Transkriberad uppteckning

Nej, nu för tiden är det inte så vanligt med påskeldar Det är mest småbarn som drar ihop lite ris. Annat var det förr. Då kom ungdomarna tillsamman och ordnade med påskeldar överallt. Här brukade de ha en vart år förr ute på berget där i hagen, Fågelsången. Därifrån syntes elden långt (ifrån) , och därfirån såg man många andra eldar runt omkring. Jo- hammens Jakobsson, som var född här i Boda 1856, han brukade vara i Björklunds järnhandel och skaffa ett par tjärtunnor, och han brukade se till att det var ett par med litet tjära kvar i botten. "Å de va jäddrans va bra de brann!" Och sedan efteråt när de "dela sej" var det många som hade lekstuga. Det var bara till att gå till Skrevet, vägkors- ningen där nere där bussen tar av nu. Dit gick de, för där bod- de en spelman, Johannes Johansson (han var till Sandvalls bryg- geri i många år, ja, så länge till han blev nästan invalid; dess- förinnan tror jag han hade varit statare under en som hette Uggla). / Och där vid Skrevet där dansade de och lekte. Och på den tiden hade de allt lite starkt - inte så lite heller för resten - för det söps friskt. Jag var inte med dem, det var medan jag bara var barn. Nu är det inte många ställen, där de har psåkeldar. Men där de har barn förekommer det allt än. Till Otto Petterssons är väl de minsta i skolåldern, och där har jag sett, att de dra- git ihop med ris, så de skall då ha påskeld i år med. (Valborgsmässoeldar) Det har varit vanligare med eldar på valborgs- mässoafton nu mot förr. Här i hagen vid Fågelsången brukade SSUH-ungdomar samlas då varje år och elda, och så lektes folk- lekar. de har rest en liten sten där. Det var en ingenjör Kell- gren som var den drivande kraften i detta här. Men sen så flyt- ta han - det är väl en 7-8 år sen, kanske mer - och sen har det inte varit några eldar där på valborgsmässoafton. Men man har sett sådana eldar på andra håll.) Påsksmällar: Å vad de sköt vid påsk förr. När man fick tag på krut, så sköt de i gamla bössepipor och många tog stora nycklar och fyllde med krut och så bra förladdning, och då sprängdes nycklarna i bitar. När jag var med, hade vi alltid / stubintråd, så jag var aldrig ute för några olyckor. Men på den tiden var det nästan vart år en 2-3 ungdomar som fick ögo- nen utskjutna eller blev invalider för livet på något annat sätt. En del sköt med starkare saker, det var dynamit och knall- hattar. Det kunde bli smällar så in i sjutton. Jag minns en pojk på Holmen; han tog och la en knallhatt på en sten, och så tog han och drämde till med en annan sten. Och han blev den gången av med tummen, pekfingret och långfingret på ena handen. Och över magen var kläderna brända och var allldeles svartsved- da. Men han klarade i alla fall ögonen, och det var förståss den stene han slog till med som rädda dom. Nu för tiden har de nog inte så starka saker, utan det är enklare smällare och hoppetosser; och dom kan vara farliga dom med, då dom kan hoppa upp och bränna gål på kläder och sånt. På sena- re år har dom också börjat att ha raketer, fyrverkeri, vid påskeldarna. Se, ungar är sej lika, dom tycker om när det smäl- ler, det är likadant nu som förr.