Transkriberad uppteckning

Det var trankokeri på var holme och udde i mitten på 1800-talet, när sillen gick till så väldigt. Jag arbetade i fabriken på Krogsholm på Lavön i Morlanda. Där var vi tretti man. Vi fick sill direkt från havet. Det var jakter, som fiskade på många ställen. De kastade var som helst och fick vaden full, t.o.m. bara 100-150 meter norr om fabriken, på Ellösfjorden. Sella levde i lucka å hoppa å pep. I fabri- ken var det stora kåmmer av tretumsplank, som var hop- skruvat med järnstänger. Det gick ångrör över och under kåmmerna, en hel förgrening. Fem "vaggar", tippvagnar fulla med sill körde de in och tippade i kåmmen, som var (av) en mans djuplek. Då den var full, satte de ångan på och kokade. Själve värmen kom underifrån. Det gick fyra mindre rör under. Det var trägaller över de små rören. Det fick koka / i tjugo minuter. Det började koka snart, för de hade lonkat upp vattnet, innan de hävde i sillen. Då ho va kokat, tappa de av vattnet. Det gick i sjön. Massan öste (de) vi upp i runda järnkorgar, som gick på hjul i trollar en bana längs med de åtta kåmmerna. Det var två pressar. Så drog vi korgen rätt under pressen och satte på vattentryck så den gick upp, och satte på korgen och så en pump som pumpa vat- ten fram till varje pres. Så när det pressades, rann fettet ur korgarna ner i en ränna, som gick till oljekokeriet. Där var flere kåmmar, för den skulle kokas och filtreras med luft - de pumpa luft i ner (ner = henne), så den blev ren d.v.s. så det inte var några småben (?). När den var ljum, hade de den på träfat. Blev ett fat läck, så fort hon (massan) stockna', reste de na på botten och tog ur fettet. Det var som smult, så vitt och grant sillafett. Blev den äldre och halvrut- ten, blev den stygg och gul. De gjorde margarin av sillfettet. Resten blev pressat hårt och torkades på turker, som de eldade under. De gick runt på hjul. Det var mycket brett med plater med rister i. De var bredare i en ände och kröp / ihop vid axeln. Ett vändejärn låg på platerna; vånnejärnet russla å snudde i sella. De som lossnat datt igenom och ner och blev liggande på golvet i turka. De fyrade med koks. Det purra och stekte, och efter som det stekte sila det ner och ner i botten på turka, tills det blev lämpligt torrt. Då körde vi ut det på lagerhuset och sikta't. Sen säc- kades det och vägdes, och säckarna lades i lager. Det användes till kreatursfoder eller konstgödsel, jag vet inte vilket. Det blev skeppat till England; det var ett engelskt bolag, som ägde fabriken. Och oljan gick till Frankrike, sa de. Det var inte något tungt arbete. Det var nattvakt och dagvakt. Vi hade ett halvt dygn vardera laget. Det blev någre igen, mens de andra gick in på bracka och spiste. De som arbetade på bryggor och i lagerhus, gick in alla på en gång. Vi bodde i bracka halva året, då sillen var så villig, att det lönade sig. Vi körte aldrig på sommaren; då var det ingen sill att få. Vi hade 2 kronor om dagen, och då fick vi hålla oss med maten själva. Vi hade lejt / en köksa och betalade henne själva. Vi var 20 man i var vakt och vi la 5 öre var och så var det lika många utearbe- tare, så hon fick (för) det mesta tre kronor om dagen. Hon hade systrar, som hjälpte henne att diska. Hon var dotter till förmans fru (inte till förmannen?). Hon fick en pojk på köpet. Jag var där i fyra år. En del arbetare var gifta men bodde långt ifrån, men de var hemma på Orust allesam- mans. De gick hem på lördagskvällarna. En del gjorde långvakt och fick fri lördag. Detta var på 1890-talet. I pressekaret var väldigt söligt av sillefett. Men det var väldigt hälsosamt att arbeta där; de blev så lätte å så friske. Kom de och var förkylda, så blev de färdie på ett dygn. Det var så dejligt att stå i den dampen, särskilt då sillen var färsk. Vi hade trätofflor och la brädlappar på sillen och stod på (dem). Jag var med och körde pres- sad sill från presshuset till torkerna. Det var "elevatrar" utanför väggen, som tog sillen. Det var en kupa för var ele- vater, som vi stannade vid med vagnen och lämpa sillen i / kupan, där hjulet gick runt med skoporna, och så släppte skoporna på taket - det var ett välvt tak av sten på tor- kerna med ett hål, som silla datt ner igenom, då skopan släppte sillen och ner på hjulet, som gick runt. Jag var vid fyrn också, i pannrummet var det vanlig fyrkol (vanligt stenkol). Koks hade vi till torkerna, för den ger stadigare värme, gaskoks. Flammorna gick tillsam- mans mitt i torka. Vi skyffla ihop med träraka i en hög vid dörren - det var en dörr av järn på vardera sidan. Så var där en ute, som satte en trillebör (skottkärra) ackurat fram- för, och vi var två som lässte den. Det var fyra torker, och vi var två till (att) köra ut, en på var av de två turkerna. Det blev slut på sillperioden; det var silla, som sluta. Då reste jag till Norge och arbetade på en såg, sen till pap- persfabriken i Sarpsborg. Sen förfärdigade jag mursten och taktegel. Där tjänte jag på verket 5-6 kronor i slutet på 1890- talet. Jag var i Norge i 20 år, 1897-1917.