta: "Tyst, tyst, kom inte in till oss", och allt blev tyst. Sedan tog hon sitt sällskap med sig ut, och de sågo mycket väl platsen för gruvan, de satte också ut märken, för att sedan komma dit, och börja med skattgrävningen. Men när de senare kommo dit för att taga reda på platsen, var allt som förvandlat, och av gruvan med skatterna syntes ej spår. En flicka, som gick och vallade sina kor på "Spjutsjöberget", såg också en gång en gruvöppning med dess egendomligt klara vatten. Hon rände ner en stör som märke, och tänkte, nästa gång hon skulle gå dit med kor- na att ta folk med sig, och visa platsen för dem. Men när de kommo dit fanns det sådana märken lite varstans och gruvöppningen var omöjlig att finna. Många hava letat och grävt efter skatten, och därom bära de otaliga hålen i marken vittne om, ty det finns väl ej ett tunnland, utan att det är grävt på det lite här och var. Dock går en sägen, att skogsrået eller, här på trakten kallad, rånda lovat, att en ättling i 3:dje ned- stigande led till den som rådde om "Spjutsjöberget" skulle / finna skatten, dock på bekostnad av sitt eget liv. Denne man, som skulle vara bosatt i Stockholm har dock ej uppen- barat sig i syfte att finna skatten. Trollen behålla ännu skatten, och platsen, där den finns, är ännu förborgad för människan. Den folksaga har berättats för mig av min moder, som i sin tur hört den av sin moder. Berättarens ålder 45 år och namn: Fru Emma Olsson, bosatt i St Tuna i Dalarna, född i Aspeboda socken " " . Upptecknarens namn: Berta Olsson, 15 år bosatt i St Tuna född i Aspeboda socken. Sagan hörd i Aspeboda socken ej långt från Spjutsjöberget. Berta Olsson Bräckelund Borlänge