Transkriberad uppteckning

Jag känner inte till att någon haft fast bostad i Kareby eller Torsby. Men tattarna kom svärmande över bygden. Det var en syndens plåga. Det var Rosarna som höll till ute på vägarna. Det var väl andra släkten också, men Rosarna brukade besöka stugor- na. De hade tält med sig, som de slog upp och bod- de i över nätterna. I min barndom brukade de ha nattkvarter i småstugorna. En del fattiga hem tog mot dem. Då fick de alltid något ätbart av tattarna. Men i allmänhet bar man avsky för dem. Någon bindande bestämmelse för socknens befolkning mot att hysa tat- tare och lösdrivare känner jag inte till. Men det skul- le vara en kunglig befallning om att tattare skul- le hålla sig från gårdarna. Det var därför som de mås- ta skaffa sig tält. / Tattare och skojare har de kallats. Hur de kallade sig själva, vet jag inte. Finnar var ett folk för sig. De var från Finland. Men det skulle bo finnar i Värmland. Och sådana kom ända till dessa trakter någon gång. Tattare kallades inte för finnar. Det bodde en båtsmansmora i Kareby. Hon fick se, att en sådan där finnkäring kom. Hon mötte henne i dörren. Finnkäringen bad att få ligga i stugan över natten. Det kunde hon inte få. När finnkäringen hade vänt ryggen och skulle gå, så kastade båtsmansmoran en skopa eldmörja efter hen- ne. "Jaså", sade finnkäringen, "du är sådan. Du skall aldrig kunna gå på dina ben mera. Och du skall föda dina barn med dina ben förlamade i din säng." Det hörs otroligt, men så var verkligheten. Finnarna var särskilt för att kunna trolla. Så var det inte med tattare. Något skulle de ju kun- na, men det var inte som finnarna. Finnarna kom inte i flock som tattarna. / Tattare har funnits så långt mina förfäder kunde min- nas. Att tattarna var släkt med zigenarna, var många av de gamla, som höll före. Men de kom aldrig i sam- ma flock. De var alltid var för sig. Somliga sade att det var sådana, som blivit gående på det viset och ingenting ville göra. Men ingen var säker på, vari- från de har kommit från början. Jag känner inte till att de blandats med befolkningen på trakten. Ingen ville ge sig i lag med en skojaretös eller skojare- pojk. Jag vet inte att tattarna gjorde någon särskild nytta. Sota kunde de. Bad man någon av männen att de skulle sota åt en, så gjorde de det. Men man undvek helst att anlita dem. Då fick man hela böket i stugan och hade svårt att bli av med dem. De sålde tvagor, klädeshängare, strykjärnsfötter, ta- gelborstar, hornkammar och sådant. De köpte ben, horn, tagel och #####. Tattarna tjänade pengar men de försörjde sig inte på det. I min hemtrakt fanns inga tattare, som var jordbruks- arbetare. / De ville inte göra ett ärligt dagsverke. De hade inte ro att stanna vid ett visst arbete. De skulle driva efter vägarna och i stugorna. Det var vanligt att kvinnor och barn kom in och tiggde. Först kom modern med de minsta på armen eller på ryggen och den därnäst. När hon hade varit inne litet, så kom de övriga barnen undan för undan. Så hade man hela svärmen i köket och omkring spisen, om det var ruskigt och kallt ute. Karlarna väntade ute på vägen eller drog sig sakta i förväg. Om kvin- nor och barn dröjde väl länge, så kom karlarna ock- så. Ibland bad de att de skulle få koka kaffe. Barnen hade inte mycket vett. Man fick se upp no- ga, för de kunde hitta på att se i både skåp och lådor. Endera började modern eller barnen att tigga. Bör- jade barnen så hände det att modern tystade på dem. Det gjorde hon för att ställa in sig. De tiggde bröd, blodpalt, sovel, ost, smör, ull, kläder. Modern bad att få något till den minsta eller till den och den av barnen - "de fattiga barnen". De kunde med sig. / Faster talade om att ett tattarfölje kom till henne och ville tjudra hästarna på ängen. "Det kan jag inte lova", sa- de hon, "utan det är bäst att ni tar era hästar och far." Då blev de så galna, att de slog henne så att hon ram- lade omkull. Sedan for de vidare. Ros kom in och farmor höll på att baka. Han vil- le ha reda på, var Rishammar låg. "Det behöver jag nog inte tala om, var Rishammar är", svarade farmor, "det vet du lika bra som jag." Då blev han så galen och tog. Då tog han ett vedträ och skulle slå henne. Hon fick ett slag också, men i detsamma kom farfar i dörren och frågade, vad det var fatt. Ros sprang ge- nast. Karlar var de så rädda för. Men träffade de fruntimmren ensamma inne, så levde de som de vil- le. Jag stod och tvättade en gång. Då kom en tattarkäring och frågade, om jag inte ville koka kaffe till dem. "Nej", sva- rade jag. "Ni har bättre tid att koka än jag." Då kom det en väldans flock. De skällde och var stygga i munnen. Men jag låtsades inte vara rädd och lät / dem hållas, till dess att de drog sina färde. Såg de, att man blev rädd, så blev de djärva. De brukade lova ut hämnd. Om tattare kom nära en häst och lyckades snärta till ho- nom med piskan, så kunde de ta kraften ifrån hästen. Sådant hörde jag talas om många gånger.