Transkriberad uppteckning

Dessa berättelser är nedskrivna av Fru Anna Hermansson. Mariadal Täby Stockholms-län. Jag är född 1886, och har det mästa av min livstid vistads på Oroust Tegneby socken närmare bestämt badorten Nösund. Bohuslän. Dessa 2 berättelser äro grundade på muntlig tradition, och har alldrig varit upptecknade förut. Jag vill hoppas att de kunna tjäna till det ändamål som är menat. Men som jag förstår det ganska lite, så vill jag härmed omtala att att jag äger gamla sägner om Tegneby gamla kyrka, och den ena klockan vid olika tillfällen, varibland både jättar och hedenös nämnes, jag har hört dem berättas som ung, kan blott ej komma ihåg av vem, men ej alt av en person, nu för några år sedan fick jag se desamma upptecknade i tidningen Bohusposten. Kan detta bli till något värde är jag hågad att sända det om jag får påstötning. Likadant är det med ett ruskigt mord och avrättning av mördaren som skedde på Orost i artonde århun- dradets mitt, det var den sista avrättningen på Orost, Detta är ju i och för sig ingen saga och finnes nog i rättegångsföhanlingarna i Orost och Tjörns domsaga, men det är just avrättningen av mördaren just där som gör det till en svunnen saga i mitt tycke. Jag har hört det berättas av en gammal ännu levande gumma som nu är omkring 90 år hon reste eller gick därförbi, just när avrättningen skulle ske. Men för 3 år sedan fick jag se det i en tidning. Kan som sagt detta eller något av detta vara till nytta sänder jag det om så önskas. med Högaktning Anna Hermansson. / För årtusenden sedan rådde jätten Rasmundus öfver hela den sto- ra landtynga benämd Tången, med sina stora kala berg och klippor som hindrar Skageracks vreda böljor att vräka in öfver den lilla täcka Lyrön. Han var sin egen herre där, Men på andra sidan sundet på öns strand i en många meters hög klippa som stupar sig lodrätt ned i havet, bodde trollen, de små listiga och ostyriga trollen som gjorde jätten stor förtret. En dag då de hade retat jät- ten mera än vanligt, kastade han i vilt ursinne ett klippstycke nästan fyrkantigt, bort till dem, det blev liggande på klippans topp, på en stark sluttning beklädd med smått stengrus. Såle- des såg det ut som det vilket ögonblick som helst skulle störta sig utför den lodrätta klippan ned i hafvet. När jätten såg att han inte träffade något av trollen, kände hans vrede inga gränser. Då utbrast han, "Den stenen skall göra sju små vita mäni- skobarn faderlösa"! Därför var stenen i årtusenden fruktad och kallades "Faderlösen". Men när "Vite Krist" kom och skingrade mörk- ret, och förjagade troll och jättar, tog meniskorna mod till sig och försökte störta stenen utför branten, det var ju till synes ett lätt arbete. Men många voro de försök som jordes, på olika tider i många århundraden, men den rubbades alldrig därav. Ängsliga blickar kastades dit upp av sjöfarande som kryssade i sundet och kommo nära klippan, eller någon liten robåt som kom tätt förbi, var det alltid med samma förfärande tanke "Fader- lösen" kommer väl inte? Men hankom aldrig. Utan det star- ka vapen som på senare tider har blivit satt i meniskornas händer, och vilket skälva bergen darra för, gjorde Faderlösen oskadlig. En ensam man gick dit en dag, tog dynamit med sig, satte den under stenen och tände stubintråden, några spännande ögonblick och "Faderlösen" begravdes för alltid i den salta böljan. Det hände i nittonde århundradet. / Till sist skall jag berätta, en liten sansaga om hur en liten treårig flicka i Vestergötland matade vargarna på skälva julafton. Den lilla stod på knä på en stol vid det låga fönstret, i den lilla prästgårds- salen, modern höll på med att duka julbordet, så hon gick ut och in, den lilla fick då långa stunder vara ensam i salen. Rätt som det var började den lilla klappa i händerna och ropa, "mamma mamma kom med mer bröd till vovvarna!" Modern blev häpen och sprang fram till sin flicka som hade öppnat det enda lilla fönster som fanns att öppna, och o fasa, vad fick hon se? Sex par glänsan- de gröna ögon syntes i mörkret. Det var vargar, som den lilla matat med det bröd modern satt på bordet. Fönstret kom natur- ligtvis fort igen. Här hade varit en sträng vinter och vargarna hade visat sig här och var, men ingen hade förut sett dem i prästgårdens närhet. Så lågt det var från fönstret till marken var det ju ett under att ej flickan slets i stycken av dessa gluppska rovdjur som hon trodde vara hundar. Berättelsen har jag hört av den lilla flickans dotter som var min svärmor