Transkriberad uppteckning

I Skegrie fanns år 1903 en bonde som var mycket glad i mat. När han blev allt för fet, tog doktorn hand om honom och sörjde för att han fick lagom motion och lagom mat, och blev människa igen. Men doktorn hade inte stor glädje av sitt arbete, ty så snart patienten kom hem till sin gård och ingen övervakade honom, tog han skadan igen genom att äta dess värre då. Eftersom han hade en stor gård och pengar på ban- ken att betala tjänstefolk med, tving- ades han ej att själv lägga hand vid skötseln därav och på så sätt / motverka sin fetma. Det var inte bara mat denne bonde tyckte om. Han älskade också drycker. När han och hans kum- paner fått för mycket till bästa, skrå- lade de gärna följande slagdänga: "Söner ifrån Trelleborg, Per Nicklasson, Per Davidsson den puckelryggade varelsen". Den sjöngs med melodien till Björne- borgarnas marsch. Storätaren hade en hustru och en dotter. Dottern var ännu barn. Hans hustru var en liten klen människa, så förtryckt att hon knappt vågade stå på sig, ens mot sin framfusiga jungfru. - Bonden fortsatte sitt livsfarliga levnadssätt oaktat dok- torns föreställningar. Resultatet blev att han insjuknade och måste hämta läkaren. En dag "smorde han kråset" och doktorn måste hämtas. "Vad har Ni nu ätet igen?" frågade denne. / När anfallet var över, stönade den sjuke till svar; "Å, jag har bara ätit en liten fågel". "Vad var det för en fågel?" frågade doktorn strängt. "Å' det var bara en gås," kom svaret från bonden. Till trots sitt enorma fråsseri dog han ej denna gången. Men resultatet av ett så hälsovåd- ligt levnadssätt lät inte väntas på sig. Snart satt hustrun och flickan ensamma på gården. Storätaren hade ätit sig ut ur detta livet. / I samma socken, som storätaren bodde, hade de en myndig prost. Han hade den egen- heten, att när helst någon gav tillkänna en avvikande mening mot prosten, blev denne någon avbruten med ett barskt: "Du tiger!" Det var inte lätt att hävda sig, sedan man blivit så avsnäst. Den myndiga prosten hade nu gift sig med lärarinnan i socknen. Nu höll de nygifta på att ordna sin våning. När de skulle fästa ljuskronan i taket sa hustrun, "Den blir inte hängande. Den faller ner" Men hon blev strax av- bruten med ett barskt: "Du tiger, Selma!" På natten hördes en skräll. Ljuskronan föll ner och splittrades. "Vad var det jag sa," utbrast hustrun. "Och den som var så dyr!" Längre kom hon inte. / "Du tiger, Selma!" ljöd prostens komandoton. Och detta blev sedan det motto, han kunde sätta över sitt äktenskap: "Du tiger, Selma!" När prosten var med på något kalas, vågade inte gubbarna supa så mycket, som de hade lust till. Därför väntade de gärna med skålandet, tills prosten tagit farväl. Men en gång dröjde han längre än vanligt, och 'mannarna' kunde inte få sina efterlängtade snapsar. Då var där en karl, som var känd för sitt överdrivna gestikulerande. Han vände sig mot prosten och sa: "Jag tycker, prosten kunde ta och gå med sig, så att vi kunde få oss en sup!" Detta tal ledsagade han med uttrycksfulla rörelser och minspel. Men om prosten även denna gång avbröt med ett "Du tiger!" Det förmäler inte historien.