Transkriberad uppteckning

En del hade för vana att slakta julgrisen på lusse. De steg upp i otta den morgonen och slaktade gri- sen. En del slaktade före lusse. Men den slakten skul- le gärna vara gjord till lusse. Mor passade på och pratade vid djuret, innan det slak- tades. Så klappade hon det och var så vänlig. "Du skall inte dö för hat utan till mat." sade hon till djuret. Hon kastade en stake i det tomma båset. Det fick inte vara tomt för att man skulle få tur med nästa djur, som sattes i båset. Far brukade slakta, men jag såg inte att han gjorde några konster med kniven. Han var rädd om den kniven. Ingen annan fick ta i den. Om man ville låna den och skära med , så blev han ond. Och det var omöjligt att få låna den. / Kom man och ställde sig och tittade på, när han slak- tade så blev han ond och bad en dra sina färde. Den som inte hjälpte till, hade inte något där att göra. Han var rädd för att djuret skulle bli seglivat, om någon stod och såg på. Mjälten togs inte tillvara. Spetsarna på lungorna skars av, och kastades bort. Äldre benämningar på kons magar: vänstra, våmma, nätmagen.