Transkriberad uppteckning

De va en nere i Stala församling, som ä död för en sjutti år sen. Han va så fali go vän mä min far i ungdomen. Å denne här han hade blett ihjälslagen, e vecka då på vintern. Å pappa hade inte hörte´t. En kväll geck han för å hälsa på denne här. Han geck te fots, för de fanns ju inte cyklar eller nått annat. Så feck han se en som va så lik denne Klas. Så han roba på´n. Men han svara ente. Så skulle han springa ikapp honom, men han bara veg unnan. Så mötte han nåra andra å fråga dom, om de inte va Klas på Backen där, men dom sa att Klas han var ju ihjälslajen. När han hört detta, försvann synen, å han feck ente se den mer den kvällen. Men dom som slaji ihjäl denne Klas, de va två bröder, för dom brann huset alldeles strax ätter. Å då de va utredning om dödsfal- let, sa utredningsmannen, att denne här Klas va ihjälslajen mä e öxa. På den tomten där de brann ble de byggt ett hus igen. Å där spöga / så förskräcklit så. Där bodde ett ungt par, som ente alls hade hatt mä de här å gjort. De töckte de va så ryslit, detta här att de skulle spöga så. Så frua sa, att om ho bara feck syn på de som spöga, skulle ho fråga, va de springer här så ätter - va dom vill. Så vagna ho e natt, mett i natten. Å som ho titta opp, så sto en karl tätt ve hennes bädd. Då fråga ho: - Va vell I? - Öx, sa han. - Kan ja hetta nån öx, ska ja lägga´n här ve trappen. Å de leta, å långt om länge - flere år ätter - hetta de e öxa, å de va den de hade slaji ihjäl Klas mä. (Å vet herr Ekdahl, att när de berätta detta hemma när jä va liden, så lyssna ja, så!! Jä minns de så tydli, å mörkrädd va ja sen.) Sen hörde ho inget å. Det- ta ä sanning i alla fall.