Rönnängs, Bohuslän
Fiske. Tomtar. Vaggvisor.
Guldbrandsson på Åstol (han var av Starke Guldbrands släkt) kom
från Tjörn med sin hustru och slog upp krog. Han tjänade bra med pengar.
Då karlarna inte hade mera pengar kvar, fick de supa på kredit. Men G.
var en obarmhärtig fordringsägare. När han tyckte att han hade väntat
nog länge på betalning, tog han sin bessman och gick in i gäldenärens
stuga, passade på då han visste att denne inte hade några pengar. Det
blev gråt och jämmer, när G. kom med sin bessman. Folk fick lämna honom
det värdefullaste de hade, silversaker, fjäderbolstrar m. m. Han samla-
de så mycket så han fick knappt plats för allt i sitt hus.
Han hade nisse. Folk såg hur nissen gick kring G:s magasiner och
på hans bryggor. En fiskare hade varit hos en bonde på Tjörn och fått
en långhalmskärve. "Då du ändå skall till Åstol, kan du ta med dej en
till Guldbrandsson." sa bonden. Men den kärven, han skickade med till
/
G. var större än den torparen fått. Fiskaren tog bägge kärvarna. Så
tänkte han: "G. har god råd. Jag tar den stora kärven och ger G. den
mindre." Och han lade den mindre körven på G:s brygga och tog den
större på nacken och började gå hemåt. Men han fick en örfil, så
han tappade "kärvet". Han tog upp det igen och fortsatte att gå.
Men då kom något och puttade till kärvet, så han tappade det. Han
tog åter upp kärvet, men snart rev det av honom kärvet igen. Då för-
stod han hur det var fatt och vände om och tog det lilla. Då fick han
gå i fred.
G. hade ofta besök av Hin håle, som kom i skepnad av en svart hund.
Men far såg honom en gång. Hunden stod uppe på berget och hade sex
ben. Ibland när isen låg kom han springande i skepnad av en svart häst
och det slog upp eldbloss ur halsen på honom. Alltid när han kom, blev
det slagsmål på krogen.
Hustrun blev gammal och G. höll sej väl med en annan. Hustrun
visste om ingenting, men när hon låg på dödsbädden, kom där en
käring in till henne och sa: "Ja, nu ska du dö och inget gott får
du av allt det som du har skrapat ihop. Men hon som G. har hållt
/
sej väl mä, hon får alltihop". - "Nej, det skall allt bli stopp med det,
sa gumman. Hon kallade på en bekant och skänkte med varm hand till
Rönnängs kyrka (som då var nybyggd) an silvertallrik att bära obla-
terna på, en nattvardskalk och 2.000 riksdaler kontant. G. visste
om ingenting. Men det lystes upp i kyrkan samma dag som det lystes
för G. och tösen, som han hade hållit sej väl med.
Han fick barn med den hustrun, men hon var honom otrogen
med en fiskare. När gubben var borta, hängde hon ut en filla på en
stubbe, men när han var i sitt hem, tog hon in den. En kväll satt
hon och vaggade. Då såg hon genom fönstret, hur älskaren kom och
stannade utanför. Då sjöng hon:
Kom te mej te otta,
då tuppen börjar å gal,
för då ä den stygge burta,
han ä oppe i kwärna å mal.
I afses så glömde ja filla på stubben.
Je ä nu så rädd för den stygge gubben,
/
Å bissan lull, å bissan lull,
å bissan, lullan lej.
Men fiskaren gick ändå inte. Då fortsatte hon och sjöng:
Jag trur den gubben är fuller och galn,
som inte kan höra att far ä hemma, far ä hemma.
Bisseri lull, bisseri lullan lej.
Guldbrandsson förstod ingenting och fiskaren gick.
