Transkriberad uppteckning

Maran var ett ont väsen, något av den onde. Hon kom och la' sej på bröstet på folk. Jag minns en gammal käring, som hette Kristina. Hon hade ont av maran. Kristina hade en dotter, som hette Hilda. Kristina hade förmanat henne, att så snart hon förstod att maran kommit över henne (= käringen), så skulle hon ropa hennes namn, så skulle maran släppa. Och så fort käringen började gnälla och rya sej, ropade Hilda henne vid namn. Somliga la två pinnar i kors utanför dörren för att inte maran skulle komma in. Har aldrig hört talas om varulv. Vi hade en häst, som hette Jolle. Maran flätade i- hop manen och rumpan på hästen, så vi fick ta sax- en och klippa honom. Vi hade två hästar, men bara / den ene blev svett och ville inte släppa stövel, när vi ryktade honom, och vi kunde inte kamma honom för alla fanerornas skull. Vi klippte av en mängd man eller tagel och gjorde liksom en sopborste och hängde den i en sno över hästen, och det hjälpte. Det var en gam- mal fiskhandlarkäring, som sa att vi skulle göra så. Det är konstigt med sån skit, men det hjälpte.